Cool L.A.

Text: Ann-Sofi Noring

NOISE. SCREAM. Buller och skrik, två ord som låter – och ändå är de här helt ljudlösa, nitade på duken av den amerikanske konstnären Ed Ruscha: Noise (1963), vars oljud stannar på ytan som ett visuellt buller, Scream (1964), ett skrik i pulserande ljudvågor som förblir kvar i sin tryckkammare, inom ramarna.

Det här är två verk av drygt 70 målningar som visas i Moderna Museets storslagna sommarutställning, Ed Ruscha: Femtio år av måleri. Om du inte tidigare hört talas om konstnärskapet är du i gott sällskap, det har tagit ett halvt sekel för världen att upptäcka honom på allvar. Ljudet från de två målningarna Noise och Scream börjar äntligen nå fram och det är hög tid för oss i Sverige att ta till oss detta mångbottnade, rika och visuellt kraftfulla måleri.

För den minnesgode museivännen så väcker namnet Ed Ruscha (uttalas’Ru-shey’) ett starkt bildminne: i museets jubileumsutställning Tid och Plats: Los Angeles 1957-1968 hängde hans Standard Station, Amarillo, Texas (1963) centralt placerad, som en inkarnation av Kaliforniens nya massproducerade arkitektur, standardiserad och samtidigt ödesmättad. Det prosaiska motivet, en bensinstation, var förevigat av Ruscha likt ett öde tempel, fångat i starkt kontrastrikt ljus från ett läge snett underifrån, måhända från framsätet på en bil.

Los Angeles är och förblir Ed Ruschas grogrund. Men han är uppvuxen (f. 1937) i den amerikanska mellanvästern i en relativt strängt katolsk familj (tron lämnade han som vuxen), började tidigt teckna serier och intresserade sig för den typografi som fanns att tillgå, t ex på frimärken. Som tonåring upptäckte han dadaisterna, Man Ray, Marcel Duchamp och något senare, Jasper Johns. Så snart skolan var avklarad drog han så långt västerut som var möjligt, körde de drygt 200 milen till Los Angeles för att studera vid Chouinard Art Institute (nu California Institute of Art). Efter ett kort mellanspel i reklam- och typografibranschen stod framtiden som fri konstnär för dörren.

Sträckan mellan L.A. och Oklahama City kom han att köra ett antal gånger till, en väg präglad av Walker Evans tidiga fotografier och med bensinstationerna som senkomna anhalter på en pilgrimsfärd. Just så finner Ed Ruscha sina motiv, i förbifarten: i backspegeln, i radion, på vägskylten. Att han sedan sticker motivet i brand, om än i ordnad form, är typiskt för hans sätt att arbeta med betydelseförskjutningar. Vill man hårddra brandtemat kan man se att han inte bara sätter eld på ”standardiserade” stationer utan också låter elden fridfullt brinna i bakre delen av byggnaden för ”sanktionerad” konst, Los Angeles County Museum for Art som invigdes 1965.

Ruscha ställde tidigt ut på legendariska Ferus Gallery och deltog i sammanhang som betecknas som ”pop”. Citationstecknet är av vikt eftersom han undflyr beteckningar av den sorten. Hans konst är omöjlig att definiera utifrån en enkel beteckning. Är han en av de första popkonstnärerna, en föregångare till konceptkonsten, en sentida surrealist, en pionjär inom postmodernismen eller något av allt, sammantaget? Denna ovilja till kategorisering har hindrat honom från tidig berömmelse och är säkert en avgörande faktor för hans sena, men djupgående erkännande i USA och stora delar av Europa. Medverkan i Documenta och på Venedigbiennalen samt flera retrospektiva utställningar till trots så är det först nu vi fullt börjar inse vidden och djupet av hans verk.

Los Angeles är Ed Ruschas trogna följeslagare genom hela sitt konstnärskap. I motiven – billboards, filmiska kulisser, cibachromemättade solnedgångar – anas en kritisk distans. Eller? Verken balanserar mellan repulsion och fascination, mellan avståndstagande och lekfullt återbruk av slitna symboler. Han punkterar budskapet (om det nu finns ett sådant där!) i drömstadens illusioner. Det rabulistiska draget rymmer samtidigt ett stråk av ömsint vördnad inför trossatsernas orimliga skönhet.

Mot slutet av 1960-talet upphör Ed Ruscha att måla under knappt två år. ”There were no messages there”, kommenterade han uppehållet. Det var en omorientering som han delade med flera kollegor vid den tiden. Han var dock i högsta grad konstnärligt verksam och har sedan dess idkat växelbruk mellan måleri, grafik, film, fotografi och teckning. Inte minst hans konstnärsböcker – 26 till antalet – har varit banbrytande och har haft ett stort inflytande inom genren.

Just intresset för ord och typografi går in och ut i måleriet. Storleken på orden har ingen storlek. Bokstäverna kan vara oändligt stora eller mycket små. På så vis lyfter Ed Ruscha fram dem som de abstraktioner de egentligen är. Inte sällan målar han dem med en stark horisontell betoning, som landskap och låter bakgrunden tidvis färgas av filmindustrins technicolor – eller rent av den nedåtgående solen i Stilla Havet?

Som kontrast till orden och de uppbrutna meningarna är sviten av ordlösa målningar som han målar från mitten av 1980-talet. I Untitled (1986) svävar ett skepp likt en vålnad tyst mot det okända. Här, liksom både tidigare och senare, planerar han noga sitt verk, långt från den abstrakta expressionismen s k spontanitet. Men, i en svit heroiska porträtt i gråskala av svunna tiders mytologiska western-symboler lämnar han penslarna för spraypistolen och åstadkommer på så sätt ett drömlikt, oscillerande uttryck. Hägring och samtidigt mardröm, pionjärtidens mytiska gestalter som sprungna ur filmens barndom. Filmen finns också som ett genomgående tema i Ed Ruschas konstnärskap – verket Moderna Museet har i sin samling, Triumph (1994), är ett gott exempel. Vi betraktar slutsekvensen, filmen rullar mot det obönhörliga slutet med reporna i dukens celloid omsorgsfullt återgivna.

Dröm, hägring, illusion, bilden av bilden. Ed Ruscha har själv sagt sig vara en abstrakt målare som använder sig av realistiska motiv. Betydelseförskjutningarna ligger lager om lager vilket gör det till ett visuellt och konceptuellt äventyr att ge sig hän hans bildvärld. Baby Jet (1998) är en liten målning på duk som i verkligheten buktar något, som om den sväller av sitt mäktiga innanmäte. Hur många bergstoppar har vi inte sett och hur många Toblerone har vi inte ätit? Målningen av bilden av vykortet av berget vi aldrig besteg – här uppstår svindel. Och så, i Ed Ruschas typiska typsnitt, BABY JET, som stansat över ytan, framom berget – slap in your face!”Baby”, vi kan höra ordet eka från den hollywoodska drömfabriken, och sedan, ”jet”, med dess associationer till teknisk framgång, men kanhända även, en annalkande undergång i askmolnets efterföljd. JET – yet, redan.

Ann-Sofi Noring är chef för konst och förmedling och biträdande museichef, Moderna Museet. Tillsammans med Lars Nittve är hon på Moderna Museet ansvarig för vandringsutställningen Ed Ruscha: Femtio år av måleri som närmast har visats på Haus der Kunst i München. Övergripande curator för utställningen är Ralph Rugoff, museichef på Hayward Gallery.