Mer om utställningen Manipulera världen

Bästa Sophia,

Jag hoppas att allt är bra med dig. Jag vill berätta om en utställning som jag organiserar tillsammans med konstnärsduon Goldin+Senneby. Den har fått titeln Manipulera världen och bygger på ett forskningsprojekt om konstnären Öyvind Fahlström som jag har bedrivit under lång tid. Det jag här skickar dig är en första beskrivning av vad vi arbetar med, med hopp om att det ska väcka ditt intresse.

Manipulera världen är en samtida grupputställning som utgår från fyra historiska verk av Öyvind Fahlström: de båda sceniska installationerna Dr Schweitzers sista uppdrag (1964–66) och Världsbanken (1971), Monopolmålningen World Trade Monopoly (B, Large) (1971) samt Mao Hope March (1966), som är en film baserad på en offentlig konstnärlig intervention. Dessa verk bildar en spelplan för utställningen där Fahlströms iscensättningar av fakta och fantasi omsätts i ett samtida ”spel” om politik och ekonomi.

Utställningen är indelad i två huvudytor fördelade på museets båda våningsplan. Utformningen på entréplanet har en direkt koppling till idén om spel och till Fahlströms World Trade Monopoly. Rummet iordningställs så att det påminner om ett brädspel där publiken vandrar runt i cirkel, precis som i Monopol. Den andra startpunkten på den här våningen är Dr Schweitzers sista uppdrag. I det verket tog Fahlström hopsamlade brottstycken av information och bilder och satte in dem i en stor scenografisk tablå. Även om verket egentligen inte är något spel har det en form som gör att man kommer att tänka på utplacerade spelpjäser – på en yta där fakta, fiktion, orimligheter och psykedelisk esoterism samsas i ett öppet scenario. Titeln syftar på den tysk-franska teologen och Nobelfredspristagaren Alfred Schweitzer, vars missionärsarbete inom medicin i Afrika placerar verket i en postkolonial diskurs som adresserar föreställningen om en fastlagd berättelse om historien. Man skulle kunna se detta verk som en modell för utställningen som helhet, där ambitionen är att på samma vis låta sätta det teatrala i rörelse för att behandla den mångfald av möjliga ”verkligheter” som ryms i vår värld. Hur hanterar vi information i en tid med internet och big data, när relationerna mellan fakta, sanning och fiktion är så flytande? Hur kan ett konstverk i dag förändra vårt sätt att se och manipulera världen?

Andra delen av utställningen äger rum i de fönsterlösa salarna en trappa ned. Här befinner sig en iscensatt depå av guldtackor – Öyvind Fahlströms Världsbanken (1971) – i centrum av en berättelse om fördelningen av pengar och makt i världen. Med utgångspunkt i Fahlströms installation leker den här delen av utställningen med tanken på en ”dold zon”, och de presenterade verken kretsar kring sådant som normalt sett är undangömt, otillgängligt, ställt i skuggan eller som lurar under ytan.

Utställningen kommer att rymma verk av cirka 25 samtida konstnärer som aktiverar dessa idéer. Mot bakgrund av detta har vi följt ditt arbete med stort intresse. Vi undrar om du skulle ha möjlighet att träffa oss och berätta om ditt konstnärskap och på vilket sätt den kan tänkas knyta an till det som vi planerar.

Bästa hälsningar,

Fredrik Liew

Bästa Jill,

Ja, vi skulle vilja ha din bepansrade Mercedeskombi som ett led i en konfrontation vid ingången till utställningen. Vi har tänkt oss ett inledande scenario som ser ut på följande sätt: det första verk man möts av när man kommer in är en röd neonskylt gjord av den turkiske konstnären Aslı Çavuşoğlu som utgår från graffiti funnen i Istanbul. Vänsterdemonstranter som är motståndare till regimen skriver ofta ”Devrim” (revolution) på stadens väggar, men lojala regimanhängare har fått för vana att snabbt addera streck och linjer runt bokstäverna vilket gör texten oläslig. Genom detta laddade spel av handling, mothandling och manipulering får utställningen omedelbart en relation till pågående politisk konflikt.

När man står inför Devrim är man ”inpressad” mellan två installationer. Till vänster din bil, och de övriga delarna i Failed States, som aktualiserar idéer om manipulering och paranoia. Till höger finns ett konstgjort marmorgolv med mystiska fläckar som leder tanken till en brottsplats. Detta verk av Candice Lin består av två delar som är rumsligt åtskilda. Golvet står i själva verket i förbindelse med ett ”laboratorium” eller ”system” som oupphörligt alstrar en jäst vätska i en annan del av utställningen. Vätskan – som innehåller de klassiska koloniala råvarorna socker, te och koschenill – leds genom ett rör som påminner om blodkärl.

Vi tror att det kommer att bli en mycket stark inledning på utställningen.

Hörs snart!

Fredrik

Bästa Otobong,

Här kommer några ytterligare rader om utställningen och lite mer information om några av de projekt den innehåller. Jag hoppas att de ska göra det lättare för dig att förstå varför vi är så angelägna om att ha med ett bidrag av dig. Jag ber om ursäkt för det ganska långa mejlet.

Som du redan vet kommer titeln Manipulera världen från Öyvind Fahlström. Det var titeln på en text han skrev 1964 om sin uppfinning av ”variabla målningar”, ett slags målningar med rörliga inslag. Till exempel bemålade han metallplattor och använde målade magneter som bildelement på dem. Magneterna kunde flyttas omkring, vilket skapade en målning i ständig förändring. Idén bakom dessa verk var att komma bort från en statisk återgivning och i stället skapa en situation där ”alla” kunde bestämma eller ”manipulera” målningens berättelse och/eller innehåll. Det var en modell för hur Fahlström förhöll sig till politiken och samhället. Han behandlade inte samhället som något överenskommet och hugget i sten, utan som något som håller på att ta form, frambringat av deltagande och spel.

Utställningen går i dessa fotspår. Vi betraktar manipulering som ett sätt att producera, mixtra med, ingripa i, splittra och ifrågasätta ”verkligheten” i alla dess former, och det är vår avsikt att göra en utställning där konstverken utför något mer än att efterbilda världen. Vi håller oss troget till Fahlströms användning av ordet manipulering som en skapande kraft, och tanken att en sådan kraft kan tas i bruk för att föda en mångfald visioner – inklusive oetiska och olagliga – går som en röd tråd genom utställningen.

Manipulerandets tvetydighet är till exempel påtaglig i Lawrence Abu Hamdans verk Ear Shot, där han i syfte att avslöja en olaglig militär manipulering av sanningen utforskar bevismaterialets estetik och de politiska dimensioner som ljud respektive tystnad rymmer. Installationen är utformad som en tribunal inrättad efter en händelse som ägde rum på den ockuperade Västbanken (Palestina). I maj 2014 sköt israeliska soldater två tonåringar till döds, Nadeem Nawara och Mohamad Abu Daher. Defence for Children International – en organisation för mänskliga rättigheter – tog kontakt med Forensic Architecture som utför avancerad research av arkitektur och medier. Tillsammans med Abu Hamdan undersökte de händelsen närmare genom en existerande ljudinspelning. Avgörande för bevisföringen var en audioballistisk analys av de inspelade skotten i syfte att komma fram till huruvida soldaterna hade använt gummikulor, vilket de påstod, eller hade brutit mot lagen genom att ge eld med skarp ammunition mot de båda obeväpnade tonåringarna. En ingående akustisk analys, i vilken Abu Hamdan använde en särskild teknik för att visualisera ljudfrekvenser, visade att soldaterna sköt skarpt och att de dessutom hade försökt dölja att kulorna var dödliga genom att få dem att låta som om de var gummikulor. Dessa visualiseringar blev senare det avgörande bevis som anfördes av nyhetskanalen CNN och andra internationella nyhetsbyråer och tvingade Israel att ta tillbaka sin ursprungliga dementi. Undersökningen lades även fram i den amerikanska kongressen som ett exempel på Israels brott mot det amerikansk-israeliska vapenavtalet.

En annan sekvens i utställningen som jag tror kan intressera dig orkestreras mellan Ibrahim Mahamas, Pratchaya Phinthongs och Katarina Pirak Sikkus likaledes processinriktade verk, som kretsar kring begreppen markanvändning och arbetskraft. Mahama täcker väggarna i ett stort rum med jutesäckar som har använts för att transportera varor som kaffe och kakao från hans hemland Ghana till Amerika och Europa, inte minst till de nordiska länderna (Finland och Sverige är faktiskt de länder i världen som dricker mest kaffe per capita). Mahama skaffade säckarna genom att erbjuda köpmän nya i utbyte; således är de både objekt och subjekt i handeln, tysta vittnen till arbetsvillkor, handelsrutter och den postkoloniala kapitalistiska ekonomins strukturer. Mahamas installation tecknar de yttre konturerna av en samtida geopolitisk situation som anknyter till den postkoloniala diskussion som väcks i Fahlströms Dr Schweitzers sista uppdrag och till de geoekonomiska skuld- och maktrelationer som utgår från Världsbanken.

Phintongs och Pirak Sikkus verk, som båda utspelas på landsbygden i norra Sverige, är placerade inuti Mahamas installation. På genomresa i Stockholm fick Phinthong reda på att migrantarbetare från hans hemland Thailand hade anställts för att plocka bär i Sveriges vidsträckta vildmark men hade fruktansvärda arbetsvillkor. Medierna rapporterade 2010 att tusentals bärplockare hade rest till Sverige i hopp om att få anständigt betalt. I stället blev de lurade av branschens aktörer. De fick betala i förskott för reseutgifter och viseringar, men för sitt arbete blev de sedan rejält underbetalda och tvingades bo i ohygieniska bostäder. Detta skedde på en i grunden fullständigt oreglerad marknad i den svenska välfärdsstaten. En thailändsk organisation – Migrant Workers Union – rapporterade att 80 procent av de thailändska bärplockarna hade större skulder när de kom hem till sitt land igen än de hade när de reste. Under en Parisvistelse året därpå beslöt Phinthong att åka till Sverige och arbeta som bärplockare i två månader. Under den tiden samlade han ihop 549 kilo bär och fick för det 2 513 kronor efter avdrag för värme och mat. Hans projekt gav upphov till en rad verk. I utställningen kommer vi att visa ett jakttorn som han högg ned, hans totala inkomst satt inom ram – han fick betalt i kontanter varje dag och pengarna togs ur ett kassaskåp – och en symbolisk representation av de plockade bärens vikt.

Pirak Sikkus verk utgår från ett annat faktum rörande Sverige som kan tänkas komma som en överraskning. 2013, när Pirak Sikku gjorde sitt verk, var Sverige enligt tankesmedjan Fraser Institute världens mest attraktiva jurisdiktionsområde för gruvnäring (i dag tror jag att Sverige har dalat till fjärde plats). Naturligtvis är gruvindustrins vinstjakt hänsynslös när det gäller ansvar och skyldigheter. Man tar lätt på hur naturresurser, kulturella värden och miljön påverkas, och man har samma inställning till konsekvenserna för samernas nyttjande av marken. 2013 gick Pirak Sikku ihop med samiska aktivister och protesterade på plats mot planerna på ännu en gruva utanför Jokkmokk. När hon fick höra att polisen var på väg för att upplösa demonstrationen bredde hon ut ett stort tygstycke på marken som poliserna var tvungna att gå över med sina stövlar och köra på med sina bilar för att kunna skingra folksamlingen. Tyget är inte bara ett vittnesbörd om händelserna som ägde rum ovan jord utan blev även ett frottage av den mark som var föremål för konflikten.

Jag tror att ditt verk kan skapa en mycket intressant dialog med dessa och andra projekt. Jag kommer även att tänka på Thu-Van Trans installation om gummiproduktion i Vietnam. Som du själv säger: ”Det finns ingen enskild händelse. Allting står i samband med allting annat. När man fångar en händelse får man bara en skymt, ett brottstycke av tid. Vilken dag är det i dag? Spelar det någon roll? Marken har hur som helst funnits där mycket längre än så.”

Jag hoppas att vi tillsammans ska hitta en väg framåt.

Med vänlig hälsning,

Fredrik

Bäste Pratchaya,

En snabb uppdatering rörande kassaskåpet. Vi har fortfarande inte lyckats hitta ett skåp som är exakt likadant som det på ditt foto. Bifogat finner du två bilder av kassaskåp som är ganska lika. Den senaste ledtråden vi fått från en expert som vi har rådfrågat, Kent Karlsson på Pretect AB, är att det kan vara ”ett importerat kassaskåp från Asien tillverkat i slutet av 1990-talet”(!!). Vi kommer att plöja igenom den internationella marknaden, men det är inte säkert att det kommer att vara så lätt att hitta exakt samma skåp. Om vi inte lyckas i vårt letande, skulle då möjligen ett som liknar kunna användas?

Bästa hälsningar,

Fredrik

Bäste Jonas,

Vi håller fortfarande på att arbeta med utrymmet mellan museets båda våningar för att göra det till en tredje utställningsyta. Det verk vi i första hand jobbar med för att aktivera detta utrymme är Fahlströms Mao Hope March, där han iscensatte en demonstration på Fifth Avenue i New York. Demonstranterna tillgriper varken text eller tal utan alla bär på bilder av den berömde amerikanske komikern Bob Hope, utom en som bär ett plakat med Mao Zedongs porträtt. Inför denna händelse hade Fahlström anlitat en radioreporter som gick omkring och spelade in reaktioner och kommentarer från åskådare och förbipasserande som fick ta del av denna oväntade sammanställning. Samtidigt frågade han de människor han mötte om de var lyckliga. Inspelningen av dessa samtal utgör verkets ljudspår.

Planen är att installera Mao Hope March längst ned i trappan och på så sätt göra nedstigandet till en rörelse i riktning mot demonstrationståget. Det kommer att bli en betydelseladdad kopplingspunkt mellan de två våningarna, och naturligtvis är det meningsfullt att visa verket i museets offentliga utrymme, eftersom det behandlar begreppet ”allmän plats”. En rad andra verk som också adresserar ”det allmänna” är på gång till den här delen av utställningen. Det kommer att börja redan när man kommer in på museet: förmedlingen av utställningen kommer att organiseras av DetanicoLain, möblerna i kaféet och läshörnan är ritade av Rivane Neuenschwander som ett slags antropofagisk omvandling av folklig svensk design, och tio procent av utställningens biljettintäkter kommer att investeras i en marknadsmanipulering i ett verk av Goldin+Senneby. Det är i den här delen av utställningen som vi skulle vilja placera ditt Geert Wilders-verk.

Bästa hälsningar,

Fredrik

Bästa Núria,

Jag skulle vilja fortsätta vårt samtal rörande placeringen av ditt verk. Som du vet funderar vi på att aktivera din installation på museets nedre plan. Denna yta kan påminna om en källare (jag tror att den från början var tänkt som en rad fotografisalar och därför byggdes utan fönster och med relativt lågt i tak så att det skulle passa utställningar i mindre format). I vår utställning har vi beslutat att framhäva detta drag och skapa ett rum som liknar en lagerlokal. Vi tänker oss det hela som en plats för det undangömda, bortträngda och undertryckta – ur såväl historiska som rättsliga, politiska och psykologiska perspektiv.

Det första rummet man kommer in i kommer att vara inrett med pallställ som utgör scenografin och infrastrukturen i denna del av utställningen. Konstverken kommer att installeras i och runt omkring detta system, som är inspirerat av ett verk av Hanan Traboulsi (chef för Förenade Arabemiratens konstsamling) i samarbete med Walid Raad. Verket Yet More Letters to the Reader består av femton packlådor bemålade med ”kopior” av verk från Erich Maria Remarques och Paulette Goddards samling som auktionerades ut 1979 på Sothebys i New York och sägs ha köpts av Traboulsi åt statsledningen i Abu Dhabi. Enligt uppgift är det också hon som målat lådorna.

Det här är en kort sammanfattning av Raads berättelse: när han 2014 bad att få se samlingen träffade han Traboulsi. Hon berättade då en makalös historia om hur hon gjort sig av med verken efter det att Sheikh Zayed kritiserat henne för att blivit för ”västligt inriktad” och hon själv börjat tvivla på verkens äkthet. Efter flera misslyckade försök att skänka bort samlingen – mystiskt nog återkom målningarna varje gång till sitt lager i Abu Dhabi utan att någon visste hur – fick hon råd av en kock som menade att målningarna var döda och gick igen. Hon målade ”kopior” av målningarna på verkens packlådor, som spegelbilder vilket skulle skrämma bort de vandöda. Därefter skänkte hon målningarna till museet över första världskriget i den Belgiska staden Ypern, nära där Remarque stridit och skadats under kriget.

På ungefär samma sätt som Yet More Letters to the Reader lägger fram en ”alternativ historia” föreslår flera verk i denna del av utställningen motaktioner riktade mot etablerade ordningar och/eller oordningar. I sitt verk Unternehmen: Bermuda behandlar Natascha Sadr Haghighian den samtida konstvärldens institutionella och sannerligen kommersiella system genom att leka med relationen mellan maktens beskyddare (ofta kamouflerade som filantroper) och konstnärerna. Våren 2000 nominerades Sadr Haghighian till ett prestigefyllt konstpris som delas ut av en federation av tyska industrier. Istället för att acceptera juryns besök i konstnärens ateljé förlade hon mötet till en ny plats: en busshållplats i Berlin som låg mitt i en triangel avgränsad av tre viktiga institutioner för konst och vetenskap. Under mötet höll Sadr Haghighian en föreläsning för jurymedlemmarna och gav dem även instruktioner till en rad aktioner. Hela förloppet filmades och fotograferades av en ”hemlig agent” tvärs över gatan vilket gjorde juryn till protagonister i konstverket. Materialet presenteras tillsammans med en film som bland annat berättar om förbindelser mellan Bermudatriangeln, Shakespeares Stormen, 1600-talsalkemisten John Dee och Michelangelo Antonionis film Blow-up.

Efter rummet med pallställen kommer man in i ett valvsliknande rum som rymmer Öyvind Fahlströms Världsbanken – en installation som han gjorde 1971 och som handlar om världsmarknaden för naturresurser, handel, lån och skulder. Verket bygger helt och hållet på historiska och ekonomiska fakta och är utformat som en teatertablå ”där guldet glimmar i ett mörkt rum och där de politiska påtryckningar som Världsbanken utövar på tredje världen illustreras av små silhuettfigurer och kulissdelar på en scen av mörklila sammet”, för att tala med hans egna ord.

Vi tänker oss att vi ska installera ditt verk på väggen som skiljer lagerlokalen från Världsbanken. Sättet på vilket ditt verk Intervention #1 står i samband med banken Caja de Ahorro del Mediterráneos köp av hus på exekutiv auktion till 50 procent av det uppskattade värdet (och efter att först ha vräkt de boende) speglar strategier som läggs fram i Fahlströms verk. Även den aktion där du anlitade en vräkt murare för att avlägsna dörrarna till de hus som banken förvärvat och garanterade honom straffrihet genom en bolagsjuridisk konstruktion relaterar till de manipulerande motstrategier som även återfinns hos Traboulsi/Raad och Sadr Haghighian.

Ursäkta att jag blir så långrandig angående utställningen. Men jag måste tillägga att temat finansiell spekulation, som kommer i dagen i ditt verk, inte upphör med Fahlströms Världsbanken. I ett tredje rum i ”källaren” kommer vi att anlägga en Bitcoingruva som huvudaktör i Nicholas Mangans Limits to Growth, en installation som är ett levande ekonomiskt ”ekosystem” vilket refererar till valutors historia: hur de uppfunnits, manipulerats och förfalskats. Gruvan är direktkopplad till museets eluttag och Ethernet och blir på så sätt materiellt och metaforiskt ansluten till institutionen. Som jag nämnt för dig tidigare håller Goldin+Senneby på med en liknande strategi som leker med museets infrastruktur i förhållande till aktiemarknadsspekulationernas finansiella system och där en del av intäkterna från försäljningen av biljetter till utställningen satsas i en blankningsattack. Ifall investeringen blir lyckad kommer vinsten museet tillgodo i en särskilt villkorad gåva.

I fråga om manipulering finns det knappast något ämne som lämpar sig bättre än finansvärlden. Det är nästan omöjligt att komma på någonting som är oberoende av denna riskarkitektur. Även om man helt och hållet vill undvika finansiell spekulation så kan man inte göra det: banker över hela världen, ja, hela världsekonomin vilar på denna aktivitet; de svenska pensionspengarna investeras på finansmarknaden och till och med vårt museum är till dels finansierat med hjälp av medel som tillkommit genom sådan spekulation.

Ditt verk kommer utan tvivel att bli ett viktigt tillskott till utställningen.

Med bästa hälsningar,

Fredrik

Bästa Hito,

Vi är mycket glada över att din installation snart är klar att sättas upp på museet. Vi skulle även vilja tacka dig så mycket för ditt värdefulla bidrag till katalogen. Som du vet är idén om spel central i vårt projekt, så den fråga som bildar titeln på din text, ”Spel, varför det?”, är mycket angelägen. Låt mig ta tillfället i akt att presentera några av de övriga författarna i boken – tillsammans med alla konstnärerna i utställningen bidrar de till att ge ett svar på din retoriska fråga.

Barnabás Bencsik har skrivit en text om det politiska manipulerandets globaliserade industri där han berättar om den amerikanske spinndoktorn Arthur J. Finkelstein och hans roll i Israel och Östeuropa. Bencsiks historia berättas i form av en fallstudie av hans hemland Ungern. Maria Berrío skriver om ”Operación Verdad” (Operation sanning), en internationell motinformationsstrategi för att försvara den chilenska revolutionen mot den reaktionära nationella och internationella pressens angrepp, och om skapandet av Museo de la Solidaridad Salvador Allende, i vilket Öyvind Fahlström deltog. ”Kan konsten och museet vara ett vapen?” lyder en av Berríos frågor (något som erinrar om din fråga ”är museet ett slagfält?”). Även mina medcuratorer Goldin+Senneby och deras samarbetspartner Katie Kitamura bidrar med en text som refererar till deras verk i utställningen, Zero Magic, och genom hela katalogen löper en interaktiv serie tecknad av konstnären Olivia Plender som är gjord särskilt till den här boken.

I samband med utgivningen av katalogen publicerar vi även två böcker som särskilt ägnas Öyvind Fahlströms verk. Forskaren Jesper Olsson har skrivit om den viktiga verksserien Ade-Ledic-Nander som Fahlström gjorde mellan 1955 och 1957, och professor Pamela M. Lee har författat en bok om Fahlströms Monopolverk från det tidiga 1970-talet.

Med varmaste hälsningar,

Fredrik Liew

PS. Vi har nu bjudit in de sista konstnärerna till utställningen och den slutliga listan på deltagande konstnärer är: Lawrence Abu Hamdan, Rossella Biscotti, Juan Castillo, Aslı Çavuşoğlu, Kajsa Dahlberg, Detanico Lain, Economic Space Agency, Roza el Hassan, Harun Farocki, Öyvind Fahlström, Goldin+Senneby, Núria Güell, Candice Lin, Jill Magid, Ibrahim Mahama, Nicolas Mangan, Sirous Namazi, Rivane Neuenschwander, Otobong Nkanga, Sondra Perry, Pratchaya Phinthong, Katarina Pirak Sikku, Natascha Sadr Haghighian, Jonas Staal, Hito Steyerl, Hanan Traboulsi i samarbete med Walid Raad, Thu Van Tran, Alexander Vaindorf, Wermke/Leinkauf.