Den 1:a på Moderna: Su-Mei Tse

När Su-Mei Tse år 2003 vann Guldlejonet i Venedigbiennalen för sina verk i Luxemburgs paviljong, var hon relativt okänd i den internationella konstvärlden. Paviljongen bestod av en svit rum som följde på varandra. I varje rum fanns ett eller ett antal verk i olika tekniker och rummen var arrangerade med en musikalisk känslighet. Det första rummet var ljudisolerat och som betraktare eller kanske snarare lyssnare, så skapade detta rum ett slags nolläge där ljuden från gatan utanför kunde glömmas. I det ljudisolerade rummet skärptes betraktarens uppmärksamhet; tempot sänktes och ljudet man efter en stund kunde höra var en egen andhämtning.

De två videoverken ”Öknens gatsopare” och ”Ekot” presenterades i två angränsande rum med en öppen passage mellan. Trots att det inte rör sig om en diptyk utan två separata verk, så vill Su-Mei Tse gärna att de presenteras bredvid varandra så att ljuden från de olika verken kan höras mellan dem.

I katalogen – från vilken Cagecitatet också är hämtat – jämför kritikern och freelance curatorn Deepak Ananth konstnärens verk med Haikudiktningen. Det är en jämförelse som tycks rätt träffande. Haikudikternas avgränsade (reducerade?) format och de för västerländska ögon lätt absurda bilderna är drag som återfinns även i Su-Mei Tses verk. Haikudiktningen har också en öppenhet i förhållande till tolkningen som går andra vägar än det rationella tänkandets.

En sådan bild möter vi i verket Öknens gatsopare. I ett ökenlandskap står en mängd gatsopare utspridda i en gradvis minskande/sjunkande(?) skala mot horisonten på ett sätt som tydligt avslöjar att bilden är sammanställd i en dator. De har samma arbetskläder och plastkvastar som renhållningsarbetarna i Paris. Inte mycket händer i filmen, gatsoparna står på sin plats och sopar, tar ibland en paus och tittar ut över öknen. Sandhögarna de sopar ihop tycks aldrig växa. Men arbetarna visar inga tecken på frustration utan arbetar metodiskt vidare. Det rytmiska ljudet kvastarna åstadkommer i sanden är i de facto ljudet från gatsoparnas kvastar som sveper över asfalt, inspelat i Paris. Ljudet är ett av Sue-Mei Tses minnen från sin studietid i Paris. Tse har även liknat ljudet både med andning och med en metronoms regelbundna tickande.

Hur ska man tolka den märkliga bilden (och ljudet) av gatsoparna i öknen? Kanske får man som med haikudikterna acceptera att bilderna inte är meningsfulla i den bemärkelsen att de går att översätta. På samma sätt som det är meningslöst att sopa i öknen, annat än om man uppskattar ljudet. En stillsamt humoristisk bild att meditera över? Eller ska de Parisiska gatsoparnas förflyttning till öknen ses som en metafor för immigrantens situation? En erfarenhet som Su-Mei Tse med sin mångkulturella bakgrund (född i Luxemburg av brittisk-kinesiska föräldrar med tyska som sitt första språk), säkert delar med många av Paris renhållningsarbetare.

Båda tolkningarna framstår som för enkla och reducerande och verkets styrka är kanske just dess undflyende mångtydighet.

Det musikaliska temat blir kanske ännu tydligare i det andra videoverket Ekot. En ung kvinna, konstnären själv – sitter framför ett sublimt alplandskap och spelar cello. I pauserna svarar ekot. Su-Mei Tse är utbildad till konsertcellist men menar att konstnärsrollen ger större frihet.

Verken tillhör nu Moderna Museets samling.

Intendent: Magnus af Petersens