Group 2
Sun Setting over a Lake

J.M.W. Turner, Sun Setting over a Lake, ca 1840 © Tate, London 2011

Pionjärer

J. M.W. Turner (1775–1851), Claude Monet (1840–1926) och Cy Twombly (1928–2011) var pionjärer som, var och en på sin tid, blev både hyllade och hånade. Enligt sina kritiker målade de slarvigt och nonchalant men enligt sina försvarare vidgade de måleriets gränser.

Twombly beskrev sig själv som en ”romantisk symbolist” och anslöt sig därmed till 1800-talets måleritradition. Liksom Turner anspelar han i sina verk på myt och tradition och sörjer förlusten av klassiska referenser i vår tids kultur. Monet studerade noga Turners verk och Twombly var en entusiastisk beundrare av dem båda.

Utställningen presenterar verk från andra hälften av deras karriärer, från en period då de yttre striderna har vunnits och de inre tar vid. I det sena måleriet kämpar alla tre med att förhålla sig till tidens gång, dödlighet och förlust, samtidigt som de vidhåller sin vitalitet genom sinnlighet och erotik. I sju teman sammanförs Turner, Monet och Twombly, inte i konkurrens, utan som ett sätt att visa på hur konstnärer kan dela intressen, värderingar och tankar.

Utställningen är utformad som en dialog där man kan föreställa sig hur de tre konstnärerna samtalar över århundradena, ifrågasätter och utmanar varandra som om alla var närvarande i samma rum på samma gång.

Curator: Jeremy Lewison
Assisterande intendent: Jo Widoff

Atmosfär

När Turner dog 1851 efterlämnade han ett flertal ofullbordade målningar i ateljén. I ljuset av impressionismen kom dessa målningar att uppskattas i lika hög grad som de färdiga verken. De oavslutade verken antyder att Turner först och främst ville skapa en atmosfär i sitt måleri. ”Atmosfären är min stil”, hävdade han, och ”otydligheten är min skavank”. I Themsen uppströms Waterloo Bridge (ca 1830–35) höljs floden i dimma och skorstenarnas rök.

Londondimman var en kombinationen av atmosfäriskt tryck, fabriksutsläpp och den ökade användning av kol. Monet målade London om vintern eftersom han ville fånga dimmans visuella effekter. ”Motivet är oviktigt för mig, det jag vill återskapa är det som finns mellan motivet och mig”, ska Monet ha sagt. Han använder sig av samma teknik i målningarna från Rouen. Katedralen i Rouen: portalen (morgonljus) (1894) skildrar katedralen som träder fram ur gryningen. Färgfläckarna smälter samman till en struktur som återger hur fasaden tedde sig för målaren där och då.

Även Twombly var intresserad av vädereffekter. I Orfeus (1979) skymmer dimman namnet på hjälten själv eller kanske hans hustrus namn, Eurydike. Allt som återstår är bokstäverna ”eu”. Likt Monet och Turner litar Twombly till färgens materiella kvaliteter när han frammanar en atmosfär.

Skönhet, kraft och rymd

I mitten av 1700-talet började konstnärer intressera sig för det sublima. Filosofen Edmund Burke (1729–1797) definierade det sublima som en upplevelse som uppstår ur allt som väcker rädsla, smärta eller fara hos en person som är tryggt förvissad om att han eller hon egentligen befinner sig i säkerhet. Inför en målning av exempelvis ett upprört hav eller en bottenlös avgrund kan betraktaren alltså uppleva något sublimt.

Turners stormiga havsmålningar framhäver havets över- väldigande kraft. Under sina sista tjugo år i livet hörde skeppsbrott, katastrofala översvämningar och upprörda hav till de ämnen han främst skildrade. På 1880-talet målade Monet på isolerade och riskfyllda platser eftersom han ville framhäva naturens väldighet och kärvhet. Genom att undvika att måla gestalter uppmuntrade han betraktaren till att föreställa sig själv på plats inför motivet.

I Twomblys fyrdelade mytologiska målning Hero och Leander (1981–84) uppslukas Leander av havet när han simmar till den vackra Hero på andra sidan sundet. I den första duken kastas han hit och dit av vågorna för att slutligen drunkna i skummet. På den fjärde duken har Twombly ristat in avslutningsraden i en sonett av John Keats (1795–1821) i färgen. Förutom den mänskliga tragedin är också Twomblys tema naturens kraft och raseri.

Intet så ljuvt som melankolin

Twombly använde båtar som motiv i både måleri och skulptur som en melankolisk betraktelse över tidens gång. Tyst glidande påminner hans båtar också om mytens färjkarl på floden Styx som tog sina passagerare från de levandes värld till de dödas.

Vid flera tillfällen målade Turner verk till minne av målarkolleger eller mecenater. Fred – begravning till havs (1842) är en hyllning till vännen och målaren sir David Wilkie. I målningen syns ett skepp med svarta segel framför Gibraltarklippan och Wilkies kropp som sänks ned mot vattnet i ett hav av fackelljus. I Krig. Den landsförvisade och stenkistan (1842), avbildas istället Napoleon på Sankt Helena där han reflekterar över sitt öde och de liv som gått förlorade på slagfältet. De varma färgerna i denna pendangmålning fungerar medvetet som en motvikt mot de kalla nyanserna i Fred.

Även i de sena Venedigmålningarna, som Turner utförde efter sin sista resa dit 1840, råder en melankolisk stämning. Monets målningar från samma stad påbörjades under en resa med hustrun Alice 1908. Monet kunde inte motstå frestelsen att mäta sin förmåga med alla de föregångare – inte minst Turner – som målat av Venedig genom tiderna. Många av dessa dukar färdigställdes först efter Alices död 1911. Då återvände han till Venedigmotiven med tungt hjärta, kanske för att väcka till liv de lyckliga minnena från deras resa.

Årstiderna

I Quattro Stagioni (1993–95) sörjer Twombly tidens gång samtidigt som han hyllar livet. Färgerna anger stämningen för varje årstid. Likt många diktare och målare knyter Twombly årets gång till livscykeln. Våren är full av livskraft som dämpas av insikten om att allt som stiger upp till ytan oundvikligen sjunker ned igen. Den strålande sommaren färgas av vetskapen om att ”ungdomen är oändlig och ändå så kort”. Hösten betecknar ett ögonblick av panik då vintern rycker närmare och döden gör sig påmind, men då det fortfarande finns tid för sen blomning. Vintern är stum; roddbåtarna glider mot undergången, formerna upplöses och höljs i dimmans och havets silvertoner.

Monet fångade årets växlingar i serien med popplar på 1890-talet och i målningar av blommor som slår ut vid särskilda tidpunkter på året. Även om dessa målningar inte är allegoriska är de uppfyllda av en stark känsla av tidens gång. Monets serier var cykliska i lika hög grad som Twomblys, och han måste ha varit medveten om de symboliska betydelserna av de fyra årstiderna.

Eld och vatten

Poeter och målare har i alla tider använt sig av solens uppgång och nedgång för att skapa stämningar, men Monet drogs istället till solnedgången för att fånga ett särskilt ljus och energi. I London, Parlamentsbyggnaden. Solljus bryter igenom dimman (1904) förefaller hettan från solens glödande reflexioner i vattnet vara viktigare än själva parlamentet.

För Turner var solen både en livgivande och livsberövande kraft. Det döende ljuset symboliserade förlusten av såväl livslust som politiskt engagemang. Hans målningar av den sjunkande solen tycks ha gjort intryck på Monet. Turner målade i ateljén, medan det skissartade i Monets Vy över Rouen (1892) tyder på att den helt och hållet är målad utomhus, en plein air. Jämfört med målningar som Parlamentsbyggnaden och San Giorgio Maggiore i skymningen (1908) är penseldragen och färgerna lätta. De båda senare verken, som färdigställdes i ateljén, tycks vara medvetna försök att konkurrera med Turner, som också hade målat båda dessa motiv.

Även Cy Twombly skildrade solen i flera verk. Utan titel (Solnedgång) (1986) utgår från ett minne av en solnedgång sent på sommaren. De djupröda och eldgula färgerna blandar sig med grönt och mörklila och låter ana landskap och blommor. De till färgerna svalare verken Utan titel (Porto Ercole) från 1987 frammanar istället de fyra elementen – jord, vatten, luft och eld.

Livskraften

Under sina sista år började Turner arbeta med mytiska teman som var både voyeuristiska och öppet erotiska. I hans privata skissböcker syns ett påtagligt intresse för erotik, och i kittlande målningar som Glaucus och Skylla (1841) och Bacchus och Ariadne (1840) kunde Turner förklä erotiken i mytens skepnad.

Både Glaucus och Skylla och Bacchus och Ariadne återger en intensiv hetta som även finns i Monets sena målningar av den japanska bron. Den drypande färgen i dessa verk frammanar ett livmoderliknande rum och den frodiga växtligheten associerar till fruktbarhet. Monet ville inte ansluta sig till den akademiska tradition där nakna kvinnokroppar avbildades i naturliga miljöer, men trots att inga kroppar alls återfinns i hans målningar präglas de ändå av en stark sensualism.

Twomblys Kärlekens hetare stränder (1985) och den senare Camino Real (II) (2010) refererar öppet till det sexuella medan de två målningarna Utan titel (1990 och 1991) antyder samma överflödande rika natur som finns i Monets målningar från trädgården i Giverny. Sex och erotik var viktiga teman redan tidigt i Twomblys konstnärskap. Att de dök upp igen i måleriet på ålderns höst, liksom hos Turner och Monet, vittnar om ett oförminskat intresse för sinnligheten.

En flytande värld

Twomblys serie Blomning: strödda blommor och andra ting (2007) tycks avbilda pioner, de flesta snart överblommade. Den röda färgen från blommorna rinner ner över duken, som blod eller tårar. Förgänglighet är ett av målningarnas centrala teman, men de är samtidigt hymner till solljuset, sexualiteten och alstrandet. Denna blandning av sorg och vitalitet är just det som utmärker Monets sena målningar av näckrosdammen. Monet målade dem under första världskriget, efter en period fylld av personliga bedrövelser. I näckrosmålningarna kontrasteras människans dödlighet mot naturens beständighet. Trots att solljuset som speglas i dammens yta antyder tiden på dagen tycks det som om tiden står stilla.

I sina studier från godset Petworth House i England gör Turner ingen större skillnad mellan vatten och himmel. Allt tycks upplösas i solens falnande glöd. Petworthmålningarna fullbordades i anslutning till att Turners far dog och i de färdiga målningarna finns en stämning av misströstan. Dessa verk anspelar på tillvarons ändlighet och påminner om Twombly och hans Quattro Stagioni (1993–95). På en av Twomblys dukar finns skrivet Et in Arcadia ego, en fras han har lånat från en gravstensinskription i en målning av Poussin. Denna fras har använts i måleri och litteratur i många hundra år som en syftning på att döden existerar även i en ideal värld.

Mer om utställningen