Munch på Moderna

Moderna Museets samling av Munch-grafik är stor och representativ och innehåller många av de viktigaste bladen. Här visas samlingen för första gången i sin helhet på museet.

I hans grafiska verk kan man uppleva spännande experiment i tekniken och en dramatisk uppfinningsrikedom i tematiken. Utställningen ger även tillfälle att se de målningar av Munch som finns i museets ägo. Edvard Munch är en av alla tiders största grafiker och hans djuppsykologiskt borrande bilder är på en gång tidlösa och dagsaktuella.

Bilder på ögats baksida

När Edvard Munch skapar gäller det livet: kärlek, passion, sjukdom och död; svartsjuka, ångest och melankoli. Hans människor är inte ”vackra” – de är besatta av sina drifter och livsöden. Och hans djur kan vara bestifierade människor. Kanske finns det i porträtten en vila i betraktelsen, men de domineras av sin vibrerande mänskliga närvaro. Edvard Munch söker essensen.

Vi möter människor och händelser som utspelade sig för hundra år sedan, men det kunde – bortsett från kläder och möbler – vara här och nu. Edvard Munch berättar inte bara historier från sin samtid, han ställer fram målningar och grafiska blad om sina grundligt genomlevda erfarenheter:

Det kunde vara självupptaget, privat och individuellt, men Munchs mästerskap som målare och grafiker skapar ett visuellt drama, vilket gör att bilderna inte främst handlar om hans eget liv – utan om våra. Den norske kritikern Jens Thiis, Munchs samtida, konstaterar:

”Hans konst är uttryck för ett temperament men fungerar som en livsåskådning.”

Edvard Munch kom från en gammal norsk släkt av humanister, vetenskapsmän, officerare och präster. Fadern var först skeppsläkare, senare verksam i Kristianias mindre bemedlade delar. Edvard Munch var nummer två i en syskonskara på fem. Han växte upp med högläsning av tidens litteratur, familjen präglades av intellektuella intressen och faderns med åren allt strängare religiositet. Den lille Edvard miste endast fem år gammal sin mor. Nio år senare avled hans syster Sophie, liksom modern i tuberkulos:

”Sjukdom, vansinne och död var de svarta änglar som höll vakt vid min vagga och som sedan har följt mig genom livet.”

1881 blir Edvard Munch antagen på Den Kgl. Tegneskole. De närmaste åren kommer han att undersöka uttrycksmedel från impressionism och naturalism. Han tas upp i den s k Kristiania-bohemen, 1880-talets intellektuella radikaler i huvudstaden. Ledare är författaren Hans Jaeger, vars roman Fra Kristiania-Bohemen ger kretsen dess namn och renderar sin upphovsman ett fängelsestraff för osedlighet. På Grands café diskuterar man de nya idéerna från Paris, förmedlade till Norden av den danske författaren Georg Brandes. Det är ett vilt liv med lite sömn och mycket alkohol. Men Edvard Munch arbetar hårt. Redan nu gör han de första versionerna av några av de mest kända verken: Det sjuka barnet, Pubertet och den för perioden typiska Dagen efter. Han gör sin första separatutställning 1889, samma år som han reser till Paris för att bli elev hos Leon Bonnat.

I den franska huvudstaden präglas 1890-talets kulturklimat av naturalismens synsätt: livet bestäms på förhand av människans drifter. Men också av symbolisternas bottenlösa intresse för de okända själsdjupen; särskilt tydligt i litteraturen och på teatern. I måleriet framträder namn som Gauguin och van Gogh och gruppen Les Nabis (”profeterna”). Ingen kan heller undgå Toulouse-Lautrec. Man förnyar, förenklar och förstärker former och uttryck. Den orientaliska influensen är stark. Japanska träsnitt på modet. I syntetismen sammanförs alla bildens delar till en genomkomponerad helhet. Munch arbetar just så, men med sin tydliga genomströmning av starka känslor stegrar han bildens uttryck därhän, att han kommer att stå fadder för 1900-talets expressionister. Mycket riktigt brännmärker nazisterna på 1930-talet hans konst som ”entartet”, dvs ”urartad” och degenererad.

Under 1890-talet befinner sig Munch ständigt på resa mellan Paris och Berlin, Lübeck, Köpenhamn, Stockholm, Rivieran, tyska badorter osv. Dock återvänder han alltid till hemlandet om somrarna. Han överlever tack vare samlare och mecenater, som dr Max Linde och Harry Graf Kessler i Tyskland och i Stockholm bankiren Ernst Thiel. I Berlin påbörjar han sitt stora livsverk Livsfrisen och ställer ut de sex första målningarna under samlingstiteln Die Liebe. Genom åren skall detta verk ta fram kvintessensen av hans livstro: en panteism, där livet och människorna uppgår i en ”livsgrodd” en ”livsanda” – en natur där driften, med födelse, kärlek och död, utgör passager i ett evigt kretslopp av liv. Också i Berlin finns ett bohemliv. I spetsen August Strindberg och den polske författaren Stanislaw Przybyszewski, Munchs nära vän, som också utger den första biografin: Das Werk des Edvard Munch. Man träffas på vinkrogen som Strindberg döpt till Zum Schwarzen Ferkel (”den svarta spädgrisen”). Åter i Paris möter han bl a diktaren Mallarmé och teatermannen Lugné-Poe, som specialiserar sig på skandinavisk dramatik, särskilt Ibsen. Munch gör illustrationer till programbladet för Peer Gynt på Théâtre L’Oeuvre, arbetar med grafiken och ställer ut på Salon des Independants.

Han arbetar ständigt. I sin iver att nå ut får han offra sitt privatliv. Hans förhållande till kvinnor är redan från början mycket komplicerat, och det blir inte enklare av sekelskiftets instabila världsbild där industrialismens nya urbanitet, med fasta värderingar i upplösning, politisk radikalism och emancipation blandas med patriarkatets makt, gatans prostitution och hotet från tidens ödessjukdom, syfilis. Den fatala kvinnan gör entré: sekelskiftets främsta diva – Sarah Bernhardt – omges av leoparder och alligatorer, Oscar Wilde skriver dramat om Salomé, Gustav Klimt målar Judith. 1894 målar Edvard Munch Kvinnan i tre stadier. Han möter den rika flickan Tulla Larsen. Hon är kvinnan i hans liv när han målar den rödhåriga Synden (dock efter en helt annan modell). Förhållandet kollapsar då Munch inte vill binda sig. I ett vådaskott skadar han sitt vänstra ringfinger. Efter ett nervsammanbrott några år senare gör han upp med sina demoner i den grafiska sviten Alfa och Omega. Den blir en svart parodi på hans och Tulla Larsens kärlekshistoria. Men Munchs allmängiltighet gör hans ångestmotiv förbluffande moderna. Den vånda som bilderna talar om kan aldrig bortförklaras med någon tillfällig omständighet. Munchs bilder andas en existentiell ångest som sträcker sig långt in i 1900-talet, till Sartre och Beckett.

Grafiken

I Berlin och Paris startar Munch sin bana som grafiker. Han vill nå ut till en större publik och han behöver för all del också tjäna pengar. Hans verk är enastående i både kvalitet och kvantitet. Redan på 1880-talet har han arbetat med torrnålsraderingar och etsningar. Först med grafiska versioner av målningarna, senare allt mer upptagen av de grafiska teknikernas egenart. Det uråldriga träsnittet och den på 1890-talet hundraåriga litografin återkommer nu som konstnärligt seriösa tekniker. Med sin enastående tydlighet i bildspråket är Munchs konst som gjord för de skarpa kontrasterna i grafiken. Skickligt använder han det svarta tuschet och bildens vita öppningar; i träsnitten utnyttjar han träets ådring och årsringar som meningsbärande element. Han revolutionerar färggrafiken genom att såga upp träet med lövsåg och färga in olika delar av träskivan för att sedan sammanfoga bitarna som i ett pussel. På så vis behöver han inte göra nya skivor för varje färg som ska tryckas. Det här är typiskt för Munch. Han skulle aldrig experimentera för experimentets skull. Vad han vill är att göra det enklare att ta fram en bild som så tydligt som möjligt kan bära hans livserfarenhet till betraktaren. De 74 bladen i Moderna Museets samling ger en god överblick av motiv och uttryck i hans grafiska verk.

Edvard Munch

*) Naturen är inte endast det för naturen synliga – den är också själens inre bilder – bilder på ögats baksida.

Utställningskommissarie: Sören Engblom