Group 2
St Benedetto, Looking towards Fusina, exhibited

J.M.W. Turner, St Benedetto, Looking towards Fusina, exhibited, 1843 © Tate, London 2011

J.M.W. Turner

J. M. W. Turner föddes i London 1775. Han är en av Storbritanniens mest älskade målare. Han utbildades vid Royal Academy of Art i London, där han särskilt inspirerades av målaren Sir Joshua Reynolds föreläsningar om måleri, poesi och den ideala skönheten. Turner kom att ställa ut på akademin nästan varje år under hela sin karriär.

Under hela 1790-talet reste Turner runt i Storbritannien för att studera det skiftande landskapet och göra skisser och färganteckningar. Själva måleriet utfördes huvudsakligen i ateljén, utifrån skisser och teckningar som han hade gjort på plats inför motiven. Han fascinerades av dramatiska scener som skeppsbrott, eldsvådor och olika väderfenomen. När parlamentsbyggnaden i London brann år 1834 fanns Turner på plats för att beskåda katastrofen. Han använde sig sedan av upplevelsen i ett par målningar och i en serie akvareller. Han reste även runt i Europa, till att börja med i Frankrike och Schweiz men även i Italien dit han kom för första gången år 1819. Turner återvände till Venedig vid flera tillfällen och därifrån hämtade han motiven till några av sina mest omtalade målningar.

Turner var också en framstående grafiker och utförde flera gravyrserier. 1806 påbörjade han arbetet med Liber Studiorum, en samling av 71 gravyrer efter Claude Lorrains samling Liber Veritatis. Här skildrade Turner olika landskap metodiskt i kategorier som Pastoral, Marin eller Arkitektur.

Turners fullbordade målningar är sällan rena landskapsskildringar. Han inkluderade ofta människor som kunde gestalta mytologiska berättelser eller dramatiska historiska händelser. Genom att skildra fallna riken som Rom och Kartago kommenterade Turner tillståndet också i Storbritannien, som under det tidiga 1800-talet stred i Napoleonkrigen. Han var mycket engagerad i sociala frågor och kritisk till det moraliska förfall som han tyckte sig se i sitt hemland under kriget.

Människorna ter sig små och obetydliga i Turners storslagna landskap. Intentionen var att skapa en stark känsla av beundran och respekt hos betraktaren inför den besjälade naturen. Det brukar omtalas som en upplevelse av det sublima, vilket var något eftersträvansvärt i den romantiska idétraditionen.

Under 1830-talet drabbades Turner av flera dödsfall bland familj och vänner, och brev och anteckningar vittnar om hans tilltagande oro för döden. I samband med en god väns död målade Turner Peace – Burial at Sea, där han bearbetade förlusten. Målningen visades på akademien tillsammans med War – The Exile and the Rock Limpet där Napoleon porträtterades på S:t Helena.

Från 1830-talet och framåt målade Turner ofta färdigt sina verk inför publik, likt en performance. Det kan vara skälet till att många dukar var ofärdiga vid hans död, dukar som vi idag uppfattar som fullvärdiga verk. Nu betraktas de som ett slags föregångare till impressionismen, eller rent av den abstrakta expressionismen, trots att den intentionen aldrig fanns hos konstnären.

Ljuset är centralt i Turners måleri, och i hans senare verk är detaljerna utelämnade till förmån för ett rent spel med ljusets reflexioner i vatten och himmel. Precis innan han dog, år 1851, lär Turner ha yttrat:”solen är Gud”.

Mer om utställningen