Konst och kapital

När 1980-talet når sitt slut lämnar Sverige bakom sig ett decennium av både framåtanda och oro. World Wide Web har precis lanserats, Berlinmuren har fallit och en överhettad finansmarknad ska snart störtdyka. På många vis är 1980-talet årtiondet då världen flyttar in i Sverige. Landet ligger trängt mellan de mullrande militärblocken Warszawapakten och Nato. Det första hiv-fallet konstateras på Roslagstulls sjukhus 1982 och smittan väcker stor rädsla i samhället. Ett annat osynligt hot som präglar tidsandan är kärnkraften. Finanskrisen 1990 blir ett dramatiskt avslut på den börsuppgång som senare delen av 1980-talet förknippats med. Sverige har gått från att vara världens mest jämlika nation vid årtiondets början, till att bli ett land med en avreglerad finansmarknad och med ökande ekonomiska skillnader.

Också inom konsten blir 1980-talet en omvälvande tid. Bruket av konstnärliga medium och material förändras i grunden, och visuella och genremässiga hierarkier ställs på ända. Sveriges konstscen öppnar sig mot den internationella och dras med i boomen som uppstår på konstmarknaden. Finansmannen och konstsamlaren Fredrik Roos bygger upp en av tidens högst värderade privata samlingar av samtidskonst och får stort inflytande på den kommersiella konstscenen. Parallellt med denna växer en alternativ konstscen fram. Filosofi och teori blir allmängods inom konstsammanhang, och en mer intellektuell konstnärsroll avtecknar sig.

Postmodernism

Det visuella flödet från massmedia och populärkultur som tilltagit sedan 1960-talet får allt fler konstnärer att intressera sig för just bildrepresentation. Bildens krympande livslängd, och hur bilder framställs och i sin tur formar människors verklighetsuppfattning, blir bärande motiv. Jagets och könsrollernas konstruktioner synas och dekonstrueras. Viljan att synliggöra underliggande strukturer riktas även mot konsten själv, något som exempelvis tar sig uttryck i intrikata, lekfulla titlar och i ett medvetet förhållningssätt till konstens villkor. Alla dessa tendenser förknippas med postmodernismen.

En grundläggande definition av begreppet postmodernism är en period som avlöser modernismen och dess sammanhållna idé om utveckling. Redan med popkonsten och den konceptuella konsten i USA hade en uppgörelse inletts med den formalism som modernistisk konst kommit att representera. Konstkritikern Leo Steinberg observerade detta i slutet av 1960-talet och var tidig med att använda termen i konstsammanhang. Medan modernismens – och särskilt senmodernismens – konstnärer sökt nå mediets sanna uttryck, vänder sig nu konstnärer mot hela idén om sanning och essens. Det skapande subjektet, som under modernismen varit ett självklart nav i konstnärliga undersökningar, får träda tillbaka för ett fragmentariskt förhållningssätt utan givna riktmärken. En traditionell konstsyn koncentrerad på måleri och skulptur ersätts av ett vidare konstbegrepp; nya hybridformer och medium som installation får fäste. Även sättet att tänka kring konstnärens roll förskjuts, och betraktarens och sammanhangets betydelse i alstrandet av mening stärks. Begrepp som ”glapp”, ”approprioation” och ”kontext” blir återkommande i konstvokabulären.

Med den tongivande skriften ”La condition postmoderne” (1979) tar filosofen Jean-François Lyotard pulsen på sin samtid och förklarar att de stora berättelsernas era är förbi. Debatten kring postmodernismen står i zenit i New York under 1980-talets mitt. I det sammanhanget beskriver Fredric Jamesons marxistiska analys ”Postmodernism, or The Cultural Logic of Late Capitalism” (1984) det postmodernistiska kulturella uttrycket som en naturlig följd av det senkapitalistiska systemets inverkan på människors liv.

Neoexpressionism och The Pictures Generation

Inom måleriet ger de postmodernistiska teorierna upphov till frågor om mediets livsduglighet: Går det att skaka liv i måleriet eller är det en överspelad uttrycksform? I Tyskland återuppväcks den expressionistiska ådran under tidigt 1980-tal och får benämningen ”det nya vilda”, eller neoexpressionism. Även i Italien uppstår en likartad våg som får namnet Transavanguardia. Populärkulturella och konsthistoriska referenser och tecken blandas fritt på stora dukar. Det neoexpressionistiska måleriet når sin internationella kulmen på New Yorks gallerier och auktionshus under det senare 1980-talet, med konstnären Julian Schnabel som posterboy.

Många kvinnliga konstnärer väljer i stället bort måleriet för att pröva medium som upplevs mindre förankrade i den manliga genikulten. 1977 öppnar utställningen Pictures i galleriet Artist Space i New York. Utställningen blir startskottet för inflytelserika The Pictures Generation, en löst associerad grupp där bland andra Cindy Sherman, Sherrie Levine, Barbara Kruger och Richard Prince ingår. Flera av konstnärerna arbetar gränsöverskridande, även om gruppen huvudsakligen förknippas med fotografi och video. Alla delar de synen på bilden som en palimpsest; skikt av representationer och betydelser, vars original omöjligen kan spåras. De arbetar ofta med bilder hämtade från massmedia, reklam, populärkultur och konsthistorien för att blottlägga de konstruktioner som bygger samtidens verklighetsbild.

I Sverige är Teresa Wennberg en pionjär inom video- och datorkonst. Hon vistas mycket i Paris, där mottagligheten för de nya konstnärliga medierna är större. Ingrid Orfalis surrealistiska fotografier fångar en kvinnlig, kroppslig erfarenhet och är laddade med politiska och filosofiska referenser. Med dubbla doktorsexamina i semiotik och franska är Orfali väl förtrogen med tidens postmoderna diskurser.

Walldagruppen

Den svenska konstscenen genomgår en märkbar omdaning vid 1980-talets början. Landets kulturvärld har under en längre tid varit förhållandevis isolerad, och allt som kunnat förknippas med USA har ansetts förkastligt. Nu kommer en ny generation som blickar bortom Sveriges gränser och som vill bryta med det politiska narrativet. Även om 1980-talets konst inte är mindre samhällskritisk än 1970-talets, ändrar konstnärens roll skepnad. En mer lustfylld, vildsint och samtidigt stramt intellektuell konst växer fram. Många konstnärer rör sig friare mellan olika genrer och material, ”höga” som ”låga”. I centrum för konstlivets omvandling finns Walldagruppen, med medlemmarna Max Book, Eva Löfdahl och Stig Sjölund. Under resor till New York och Berlin har de tagit intryck av både performancekonst och ”det vilda” måleriet. Nu vill de skapa någonting som ännu inte finns i Sverige. Tillsammans testar de performance, kabaré, måleri, installation, och i en rad självorganiserade utställningar frångår de det traditionella utställningsrummet.

I augusti 1980 öppnar Boplats Otto på Årstafältet i Stockholm. Utställningsnamnet är en spin-off på arkitektutställningen Boplats 80, som samtidigt pågår i Kungsträdgården i stadens centrum. I likartad anda har Walldagruppen tagit sitt namn efter den hälsokostbutik som tidigare huserat i deras ateljé i Årsta. Det sömniga Årstafältet är en plats belägen mellan stad och förort, ett slags icke-land där allt kan hända. Eva Löfdahl visar en serie dassliknande hytter som förenar abstrakt måleri, skulptur och installation.

Boplats Otto blir den första av flera utställningar som äger rum på okonventionella platser i Stockholm, så som industrilokaler och det stängda Serafimerlasarettet på Kungsholmen. Walldagruppen deltar också i utställningar på museer och konsthallar runt om i landet, ofta med kollektivmålningar. Samtidigt blir ateljén i Årsta en plats där de bedriver en kabaréverksamhet i fluxusanda. Efter några intensiva år av samarbete skingras gruppen och konstnärerna fortsätter att arbeta var för sig. Max Book blir tongivande under 1980-talet med stora, humoristiska och gåtfulla målningar, vars poetiska titlar balanserar mellan betydelse och nonsens.

Fredrik Roos

Till Årstakabaréerna söker sig också den blivande konstsamlaren Fredrik Roos. Hans samling ska under de närmaste tio åren etablera sig som en av de mest betydelsefulla i svensk konsthistoria. Runt 1980 är det mycket ovanligt att som nyutexaminerad konstnär sälja verk på den kommersiella konstmarknaden. När Roos köper en grupp verk av de unga Walldakonstnärerna blir det en tidsmarkör.

Fredrik Roos formas som konstsamlare samtidigt som han gör en raketkarriär som finansman. Efter en misslyckad investering tar han vid 23 års ålder anställning som courtagemäklare och kliver in i ett ännu slumrande Stockholms börshus. Oljekrisen 1973 har orsakat en långtgående internationell lågkonjunktur. Samtidigt har finansmarknaden steg för steg internationaliserats tack vare ny teknik som möjliggjort snabbare och större transaktioner. Detta, i kombination med införandet av rörlig växelkurs i många länder, gör att en ny finanspolitik börjat ta form i väst. Med Margaret Thatchers thatcherism och Ronald Reagans reaganomics ritas västvärldens ekonomiska spelplan om radikalt. Finansmarknadsregleringarna mjukas upp och den globala marknadsekonomin sätts i rullning. Sverige har stått emot länge, men i mitten av 1980-talet börjar regleringarna monteras ner även här. I maj 1985 avskaffas ränteregleringen, och i november utlåningstaket. Reformen – ”novemberrevolutionen” – innebär att banker nu kan låna ut obegränsat med pengar. Med förmånliga avdragsvillkor blir det dessutom mycket gynnsamt att låna pengar. Sverige dras snabbt med i den högkonjunktur som ska ge upphov till begrepp som börshaj, yuppienalle och finansvalp.

Risktagandet och det höga tempot på börsen tilltalar Fredrik Roos. Han blir som besatt av finansmarknaden, och med ny teknik som han nästan är ensam om i Stockholm, ligger han ofta steget före sina konkurrenter. Sinnet för goda affärer tar han med sig till konstvärlden, som i det här skedet börjat besitta ett socialt prestigevärde. Roos utmärker sig som en nyfiken och driven konstsamlare, alltid noga med att se konstverken med egna ögon och angelägen om att föra samtal med konstnärerna själva. Han fortsätter att förvärva konst av unga svenska konstnärer. Utöver konstnärerna i Walldagruppen, som han följer i många år, köper han verk av bland annat Ingrid Orfali, Ola Billgren och Cecilia Edefalk. Roos tillbringar också mycket tid på New Yorks gallerier. Vid ett skede äger han 21 målningar av Jean-Michel Basquiat, och som många av tidens konstsamlare är han särskilt förtjust i neoexpressionistiskt måleri. Men Roos köper också tidigt verk av flera konstnärer från The Pictures Generation.

Med grundandet av Rooseum i Malmö 1988 förverkligar Roos sin vision om att ge konstsamlingen en värdig utställningslokal. Privata konsthallar är ett nytt fenomen som ligger i tiden, men ingen har ännu öppnat någon sådan i Sverige. Rooseums första chef blir curatorn Lars Nittve, som under några intensiva år kommer att leda en betydelsefull utställningsverksamhet. Idag ingår många av verken i Moderna Museets samling.

Aidskrisen

När Fredrik Roos går bort i aids i sitt hem i Stockholm 1991 är rädslan och okunskapen kring hiv-viruset fortfarande utbredd. 1982 diagnostiseras den första personen i Sverige med aids, men det ska ta ytterligare några år innan sjukdomen uppmärksammas i media. Läkarkåren vet till en början väldigt lite om virusets inverkan och spridning, men snart står det klart att homosexuella män är en särskilt drabbad grupp. Kampen för hbtq-personers rättigheter hade under 1970-talet gjort vissa framsteg; nu kommer aidskrisen som ett enormt bakslag.

Allteftersom rädslan får fäste i samhället ökar homofobin. Det dubbla stigmat gör att många väljer att inte berätta om sin sjukdom. Inte förrän 1987 går modedesignern Sighsten Herrgård som första person i Sverige ut i media och berättar offentligt om sin sjukdom. Gensvaret blir stort. Många berömda personer visar öppet sitt stöd, och kampen mot sjukdomen går in i en ny fas. I konst- och kultursammanhang ligger sjukdomen som en dov underton till följd av många konstnärers och kulturpersonligheters bortgång. New Yorks konstscen är hårt drabbad och många konstnärer engagerar sig i vad som anses vara en odemokratisk hantering av krisen. Keith Haring, David Wojnarowicz och Robert Mapplethorpe är bara några av de konstnärer vars liv släcks.

Implosion – ett postmodernt perspektiv

Året innan Lars Nittve ska tillträda som chef för Rooseum kurerar han den uppmärksammade utställningen ”Implosion – ett postmodernt perspektiv” (1987) på Moderna Museet. Genom utställningen introducerar Nittve ett utsnitt av den samtida – huvudsakligen amerikanska – konstscenen för svensk publik, och knyter samtidigt denna till delar av den tidiga europeiska modernismen. Under sina studier i New York i början av 1980-talet har Nittve haft utbyten med många av de konstnärer som han nu inkluderar. Andra, äldre verk i utställningen, av exempelvis Robert Rauschenberg, Andy Warhol och Donald Judd, ingår redan i museets samling. Vid den här tiden radikaliseras synen på Marcel Duchamp bland konstnärer i New York. Dennes ready-mades, som underminerat det konstnärliga subjektets roll i skapandeprocessen, lyfts alltmer fram som ett förebud om den postmodernistiska konsten. Moderna Museets historiska samling av Duchamps verk blir därmed en naturlig utgångspunkt för ”Implosion”. Med utställningen framträder ett stråk av samband som löper från Duchamp och Francis Picabia via popkonsten, minimalismen och konceptkonsten.

Den yngre gruppen konstnärer i utställningen är de som tillhör The Pictures Generation och som vid det här laget har dragit frågor om representation, autenticitet och identitetskonstruktion till sin spets. Nästan alla är kvinnor som arbetar med fotografi och video utifrån ett feministiskt perspektiv: Cindy Sherman, Dara Birnbaum, Barbara Kruger, Louise Lawler, Sherrie Levine, Laurie Simmons och Gretchen Bender. Louise Lawler gör ett av sina arrangemang, där hon på en avgränsad yta gråmålad vägg hänger två verk ur museets samling, av Roy Lichtenstein och Andy Warhol, intill fyra av sina egna fotografier. Ett rött, ett blått, ett grönt och ett gult. Fotografierna, identiska förutom till färgen, representerar skuggorna av Marcel Duchamps verk ”Air De Paris” (1919); en liten glaskapsel innehållande parisisk luft som redan tidigare installerats på Moderna Museet i ett komplext nätverk av snören, uppspända enligt principen om det gyllene snittet.

Ett medvetet perspektiv i ”Implosion” är just de förskjutningar och motsägelser som uppstår mellan verken. Det är ingen enhetlig, kronologisk historia som presenteras, utan en grupp verk vars inbördes relationer kan avläsas på olika sätt. Utställningen får stort gensvar både i Sverige och internationellt och blir en av Moderna Museets mest betydelsefulla utställningar. Många av konstnärerna som visas är nya för den svenska publiken. Störst inverkan ska vissa av konstnärskapen kanske få på den generation unga kvinnliga konstnärer som arbetar med fotografi och video, och som under 1990-talet ska komma att få en stark närvaro på konstscenen i Sverige.

Av: Sanna Marander, konstnär och författare