Vera Nilsson, Lampsken, ca 1930 © Vera Nilsson / Bildupphovsrätt 2016

18.1 2022

Läs Karolina Ramqvists novell ”Sagor, lampsken”

Under våren 2021 lät vi den hyllade författaren Karolina Ramqvist tillbringa tid i vår samling för att söka inspiration till en litterär text. De två målningarna ”Sagor” och ”Lampsken” av konstnären Vera Nilssons verk fångade där hennes blick. Något som nu utmynnat i den uppmärksammade novellen ”Sagor, lampsken”. Läs den här!
Karolina Ramqvist framför Vera Nilssons målning Lampsken. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.

Sagor, lampsken

av Karolina Ramqvist, 2021

Himlen hade en ovanlig färg den kvällen. Den var som en blöt blandning av de brandgula och skära i min färglåda, med lite grått ut mot kanterna, som om det brann bakom husen och röken från elden lagt sig längre bort.

Jag hade satt mig ner vid fönstret för att titta ut som jag brukade, bara en kort stund för att ha nåt att göra, och blev sittande där på grund av färgen.

Den höll mig kvar.

Sen började jag titta efter henne.

Det var fullt med folk nere på gatan. Barn, cyklar, pappor och mammor på väg hem. Men min mamma hade inte kommit än.

Hon hade hämtat mig som vanligt men sen hade hon sagt att hon behövde gå igen. Vart mindes jag inte.
Klockan var nog mycket nu.
Jag kunde inte låta bli att vända mig om för att se att det inte var nåt i korridoren, men sen tittade jag ut genom fönstret igen istället.

Det var nog rusningstid. De rusade hit och dit där nere. Hon hade använt det ordet ibland när hon häm­tade mig. Det är rusningen, sa hon. Det var den som gjorde att hon blev sen.

Jag ville att hon skulle komma så att hon fick se himlen.

Bussar kom körande och släppte av vid hållplat­sen och folk gick in och ut ur mataffären. Jag tänkte på vad de skulle ha till middag och vad jag skulle få.

Men det var nog inte dit hon gått för då hade hon varit tillbaka nu. Och det var inte tvättstugan, för dit fick jag följa med, även om jag inte ville eftersom det var hemskt där. Hon brukade låta mig välja mellan att gå med ner eller vänta ensam uppe i lägenheten och då valde jag ändå alltid att följa med. Hon kunde inte vara hos nån av grannarna heller, för vi gick aldrig hem till grannar.

Jag hävde mig upp lite så att jag satt med ena knäet på stolen och lutade mig fram ännu mer för att kunna se.

Jag ville så gärna få syn på henne där nere.

Varje gång nån kom gående på trottoaren måste jag hinna titta dit för att se om det var hon, och sen när det inte var det måste jag titta åt andra hållet för att se om hon kom där istället.

Jag sökte med blicken fram och tillbaka, överallt, så att det nästan gjorde ont i ögonen.

Jag ville upptäcka henne.

Jag ville att hon bara skulle vara där plötsligt. Det hade hänt flera gånger. Plötsligt kunde hon bara dyka upp, jag visste det, och det var känslan då som jag ville ha. Lättnaden och glädjen att jag skulle få vara med henne igen, överraskningen fast jag inte borde bli överraskad eftersom jag ju faktiskt satt och väntade på henne.

Nu var det bara det jag gjorde.

Jag ville se henne på långt håll, så tidigt som det gick.

Jag lutade mig lite bakåt och när jag tittade på ett speciellt sätt försvann allt djup i utsikten och den blev platt, som om den målats på fönsterrutan eller var en teckning som lagts mot den med nåt helt annat bak­om.

En oändlig rymd kanske.

Jag skakade på huvudet och blinkade några gång­er för att få det utanför att bli som det var igen.
Kunde hon ha kommit in i huset medan jag satt och tänkte på det där? Jag tyckte jag hörde hissmaski­nen gå igång, lyssnade efter ljudet av hennes klackar i farstun men det kom inget mer.

Hon kunde plötsligt bli synlig nånstans därute men jag kunde också råka höra henne utan förvar­ning. Det visste jag. Och hon skulle plötsligt kunna komma in i lägenheten igen utan att jag vare sig sett eller hört nåt. Det hade också hänt.

Hade hon sagt att hon måste tillbaka till jobbet?

Jag mindes inte, men om det var så skulle hon komma gående från bussen. Det var där jag borde titta. En fullis vinglade från busshållplatsen rakt över gatan, en tant drog en rullvagn efter sig och så såg jag en av tvillingarna från huset bredvid.

Men jag såg inte henne.

Så kom bussen och stannade och släppte av folk och när den körde igen stod hon där. Mitt hjärta skut­tade till när jag fick syn på henne. Det var hennes röda kappa som lyst genom luften och signalerat till mig så snabbt, det fanns ingen annan som hade en sådan kappa. Men det var konstigt, för jag hade just sett den i hallen.

Jag sträckte på mig och tittade genom den långa korridoren och såg kappan hänga på klädhängaren därute.

Jag vände mig om igen och såg att det inte var hon.

Inte ens om hon ägt två röda kappor kunde det ha varit det, för nu såg jag att hon gick med en hund i koppel och vi hade ingen hund. Jag ville väldigt gärna ha en men vi hade ingen och alltså kunde det inte vara hon. Annars var det så likt. Hon gick på trottoaren med hunden som såg liten och lurvig ut och jag följde henne med blicken tills hon försvann.

Då märkte jag också att det höll på att skymma. Det hade blivit alldeles blått därute. Den blå timmen, brukade hon kalla det.

Hon borde ha kommit tillbaka nu.

Kanske hade hon gått till den där restaurangen jag fick följa med till ibland, där de brukade säga att den blå timmen syntes så fint genom fönstren med utsikt mot parken.

Jag blundade och försökte se henne framför mig och få fram en bild av var hon var nånstans. Jag knep ihop ögonen riktigt hårt, men det hände inget.

Jag försökte igen och igen.

När jag tittade upp hade det blå mörknat och lagt sig över allting utanför fönstret. Det var full skym­ning.
Jag kände mig dum. Jag visste att mörkret kunde komma plötsligt och ändå hade jag inte varit beredd på det.

Mamma sa alltid att egentligen var allt detsamma bara det att det såg annorlunda ut i mörkret, men det stämde inte.

Om det såg annorlunda ut så var det ju inte sam­ma.

Ingenting i vår lägenhet var sig likt när det var mörkt. Jag tittade inte mot korridoren utan ut på gatan, människorna där nere som mörka fläckar, som grå­suggorna på gården som rörde sig fram och tillbaka när man lyfte på en sten.

Inga ansikten gick längre att urskilja.

Det var mörkt och hon hade fortfarande inte kom­mit hem.

Den blå timmen var inte alls en timme. Det gick mycket fortare. Och vart tog dagen vägen då? Var nat­ten som en kåpa som drogs över den eller var natten det mörka valvet som låg där alltid, som kom fram när dagen försvunnit bort?

Jag vände mig om och såg hur annorlunda allt var. Hörnen hade växt och sträckt sig inåt rummet, möb­lerna hade blivit till suddiga öar som låg intill varan­dra och längst bort öppnade sig korridoren som ett djupt, svart hål.

Jag borde ha tänt lamporna medan det fortfaran­de var ljust, som jag brukade när jag var ensam hem­ma efter att det mörknat. Men jag hade ju inte trott att jag skulle bli det nu.

Hon hade inte sagt det till mig.

Jag behövde tänka på nåt bra nu.

Det som var bra med natten var att man inte märkte hur lång den var. Man gick och la sig och sov och när man vaknade på morgonen var det som om det bara gått en sekund.

Jag ville att kvällen med skulle kännas så, att den skulle gå lika fort.

Men det skrämde mig också.

Det var inte bara det att ljuset försvann, utan det var nåt som kom också. Det kändes som om nåt tog sig in i lägenheten när det blev mörkt.

Jag visste inte vad det var men jag brukade kän­na hur det försökte komma nära mig eller låg i kor­ridoren och väntade. Även på dagarna lurade det där ibland och även när lampan var tänd och mamma var hemma.

Jag var alltid tvungen att springa genom korrido­ren.

Och nu måste jag resa mig och gå dit och tända, och gå runt och tända överallt, i alla rum.

Jag räknade till tre och försökte.

Jag räknade igen och sa till mig själv att det måste vara sista gången.

Annars är du inget, sa jag. Om du inte ens kan röra dig.

Så på fyra kastade jag mig ner från min plats och sprang bort från fönstret, förbi öarna och genom det skumma rummet. När jag var framme vid korridoren sträckte jag in min hand, rädd att det som fanns där skulle dra in mig, och så hävde jag mig upp på tå så att jag nådde lampknappen. Jag tryckte men inget hände.

Jag tryckte igen men det var fortfarande mörkt.

Då tvingade jag mig in i mörkret och tryckte ännu en gång. Jag hade aldrig varit med om att det inte gått att tända i korridoren. Var det det som fanns därinne som gjorde det? Kunde det styra lyset i hela lägenhe­ten?

Jag var på väg att vända om och springa tillbaka in i rummet, till den höga golvlampan som stod i ett av hörnen där och var lätt att tända, men jag tog sats istället och sprang genom korridoren och in i köket mot lampknappen vid köksdörren och slängde mig på den. Lysröret i taket blinkade till. Det knäppte inne i det och så började det tändas och lysa, sakta som om det mornade sig efter en lång natts sömn, och jag klev upp på pallen som stod vid diskbänken och tände där också.

När det var gjort tände jag taklampan som hängde över bordet i matvrån, andades ut och satte mig ner i skenet av den. Ljuskäglan var ett rum som skulle skydda mig.

Jag satt där och pustade ut och hörde lysröret sur­ra.

Mamma hade aldrig lysröret tänt, hon avskydde rörets kalla sken och hur det lät och flimrade, men jag behövde allt ljus som fanns. Jag skulle ta mig tillbaka ut genom den mörka korridoren och tända i hallen och i badrummet också, så att jag skulle kunna gå ut dit sen om det behövdes.

Men först måste jag bara sitta lite till.

Så länge jag satt i lampans sken kunde det inte nå mig. Ingenting farligt nådde mig där.
Mina papper och pennan låg på bordet och färg­lådan på diskbänken, intill vattenburken med pens­larna.

Jag blundade och sa: Tänd!

Min röst lät konstig i tystnaden men jag fortsatte.

Tänd lamporna! Käre gode Gud, gör så att alla lampor tänds.

Men när jag öppnade ögonen igen var det fortfa­rande mörkt i korridoren och ute i de andra rummen.

Kanske hade hon åkt tillbaka till jobbet i alla fall.

Hon älskade sitt jobb. Har man bara ett jobb man älskar så är livet alltid någorlunda, hade hon sagt.

Men jag hade ju också ett jobb.

Om jag jobbade lite själv så skulle jag inte kunna tänka på korridoren och vad det var som väntade på mig där.

Boken var tillklippt av två blad från ritblocket och häftad i mitten och när den var klar skulle jag göra en till hade mamma sagt. På några bilder hade jag skrivit ord själv, men när hon var med gick det lättare.

För mig var bokstäverna fortfarande svåra.

Jag höll i pennan och drog det första strecket på ett N och det blev rakt och fint men när jag skulle läg­ga till det sneda var det svårare att få det att landa på linjen.

Boken var om en nalle som vaknade en dag och upptäckte att han hade börjat leva.

Jag skrev ett A efter N:et, och L och E och det fick mig att glömma det andra. Jag ritade nallen och hur förvånad han såg ut när han märkte att han levde. Sen började jag på en ny bild av honom när han försökte prata med några andra mjukdjur.

De sa inget utan stirrade bara.

Han var den enda som hade fått liv.

Tänk om min nalle också hade börjat leva och låg med de andra mjukdjuren på sängen och skrämdes av deras tysta ansikten och svarta ögon?

Om jag gick ut och tände nu så skulle jag kunna gå in i mitt rum och se efter. Jag måste bara ta mig genom mörkret i korridoren så skulle det gå bra sen. Jag ville inte lämna min plats vid bordet, men om jag inte gjor­de det så kunde jag bli fast här tills hon kom hem.

Hon kanske skulle vara borta länge. Jag visste att det kunde hända.

Hur skulle jag göra om jag behövde gå på toa?

Jag kunde kissa i diskhon, men om det var mörkt i korridoren och resten av lägenheten skulle jag kanske bara stå där och glo på mörkret och inte kunna hoppa upp på diskbänken, jag skulle kanske bli som förla­mad och kissa på mig och vara blöt av kiss när hon kom hem.

Jag kände mig nästan lite orörlig redan.

Och om telefonen ringde? Om jag blev tvungen att springa genom mörkret till hennes sovrum för att lyf­ta luren?

Om hon ringde för att få tag i mig och berätta var hon var och så kunde jag inte svara?

Jag måste gå ut och tända och hämta nallen och filten och ta med dem tillbaka in hit.

Just som jag tänkte den tanken slocknade lysröret i taket och det blev tyst. Jag hade bett till Gud att tän­da lamporna så att jag skulle slippa göra det, men is­tället hade han sett till så att en annan lampa släcktes.

Det var för att visa mig att jag måste göra det själv, så klart.

Vissa saker måste man klara.

Vissa saker måste man göra själv.

Det var bara så det var.

Jag la mig ner över bordet med armen som huvud­kudde och tänkte på hur det skulle vara att hålla i nal­len när jag låg så, och ha en bit av filten mot min näsa och dra in doften.

Jag ritade ett streck med pennan på papperet, bör­jan på en ny bokstav. Jag behövde komma på nåt bra som skulle hända nallen nu, nåt som inte skrämde mig när jag tänkte på det, men det var svårt.

Allt jag kom på var otäckt och allt jag ritade såg argt och elakt ut, som om det som lurade i korridoren styrde min hand också.

Jag släppte pennan.

Jag struntade i nallen och ritade en hund istället.

Tänk om det var hon ändå, och att hunden var till mig?

Hon visste att jag ville ha en hund.

Jag hade tjatat om det, men hon hade sagt att jag inte fick tjata och att vi inte kunde ha en hund efter­som hon jobbade och jag gick på dagis hela dagarna. Ingen skulle kunna vara hemma med den, och hundar måste ha nån som var hemma med dem.

Hundar kunde inte lämnas ensamma.

Men hade hon kommit på nåt ändå? Hon hade försvunnit iväg med hunden åt andra hållet men kan­ske kunde det ändå vara hon. Kanske skulle hon gå och köpa mat åt den, eller en hundkorg?

Om jag hade haft en hund hade jag inte varit rädd alls för att vara ensam hemma. Jag hade inte gnällt när mamma måste ner till tvättstugan eller tänkt ela­ka tankar när hon var borta för att hon behövde jobba sent eller träffa någon.

Jag hade inte blivit ledsen.

Men hennes kappa var ju kvar i hallen.

Det var bara dumma tankar.

Det var inte hon.

Var var hon?

Varför hade hon inte kommit?

Det verkade hjälpa att tänka på att ha en hund, även om man aldrig skulle få en, för jag kände mig modigare. Jag skulle resa mig och hämta färglådan och penslarna.

Jag måste ju ha färg för att kunna måla nallen.

Jag räknade igen men första gången gick det inte. Diskbänken var upplyst, men korridoren låg så nära och benen ville inte börja röra sig fast jag räknat klart.

Andra gången var jag nere på golvet på tre och började gå mot diskbänken. Jag rörde mig sakta och försiktigt för att inte väcka det som var i korridoren, fast jag visste att det var meningslöst, att det skulle ta mig om det ville, för det visste om och såg allt jag gjor­de.

Jag tittade inte dit.

När jag sträckte mig mot färglådan och penslarna upptäckte jag att det stod nåt mer på diskbänken. Ett fat.

Varför hade jag inte sett det förrän nu?

På fatet låg två smörgåsar och ett äpple och det stod ett glas mjölk bredvid. Jag kände på glaset. Mjöl­ken var ljummen.

Så det var min middag. Hon skulle inte komma på ett tag. Det var det det betydde.
Nånting sjönk inom mig. Mina kinder hettade och det blev tjockt bakom pannan. Varför hade hon inte sagt att hon skulle vara borta så länge?

Jag var hungrig nu och det hade varit gott att sma­ka på äpplet och äta en av smörgåsarna, men jag skul­le inte.

Hon hade gjort det till mig och jag ville inte ha det.

Jag ställde in mjölkglaset i kylskåpet, men ångra­de mig och tog ut det igen. Jag skulle låta allt stå fram­me och inte röra det och när hon kom hem skulle hon få se att jag inte hade druckit eller ätit nåt av det hon ställt fram åt mig.

Jag undrade om det berodde på förra gången, för att jag hade försökt få henne att lova att inte gå ut igen, som hon inte sagt nåt. Kunde det vara så att hon inte vågat säga det?
Hade hon bara gått utan att säga nåt?

Återigen gick jag så stilla jag kunde, men när jag bar målarsakerna till bordet skakade mina händer så att penselskaften klingade mot glasburkens kant och när jag hade ställt ner dem och satt mig kände jag att det hade kommit närmare.

Det var i köket nu.

Det syntes inte, men jag kände det alldeles nära mig, precis utanför lampskenet.

Jag måste säga till henne att jag inte klarade det här.

Hon hade ju sagt att hundar inte kunde vara ensamma och kanske var det så med barn också. Eller i alla fall med mig, att jag inte heller kunde vara ensam hemma.

Åtminstone inte när det var mörkt.

Det blå utanför fönstren hade djupnat och blivit svart.

Jag skulle inte göra min runda med lamptändan­det för det var försent. Jag kunde inte resa mig igen, kunde inte lämna skenet.

Hur skulle det gå för nalle?

Jag kunde inte hämta honom och jag kunde inte gå och lägga mig. Det var nog sent nu. När mamma kom skulle hon fråga varför jag var uppe och jag skul­le säga att det var hennes eget fel, för jag kunde inte gå och lägga mig när jag var ensam.

Jag kunde inte göra nåt av allt hon ville, inte äta middag eller borsta tänderna eller ta på mig mina nattkläder. Jag kunde bara sitta här i ljuskäglan med färgerna. Det var tur att jag också hade ett viktigt ar­bete att hålla på med och det var tur att vi hade lam­pan.

Jag skulle sitta kvar tills hon kom och då skulle jag visa hur upptagen jag varit, att jag inte saknat henne alls för varför skulle man sakna nån som var så dum som hon.

Då hördes det ett ljud.

Det var nån som öppnade hissdörren och stängde den och sen kom steg som gick i farstun.

Det sprattlade till i mig.

Ljudet kom närmare och försvann bort och jag hörde en annan dörr på våningsplanet som öppnades och stängdes.

Jag rörde runt penseln i den gula färgen och fyllde i nallen, målade armarna och magen. Hon hade gjort middag åt mig, så hon visste att hon skulle bli sen och därför visste jag att det inte hade hänt nåt.
Det kunde väl alltid hända nåt, men jag visste att hon skulle komma tillbaka. Det var omöjligt att hon inte skulle komma. När hon kom skulle jag säga åt henne att hon inte fick vara borta mer. Inte för att jag längtade efter henne, det tänkte jag inte säga att jag gjorde, utan för att jag inte kunde göra nåt då.

Jag kunde inte ens rita och göra bokstäver och min bok måste ju bli färdig, det hade hon själv sagt.

Jag låg över bordet med huvudet på armen och penseln mot papperet. Färgen spred sig men det blev hela tiden suddigt. Allt flöt ihop, ögonen slöts av sig själva och det var för tungt att öppna dem igen.

Min hand släppte taget om penseln.

Då reste sig nallen ur bilden, fast färgläggningen inte var färdig. Han klättrade ner i mitt knä och hopp­ade från stolen ner på golvet och bort mot korridoren där han försvann in i mörkret.

Jag hörde honom ropa åt mig att komma.

Fast han bara var en teckning var jag konstigt nog inte rädd när han var med mig i korridoren. Han tog mig i handen och ledde mig in i mitt rum, ropade ta-daa och pekade på hunden som låg nedanför min säng i en hundkorg som jag tänkte måste vara den som mamma hade köpt.

Jag böjde mig fram och precis när jag skulle klap­pa den vaknade jag och kände att hon var hemma.

Hon var där och det andra hade försvunnit.

När jag öppnade ögonen stod hon vid diskbänken med ryggen mot mig. Det värkte i armen men jag låg kvar med huvudet vilande på den och såg på henne med nästan slutna ögon. Om hon vände sig om skulle hon inte se att jag var vaken.

Hon lyfte glaset från bänken och drack av mjöl­ken.

Jag hörde henne ta en klunk först och sen tömma hela glaset.

Så satte hon ner det igen och lät som om hon skul­le kräkas, frustade och spottade i diskhon, sörplade vatten och sköljde runt i munnen innan hon spottade igen.

Hon hade inte tänkt på att mjölken stått framme i många timmar. Skyll dig själv om du är borta så länge, tänkte jag. Jag andades långsamt och försökte se ut som om jag sov.

Hon tog fatet med smörgåsarna och äpplet och ställde in det i kylen och sedan kom hon fram till bor­det och började plocka med mina bilder. Jag hörde att hon log.

Hon tog mina målarsaker och gjorde rent och ställde dem på tork. Hon släckte först lampan över diskbänken och sedan den som var ovanför mig och så böjde hon sig ner och tog tag om min kropp, lyfte upp mig i sin famn och började bära mig genom korri­doren.

Jag ville lägga mina armar om hennes hals, men om jag gjorde det skulle jag kanske inte kunna hålla mig från att öppna ögonen och titta upp och le mot henne och det ville jag inte.

Hon bar in mig till sig och la mig i sin säng, tog på sig nattlinnet och kröp ner intill mig under täcket och viskade:

Godnatt, min skatt.

En bit av himlen skymtade bakom rullgardinen och jag såg att det inte alls var natt längre. Det svarta hade bleknat till blått igen och ljuset sipprade in i fär­gen. Jag blundade och låtsades vända mig om i söm­nen, så att jag kom närmare henne.

Vera Nilsson, Sagor, 1933 © Vera Nilsson Bildupphovsrätt
Karolina Ramqvist framför Vera Nilssons målning Lampsken. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.

KAROLINA RAMQVIST

Karolina Ramqvist är född i Göteborg 1976 och uppvuxen i Stockholm. Hon har ett förflutet som journalist och kritiker. Hon skrev den omtalade musikessän ”När svenska pojkar börja­de dansa” 1997 och två år senare medverkade hon i den feminis­tiska antologin ”Fittstim”.

Förutom kritik har Karolina Ramqvist skrivit reportage, noveller och essäer samt varit verksam som manusförfattare och chefredaktör för tidskriften Arena. Debutromanen ”More Fire” gavs ut 2002 och belyste turismen som postkolonial praktik på Jamaica. Sju år senare blev ”Flickvännen”, en roman om kön, makt och begär, hennes litterära genombrott.
Karolina Ramqvists fem böcker har översatts till ett fem­tontal språk och hon har belönats med ett flertal utmärkelser däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, 2015 års Per Olov En­quists pris och Stina Aronsons pris som delas ut av Samfundet De Nio. Under våren 2022 kommer hennes sjätte roman ”Bröd och mjölk”. Karolina Ramqvist bor i Stockholm med sin man och sina tre barn.

”När jag fick frågan om att skriva en novell med utgångs­punkt i ett verk i samlingen tänkte jag först välja Christodou­lous Panayiotous terrakottagolv ”Dagar och sekler” från 2013, som ju är något helt annat än de här målningarna från 1930-talet, ”Lampljus” och ”Sagor”. Men hur jag än gjorde kom jag hela tiden tillbaka till dem. Det finns en suggestiv kraft i Vera Nilssons måleri och i sättet som hon målar barn som jag inte kan vär­ja mig mot. Jag ville gå in i hennes värld och tillbringa den här tiden av skrivande med hennes motiv som så tydligt bröt med äldre ideal om hur barn skulle framställas men också väcker frå­gor om vår blick på barn idag. Det finns en så levande realism i hennes bilder och en brutalitet som får mig att känna igen mig själv i dem”.

VERA NILSSON

Vera Nilsson föddes i Jönköping 1888. Efter att ha utbildat sig till teckningslärare reste hon 1911 till Paris och studerade hos bland andra den välkände kubistiske konstnären Henri Le Fau­connier. Under åren strax före första världskrigets utbrott reste Vera Nilsson runt i Europa innan hon återvände till Sverige och slog sig ner i Stockholm.

Hennes första utställning, tillsammans med målaren Mollie Faustman, visas i Köpenhamn 1917. Vera Nilssons första separatutställning ägde rum på Konstnärshuset i Stockholm 1933. Under hela sitt liv fortsatte hon att resa, ofta till Frankrike men även till New York, Senegal och Martinique. År 1954 blev Vera Nilsson – som första kvinna sedan 1889 – in­vald i Akademien för de Fria Konsterna.

Som konstnär var Vera Nilsson en av den svenska expres­sionismens främsta utövare och en radikal förnyare av bilden av barnet. I hennes målningar finns inga schablonbilder av barn. De skildras utan pålagda symbolvärden eller arrangera­de situationer i färd med att utföra alldeles vardagliga göromål. Oljemålningen ”Lampsken” (1930) förvärvades till Moderna

Museets samling 2002 i samband med utställningen I förvil­lelsens tid – skissböcker, teckningar och måleri av Vera Nilsson och flickan på målningen är hennes dotter, senare konstnären
Catharina Nilsson-Gehlin (1922–2015), kallad Ginga. Målning­en ”Sagor” (1933) är också den målad i olja på duk, och köptes in till samlingen 1936. På baksidan finns signeringen ”Arbete av mamma och Ginga”.

Vera Nilsson var politiskt medveten och visade ett starkt engagemang för de svaga i samhället. Hon var engagerad i inter­nationellt demokratiarbete och en förespråkare för att konsten skulle visas i offentliga miljöer, som tunnelbanan. T-Centralens tunnelbanestation invigdes 1957 med ”Det Klara som trots allt inte försvinner”, ett verk av Vera Nilsson utfört i glas- och sten­mosaik på betongpelare.
Vera Nilsson avled i maj 1979, nittio år gammal.

Läs mer: Se fler verk av Vera Nilsson i Sök i samlingen

Ett porträtt av konstnären Vera Nilsson av fotografen Anna Riwkin
Anna Riwkin , Konstnären Vera Nilsson, ca 1965 © Anna Riwkin/Moderna Museet Bildupphovsrätt

Publicerad 18 januari 2022 · Uppdaterad 7 februari 2023

Nyheter