Dagboksprojektet

Hans filmer tar med oss genom viktiga händelser i USA:s historia utan att skapa generaliserande och oengagerade ”objektiva” berättelser. Han låter oss se världen ur sitt eget perspektiv, utan några försök att återge en officiell version. I stället lägger han märke till små saker som han fokuserar på. Som han sa i ett samtal inför publik på M.I.T. den 19 januari 1971: ”Jag vill nästan påstå att man som regel uppnår mer objektivitet ju subjektivare man är. Ju djupare in i sig själv man går, desto starkare kan man beröra andra. Men om man försöker vara objektiv och försöker få alla att se samma sak, tvingas man hålla sig på en förutbestämd nivå. Då stannar man kvar på ytan och visar ingenting av värde för andra.”

Det är film ur vardagslivet som Mekas producerar. Han betraktar det som händer runtomkring honom och presenterar sin syn på det han ser. Ibland går han tillbaka till filmerna och klipper om dem för att visa nya skikt av världen. I början såg han det han gjorde som övningar inför sin ”stora film”. Det var inte förrän senare som han insåg att filmerna var en pågående dagbok över sin tillvaro i New York.

Han har dock alltid fört en skriven dagbok. Under sin tid som flykting i Tyskland under och efter andra världskriget började han skriva ner sina betraktelser. I dagböckerna, som har översatts till flera språk, noterar Mekas många både minnesvärda eller helt vardagliga ögonblick, vilket skapar en tydlig bild av hans liv under den tiden. Hans texter har mycket gemensamt med de senare dagboksfilmerna. De tar med oss från en del av hans liv till ett annat, ibland gör han paus, han forcerar aldrig några samband mellan ögonblicken utan låter oss sjunka in i livet på boksidorna och i filmerna.

När jag nyligen intervjuade Jonas Mekas i New York påpekade han att inte medvetet försöker följa något visuellt narrativ i sina filmer. Han filmar bara ett ögonblick som han vill bevara innan magin försvinner. Det är inte lätt att fånga dessa, ibland flyr de undan försöken att fånga dem på film och förvandlas till något annat när kameran börjar rulla. När Mekas filmar slår han ibland av kameran och låter den ligger i några dagar. Sedan fyller han i nästa ruta med ett helt annat visuellt innehåll. Han följer inte förutsägbara, konstruerade mönster utan synliggör tillfälligheternas magi i alla sina arbeten.

Filmprogrammet i Den 1:a på Moderna ger oss några viktiga bilder av och insikter i Jonas Mekas liv och arbete. De representerar hans tankar om hemmet och om livet i New York. De tar oss på besök hos hans vänner som ofta är 1900-talets ledande personligheter: John Lennon, George Maciunas, Yoko Ono och många andra. Samtliga filmer är en viktig del av den amerikanska oberoende filmens historia.

Videoinstallationen Farewell to SoHo följer de förändringar som har skett i SoHo i New York, där Fluxus förgrundsgestalt George Maciunas under 70-talet grundade en vital, utopisk konstnärskoloni. Till följd av den senare tidens förändringar har de flesta konstnärerna tvingats flytta ut och de har ersatts av trendiga butiker. Jonas Mekas flyttade därifrån ganska nyligen. En konstnärsutopi ersattes av en affärsutopi, som han säger. Detta verk tar oss genom platsens visuella minnen, det frammanar speciella stämningar och låter oss uppleva subjektiva liv. Det är en dagbok över en plats som har försvunnit och förvandlats till något annat.

Liutauras Psibilskis, Kritiker och curator

Credit: Farewell to SoHo var en utställning organiserad av James Fuentes på Gavin Brown’s Enterprise at Passerby i New York i mars 2004.

Översättning: Hans Olsson