Karl Isakson och hans motivvärld

Ett kretslopp strömmar genom Karl Isaksons bildvärld. Han varierar ett fåtal motiv: porträtt, landskap, modell, stilleben och ämnen som fornnordisk mytologi och religion. Varje enskilt verk blir till en process. Bilderna, oavsett motiv, byggs upp med färgerna som de viktigaste byggstenarna. 1911 möter han Paul Cézannes och Pablo Picassos konst i Paris. Samma år reser han till Christiansö, norr om Bornholm. Nu finner hans måleri den form som ska leda honom till den roll han har idag i historien om modernismen.

Karl Oscar Isaksson växte upp i Stockholm under knappa förhållanden. Fadern gick tidigt bort och Karl och systern Ester fostrades av sin religiösa mor. Som barn tecknade han ständigt. 1897-1901 studerade han på Konstakademin. Under en resa till Italien tog han djupa intryck av ungrenässansen och mötte den danske målaren Kristian Zarthman, som senare blev hans lärare. Karl Isakson bosatte sig i Köpenhamn och stannade där till sin död. Han reste dock flitigt i Sverige och på kontinenten. 1909 och 1910 ställde han ut på ”Den Frie Udstilling” i Köpenhamn. Därefter avböjde han de inbjudningar han fick till att ställa ut under resten av sitt verksamma liv.

Karl Isakson arbetade intensivt och kompromisslöst. Med sin känslighet och sitt nervösa sinne blev han en utpräglad konstnärlig solitär, mycket självkritisk men inte utan självironi. Livet igenom brottades han med fysiska och psykiska åkommor. Han avled endast 44 år gammal i lunginflammation. Först efter sin död har Isaksons verk erövrat en plats i konsthistorien. I Danmark bildar han utgångspunkt för målarna i Bornholmsskolan; i Sverige för den lyriska expressionism som karakteriserar göteborgskoloristerna, med skilda målare som Åke Göransson och Carl Kylberg.

Fornnordiskt
Nationalromantiska och symbolistiska strömningar dominerade den nordiska konsten vid 1800-talets slut. Det kan förklara Karl Isaksons intresse för nordisk mytologi. Men det är inte de heroiska scenerna som fängslar, snarare frågor om ont och gott, om liv och död. Ibland omarbetas myternas gestalter till rena modellstudier. Gudinnan Sif som fick sitt hår avklippt av den lömske Loke skildras ofta. I de tidiga bilderna är Sif en flicka som får lockar av guld fästa på sitt huvud, i de senare en kvinna. Ett annat återkommande motiv är Balderslegenden: allt levande hade svurit att skydda Odens son Balder, allt utom misteln. Isakson väljer scenen där Loke lurar Balders blinde bror Höder att rikta en dödande pil – tillverkad av misteln – mot brodern.

Bertha Brandstrup
Bertha Brandstrup (1873-1918), född Hirschsprung, var gift med den den danska skulptören Ludvig Brandstrup. Karl Isakson fann i henne en nära förtrogen. Hon var en vän, vars personlighet hade god inverkan på Isaksons ofta sviktande självförtroende. Denna kvinnas porträtt, som Isakson målade vid olika tillfällen, finns i olika variationer. Det verkar som om färgen och motivet stred om hans uppmärksamhet. Bertha Brandstrups personlighet har fått träda tillbaka för färgens och formens uttryck.

Självporträtt
Nyss hemkommen till Köpenhamn efter två år i Paris ger sig Karl Isakson i kast med det stora självporträttet. Med koncentrerad blick tittar han mot oss, eller snarare mot duken han har framför sig. Avspänd, klädd i bara skjortärmarna och med penseln redo i högerhanden. På paletten ligger de oblandade färgerna. Den hastiga penselskriften i bakgrunden balanseras mot det sammanbitna ansiktet. Självporträttet ställdes 1909 ut på Den Frie Udstilling och lovordades av de danska kritikerna. Svenska Dagbladets kritiker August Brunius fann det visserligen målat av en begåvad konstnär men med en ”dragning åt det sentimentalt sjukliga”. Kritiken kom att förstärka Isaksons känsla av att inte höra hemma i Sverige.

Stilleben
Ett stilleben är en iscensättning. I sin ateljé lär Karl Isakson ständigt ha haft ett runt bord dukat med ett stilleben. Samma eller likartade uppställningar återkommer i flertalet av de målningar som visas här. Finns den fulländade kompositionen? För Karl Isakson verkar det snarare handla om att finna en rytm, en puls som pendlar mellan olika komplementärfärger. De förstärker varandra genom sin kontrastverkan. I Karl Isaksons stilleben är det färgen som skapar formen. Det som avbildas kommer i andra hand.

Landskap
Karl Isaksons landskap kan vara kustland eller inland; skog eller park; byar eller stadsbilder. Liksom i allt hans måleri sker gradvis en frigörelse från 1800-talets tyngre och täckande färg mot ett annat ljus där färgen späs med terpentin och lämnar öppningar mot den omålade dukens yta. Färgen bygger bilden, linjespelet är ljuset som lyser till där ett färgfält upphör och nästa tar vid. Ljuset reflekteras och växer ur målningens materia. 1911 kommer Isakson till Christiansö. Här utvecklar han sitt speciella landskapsmåleri som kan tyckas svalt och balanserat, ändå vibrerar en hetta strax under ytan.

Bibliska
Under de sista åren av sitt liv tecknade och målade Karl Isakson scener ur Bibeln, till största delen ur Nya Testamentet. Det är djupt personliga bilder. Isakson predikade sin kallelse till konsten. Känslan av något oavslutat och öppet slår emot oss. Däri ligger ibland verkens styrka. I verket Jesus uppväcker Lazarus, 1921 får de till synes stora i skildringen stå tillbaka för handlingens summariska framställning. ” – Lazarus, kom ut. Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk.” Joh.11:1-44

”Isaksons konst är ensam, självklar och nödvändig: den varken fodrar att man skall ge den mening eller vägrar att ge den sin mening, den tar och ger helt enkelt och är uppfriskande på samma gång som den är djup och buren av lidelse.”

Gunnar Ekelöf. Fönstret, 1936

Karl Isakson har av de svenska kritikerna under 1900-talet utnämnts till ”Sveriges största kolorist” och ”En modern klassiker”. Hans verk har beskrivits som både ”mästerverk” och ”skolbildande”. Isakson sammanförde sina intryck från olika konstriktningar och enskilda konstnärer och omsatte dem i en egen syntes. Sökandet efter en identitet, genom att försöka skapa något nytt, visar på ett eget ställningstagande. Karl Isakson hade stor självinsikt och visste hur svårt det skulle komma att bli.

Gosse som planterar (Hoppet), 1909 är ett motiv som hade stor betydelse för Karl Isakson under 1900-talets början. Liksom gossen sår Isakson ett frö genom sitt konstnärskap och hans eget hopp är att bli ett med konsten. Temat har ofta fått symbolisera Karl Isaksons liv och verksamhet i stort.