Text av John Peter Nilsson
Skulpturen består av två modeller i något förminskad storlek av stridsflygplanet Harrier som, med hjälp av inbyggda kontaktmikrofoner och fristående högtalare, ljudligt kopulerar. Min omedelbara tolkning är att krig föder krig, att det till och med finns en njutning i konsten att kriga. Men man kan också närma sig verket från ett annat håll. Ett stridsflygplan är kanske en av de mest tekniskt avancerade maskinerna som människan skapat. Heimer Åkerlund ”avväpnar” den dödliga skapelsen genom att ”förmänskliga” krigsmaskineriet.
På samlingsutställningen ”Krig” i Hötorgscity i centrala Stockholm 2000 visade hon ”F-14 Tomcat”, en batteridriven modell av ett flygplan, som rullade omkring i utställningsrummet. Den avancerade krigsmaskinen är i Heimer Åkerlunds tappning reducerad till en ömtålig och maktlös mekanisk leksak, 1,5 meter lång och med inbyggda högtalare ur vilka man kan lyssna på en senil krigspilot som beskriver sina minnen som stridspilot. Berättelsen blandar euforiska och upphetsande minnen med känslor av skuld och skam. Tillsammans med att flygplanet förefaller hjälplöst irra omkring skapas en känsla av att någonting förlorat kontrollen. I lika hög grad kan det gälla människan bak spakarna som själva tekniken i planet.
Det som kännetecknar Maria Heimer Åkerlunds verk är just deras dubbelkodning. Hon ger maskinerna mänskliga attribut. Dels för att försöka tränga igenom vardagens massmediala raster där människor, handlingar och händelser paradoxalt kan uppfattas som overkliga tecken – mediernas rapportering blir så att säga viktigare än det som rapporteras. Men dels också för en maktkritisk diskussion. Vad händer i processen från att en idé formas i en mänsklig hjärna till hur det tar sig uttryck i en högteknologisk maskin? Utvecklandet av atombomben ledde inte bara till mänsklighetens mest dödliga vapen. Kärnkraften kan också ses som ett ”rent” alternativ till miljöfarliga energikällor som till exempel olja och kolkraft. Naturligtvis kan båda användningssätten uppfattas som hotfulla mot mänskligheten. Men det är inte tekniken som sådan som utgör hotet utan hur tekniken används. Hotet kommer från människan själv.
När Maria Heimer Åkerlund 2002 reser till flygplanskyrkogården AMARC och flygbasen Davis-Monthan Air Force Base i Tucson, Arizona i USA, är det för att återigen hitta en lite annan ingångsvinkel till hur krigsapparaten skildras i framförallt massmedierna. I stället för att bländas av krigsskådespelet och skildra antalet hangarfartyg som ligger i den eller den bukten någonstans i världen, ville hon filma krigsapparatens vardag. Givetvis är det ingen slump att hon väljer en plats för uttjänta och amputerade flygplan som förlorat sin ursprungliga mening. Men i högre grad än tidigare ville hon fokusera på den mänskliga sidan av krigsmaskineriet.
Resultatet blev den 12 minuter långa videon ”Fun in the Air”, färdigställd 2004. Under vistelsen på basen slogs hon av piloternas filmstjärneliknande status som påminde om hur de till exempel skildrades i Hollywoodfilmen Top Gun. Därför ville hon lyfta fram vissa likheter mellan verkligheten och fiktionen genom att använda det dokumentära materialet i andan av amerikansk krigsfilmsromantik.
I den sju minuter långa videodiptyken ”Exercis” från 2005 visar hon kanske tydligare än tidigare just människans roll i relation till militärapparaten. Videon tar sin utgångspunkt i en militär drill. I den ena delen visas en grupp militärer som instruerats av en professionell koreograf. I den andra ser man en grupp dansare som instruerats av en exerciskapten från K1 i Stockholm. Koreografen och kaptenen har gjort sina koreografier utifrån ett och samma musikstycke komponerat av Lars Åkerlund.
När Heimer Åkerlund översätter videodiptyken till ett performance understryks den fysiska närvaron ytterligare. Två grupper dansare har instruerats av två koreografer utifrån samma musik. Liksom i videodiptyken handlar det inte bara om hur man kan tolka en och samma förutsättning (musiken) på olika sätt utan också om parallella likheter och olikheter i rörelsemönstren mellan de olika koreografierna. Den ena gruppen består av professionella dansare, koreograferad av kaptenen Johan Wennerholm (och inrepeterad av Françoise Joyce). Den andra gruppen består av unga icke-dansare, koreograferad av Maria Heimer Åkerlund själv.
Genom att ställa en knivskarp och professionellt effektiv militärkoreografi mot ett ”civilt” försök skapas en komplex visuell upplevelse. Kanske en motstridig upplevelse? Men i så fall en motstridighet som också kan upplevas inom en enskild individ. I synnerhet blir det påtagligt i militärdrillens uppgift att till syvende och sist bli tvungen att lära sig att döda. Maria Heimer Åkerlund ställer en existentiell fråga om hur man kan försonas med att splittra någon annans familj samtidigt som man säger sig försvara sin egen.