50 år av gåvor

Vi hyllar Moderna Museets Vänner med några av samlingens bästa verk – som kommit hit tack vare Vännerna. Utställningen omfattar, förutom en dokumentation av vänföreningens verksamhet och historia, äldre svenskt måleri och internationell skulptur med tyngdpunkten på senare decennier. Även samtida fotografi och videokonst är representerade.

Sommar i Sverige (Été en Suéde) – en pointillistiskt inspirerad målning av Nils von Dardel, ett upplöst flöde av färger från krigssommaren 1915 – utgör vinjetten till ett rum med svenskt måleri från fyra decennier av 1900-talet. Här finns en liten del av en stor mängd målningar som vänföreningen förde med sig när den bildades 1953 i syfte att påskynda tillkomsten av Moderna Museet. Inte mycket abstrakt modernism, desto flera skildringar av sommar, människor och stad. Stockholm har fått en egen vägg som markerar museets aktuella, tillfälliga plats, med Otte Skölds Klara kyrktorn och Hilding Linnqvists Klara sjö som två specifika markörer. Otto G Carlsunds On attend les invités köptes in så sent som 1999 medan Vera Nilssons barnskildring från 1927 fanns med redan 1953. Hennes bilder av barn, ligger långt från schablonbilden: ”Barnen på hennes målningar är små gestalter som alltid berättar något om hur det är att vara människa” skrev Cecilia Widenheim i MM:s katalog 2002.

Så rakt in i 2000-talet. I Auditoriet visas två videor av tyska Rosemarie Trockel. Vänföreningen såg till att en del av hennes verk fick stanna i samlingen efter utställningen på våren 2001, bland annat videon med Brigitte Bardots hesa stämma närgånget viskande sången om Mr Sun. Men det är inte så sommarvarmt som det låter. Bilderna skildrar en köksspis av märket Sun. (Se vidare separat programblad i Auditoriet.)

I det stora utställningsrummet finns några av skulpturerna som blivit en del av Moderna Museets signum. Människa, språk, maskin och natur – kunde bilda rubrik för verk som Jean Tinguelys Méta-matic nr 17, Alexander Calders Skogen är det bästa stället, Eva Hesses Untitled och fyra objekt av Marcel Duchamp, varav två s.k. ready-mades: Flasktorkaren och Fontän. I en Bulletin från 1965 berättar Ulf Linde hur han hittade repliken som blev Fontän:

”Pissoiren bröts loss från Fratis på Regeringsgatan; den låg länge i en balja med Fenom ute på gården Sturegatan 24. Till sist – efter 14 dagar – slutade den lukta. Jag hade gått runt till flera sanitetsfirmor för att få tag på en oanvänd, men ingen typ var riktig. Så till sist frågade jag Fratis direktion om jag fick byta ut deras. Det fick jag; sedan lyckades restaurangen – hur vet jag inte – installera en ny som var exakt lik den gamla! Men arrangemanget, som det nu blev, tilltalar mig ändå; det exemplar som nu finns på museet, signerat av Duchamp, är ”vattnat” av svensk kulturelit i flera generationer.”

Rosemarie Trockels Untitled, 2001 (bilen tillverkad av 4 köksspisar) håller väl på att bli en klassiker, men den gåtfulla Rullen, bården och sockeln av trion Rehnberg, Scott och Wroblewski, återser nu ljuset för första gången sedan den visades i gamla Moderna Museet 1980.

Under året som gått har vi vant oss vid att se utställningar i serien ”Udda veckor” i det mindre rum som byggts upp i rummet, den 70 kvadratmeters vita rymd som för att markera platsens specifika vikt även kallats ”kaban”. Nu får äntligen Vännerna vara i centrum: härinne visar bildspel upp vad Moderna Museet kunnat ta emot tack vare Vännernas bistånd under 50 år och därtill en rad historiska ögonblick. Affischer och en mönstring av föreningens Bulletin, numera Tidskriften M – vars aktuella dubbelnummer åtföljer utställningen – kompletterar bilden av en verksamhet som, i pigg medelålder, utan tvekan håller stilen.

Moderna Museets Vänner har för närvarande drygt 3500 medlemmar. När föreningen startade 1953 var det 250 personer som samlade opinionen för ett modernt museum. Egentligen var det Föreningen för Nutida konst (grundad under namnet Föreningen för konst 1925), som bytte namn. Målaren och professorn Otte Sköld hade tre år tidigare tillträtt tjänsten som Nationalmuseums överintendent mot löftet från regeringen att kunna skapa ett museum för 1900-talskonsten. Vännerna slöt upp med sin initiala donation omfattande 149 verk och efter fem år kunde Moderna Museet öppna, i maj 1958.

Ytterligare fem år senare kunde vänföreningen fira tioårsjubileum; medlemsantalet var nu 1750. Det var dags för Vännerna, med bland andra Ulf Linde i spetsen, att göra sitt genidrag: Föreslå museet att låna ihop vad man ansåg saknades i samlingen och göra utställningen Önskemuseet. Så kunde man visa regeringen hur bra det skulle kunna vara – och fick den för tiden svindlande summan av 5 miljoner kronor att handla för!

I en lågsniff över Sverige och kontinenten – i en nyss donerad varubuss från en stor lokal bilhandlare – nosade man upp en märklig samling konstnärliga fullträffar. Goda kontakter fanns också i USA, framförallt i New York. Alltsedan dess är Moderna Museets samling en av världens främsta i sitt slag. Inköp genom anslag, donationer från privatpersoner och inte minst från Vännerna har sedan byggt på. Efter den inledande donationen av svenska verk har samlandet koncentrerats till utländsk konst, eftersom museets anslag i första hand har använts till att hålla uppsikt över den svenska konsten.

Om konsten är ett slags temperaturhöjning av själva tillvaron kunde den väl kallas en hyllning till livet. Och Moderna Museet är en hyllning till konsten. Men vem hyllar Moderna Museet? Det gör Moderna Museets Vänner. Ständigt.

Med Hyllningar vill Moderna Museet utbringa ett Leve! – för gamla och nya Vänner.

Sören Engblom, intendent