MMP: Maria Lindberg

I målningen ”Flicka och ben” (1990) syns t ex en liten flicka hukad bakom ett kraftigt ben och i teckningen ”Fem smutsiga små fingrar” (1994) har en hand med smutsiga fingrar placerats intill en annan hand där alla fingrarna har huggits av. Genom att dessa på samma gång obehagliga och lustiga bilder endast visar fragment eller isolerade ting och händelser, sådant som man noterar i ögonvrån men inte så lätt kan förklara, får vi som betraktare själva fylla i det som utelämnats och därmed skapa bilden.

Observation är ett nyckelord i Maria Lindbergs konstnärskap. Hennes observationer ur vardagslivet placerar ofta det perifera i centrum. Precis som hon fokuserar det till synes ovidkommande i dessa arbeten, sker hennes aktiviteter och iscensatta situationer i skymundan, utan att dokumenteras. Parallellt med arbetet med bilder har hon nämligen i snart 20 år gjort diskreta interventioner i världen runt omkring henne. Det är enkelt uppbyggda privata undersökningar inspirerade av Fluxuskonsten, en internationell rörelse som på 1960-talet omformulerade traditionella konstbegrepp genom att se vardagen med nya ögon, blanda måleri, skulptur, performance, musik, poesi och film, massproducera konstverk och inte minst att arbeta tillsammans.

Många av Maria Lindbergs interventioner uttrycker en längtan efter kontakt. Under resor i Bohuslän 1988 gömde hon meddelanden till framtiden av typen ”the end of the world” i byggnader och andra konstruktioner som förväntas hålla i evighet. Vid tre skilda tillfällen har hon placerat en plånbok med sin egen adress och en mindre summa pengar på offentliga platser, bl a på en stol i ett museum. Sedan 1970-talet har hon dessutom skickat brev till sig själv men till poste restante-adresser världen över, till platser långt borta där hon skulle vilja vara. Efter en tid returneras breven – förvånande nog med tanke på vilka villovägar de skulle kunna hamna på – till avsändaren, ofta med en imponerande sträcka bakom sig.

När Maria Lindberg inleder Moderna Museet Projekt under museets ”professionella öppningsdag” fredagen den 13 februari, utmanar hon ödet genom att denna dag själv göra en enkel resa med bil tvärs över landet, från sin hemstad Göteborg till Stockholm. Mot bakgrund av hennes känsla för det drastiska framstår titeln ”Fredagen den trettonde” som ödesmättad: även om vi lever i ett rationellt och sekulariserat samhälle påverkas vi av gammal folktro och religiösa föreställningar. Det handlar om att utmana ödet men också om att helt enkelt se vad som händer. När Maria Lindberg gör denna färd till Moderna Museets öppning blir det dessutom en bild av att museet tillhör hela landet och inte bara huvudstaden.

”Fredagen den trettonde” är här dokumenterad på video, filmad bakåt genom bilens bakruta. På så vis får vi som betraktare chans att på egen hand, i reell tid, observera vad som hände under resans gång, eller rent av frånvaron av händelser. Maria Lindberg har själv sagt att det är mer ”action” när Fluxuskonstnären Geoffrey Hendricks i verket ”Zyclus” häller vatten från ett glas till ett annat till dess att vattnet tar slut än i en film med Arnold Schwarzenegger.

Utställningskommissarie: Maria Lind