Ur katalogens förord

Tiden är åren kring 1960 då konstscenen i stor utsträckning är upptagen av att New York håller på att ta över kommandot från Paris som världens konstmetropol. Den abstrakta expressionismen och senare popkonsten och minimalismen intar och fyller ut scenen. Det är också med en fot i Paris och en i New York som Moderna Museet kommer till och får sin identitet. Vi är otvetydigt ett barn av axeln Paris–New York.

Länge såg konsten runt 1960 också ut att helt vara en produkt av dessa städer – om en konstnär råkade komma någon annanstans ifrån, så skrevs han eller hon snabbt in i till exempel New Yorks kreativa historia. Inget konstigt med det – så har det ofta fungerat. Men om man tittar i backspegeln är det slående hur det på samma gång under den här tiden uppstod ”kreativa fickor” på helt andra platser, där väl så radikala konstnärliga projekt växte fram, men där synligheten utanför hemmaarenan till stora delar skymdes av de stora dominanterna.

Platsen – eller de tre platser som vi valt att titta lite närmare på – är: Rio de Janeiro, Los Angeles och grannstäderna Milano och Turin. Tre platser som under de år som Moderna Museet tog form var spelplatser för konstnärliga experiment som bara i väldigt begränsad utsträckning berörde oss, men som långt senare har visat sig vara väl så starka katalysatorer i samtidskonsten som exempelvis New Yorks popkonstnärer.

Rio de Janeiro

”Neo-tiden” i Rio de Janeiro åren 1956–1964, med neokonkretismen, bossa nova och cinema novo, är fortfarande aktiv i vår samtida kultur – ja kanske mer nu än någonsin tidigare. Arkitekten Oscar Niemeyer ses fortfarande, vid 100 års ålder, som en vass samtidsarkitekt och bjuds in att göra Serpentines sommarpaviljong; bossanovan blomstrar, med Bebel Gilberto som tillbakalutad fanbärare, i andra generationen starkare än någonsin, och de konstnärskap som först trädde fram under rubriken neokonkretism – Hélio Oiticica, Lygia Clark och Lygia Pape bland andra – har med sin syn på publiken som medaktör och medskapare spelat en viktig roll för samtidens relationella estetik.

Det känns helt naturligt att Rio de Janeiro blir första stad ut i denna serie. Inte minst med tanke på Brasiliens särskilda koppling till året 1958 – Moderna Museets födelseår. Det är 1958 som Brasilien för första gången vinner fotbolls-VM, en händelse som starkt bidrog till att ytterligare höja självkänslan i landet och gav ”bossa nova-presidenten” Kubitscheks plan att på fem år genomföra femtio års reformer ytterligare en puff framåt. Finalmatchen spelades på Råsunda i Stockholm – mot Sverige – med en 17-årig Pelé i huvudrollen. Att silvermedaljen i VM på hemmaplan gick till Sverige gav även den svenska självkänslan en skjuts – det var i den rekordårsandan Moderna Museet öppnade.

Tid & Plats: Rio de Janeiro 1956–1964 kan ses både som en möjlighet att få en inblick i en fantastisk tid och plats och som en spegel vänd mot oss själva och vår egen historia, och än mer specifikt Moderna Museets historia.

Lars Nittve

Överintendent