Passing (Sprawl 3)

Chevalier d’Éon arbetade hårt på att kompromettera den engelske ambassadören men när sjuårskriget bröt ut blev han förflyttad till armén. Han spelade en betydelsefull roll i slaget om Prag 1757, som Fredrik den Store kallade det blodigaste slaget genom tiderna. Under fredsförhandlingarna i London 1762 fick d’Éon i uppdrag att i hemlighet söka kontakt med Tories. Efter ett hemligt köpslående fick han till stånd ett fredsfördrag. d’Éon dekorerades med S:t Louis-korset, för mod i fält, och fick en tjänst som förste sekreterare på ambassaden. Men ambassadören Comte de Guercy accepterade aldrig utnämningen fullt ut och till slut kände sig Chevalier d’Éon tvungen att lämna sin post. Men innan han gjorde det lade han beslag på ett antal komprometterande dokument, rörande såväl mutaffärer under fredsförhandlingarna som planer på en fransk invasion av England. En hektisk tid följde för d’Éon. Parlamentsledamöterna försökte köpa tillbaka dokumenten för £40 000 (en ansenlig summa vid den tiden). Guercy sände ut agenter för att stjäla dokumenten, och till och med kidnappa d’Éon men inget lyckades. I stället etablerade han sig som en burgen gentleman i Londonsocieteten. Han blev till och med invald i frimurarsällskapet Lodge of Mortality som hade sitt tempel i Crown and Anchor på the Strand. 1764 började emellertid ett rykte spridas: Chevalier d’Éon var kvinna. 1769 hade ryktet tagit sådana proportioner att d’Éons könstillhörighet blev föremål för vadslagning. I det sena 1700-talets England var dock inte vadslagning tillåtet så ett försäkringsbolag konstruerades för saken, Policies of Insureance on the Sex of Monsieur Chevalier (or Mademoiselle la Chevalière) D’Eon. Snart uppgick det investerade beloppet till £120 000. Vadslagningen pågick ända till 1777 då en man slutligen tröttnade och stämde ”försäkringsbolaget”. Saken hade ju lätt kunnat avgöras av en medicinsk undersökning, men trots att d’Éon erbjöds £25 000 så vägrade han. Domen fick byggas upp av vittnesutsagor. Det som talade för att d’Éon var man var att han faktiskt var en dekorerad officer ur den franska armén, men framför allt att han var frimurare. Vid initiationsritualen så träder novisen fram inför Logen med bar överkropp, och kvinnor är absolut förbjudna att vinna inträde i frimurarnas krets. Det som talade emot var att han var känd för att aldrig kurtisera damer. Domaren Lord Mansfield lät saken avgöras av två franska vittnen, en journalist och en läkare. Under ed svor de att d’Éon faktiskt var kvinna.

Nu skedde allt mycket snabbt. De franska myndigheterna tog ifrån Chevalier d’Éon alla hans privilegier, hans uniform, hans medaljer och strök honom från ambassadens betalningsrullor. Dessutom kungjorde de, den 19e augusti 1777, ett kungligt dekret där det fastslogs att han aldrig mer fick bära manskläder. Men d’Éon hade redan före dekretet börjat klä sig som kvinna. Han drog sig snart tillbaka till familjegodset i Burgund och blev medlem av en nunneordern. 1785 ansökte han om tillstånd av Louis XVI att återvända till London för att återgälda sina skulder. Men väl där stannade han till sin död 25 maj 1810. d’Éon levde sina sista 25 år i yttersta fattigdom, och bar alltid kvinnokläder.

Efter Chevalière d’Éons död undersöktes han av den berömda franska kirurgen Père Elisée. Elisèe och hans kollegor fick en smärre chock där vid bårbädden när de upptäckte att Mademoiselle d’Eon i själva verket var en man. För att det inte skulle råda någon tvekan så kallade de till sig Earl of Yarborough och admiralen Sir Sidney Smith, som också var frimurare, och ytterligare tjugo vittnen som alla intygade Mademoiselle Chevalière, Monsieur Chevelier d’Éons könsidentitet. Bland alla de romantiska föreställningar vi uppfostrats i av Walter Benjamin är kanske Passagen (Das Passagenwerk, 1983) den som vunnit störst inflytande. Benjamin läser av 1800-talets Paris och den gryende modernismen utifrån en koppling mellan de butiksgator som täcktes efter en byggnadsteknisk utveckling av stål och glas, och passageriter, som under hela antropologins korta historia varit ett centralt studieobjekt. Alla som någon gång läst Passagearbetet kan vittna om hur rikt flödet av iakttagelser är. Passagen blir uppvaknanden blir revolutioner blir psykoanalys blir konspirationer. Kanske gjorde vi bäst i att inte titta så noggrant efter. Men Benjamin gör faktiskt en felaktig koppling mellan butikspassagen och passageriten. Riten är en mycket bestämd övergång från ett tillstånd till ett annat. Från barndom till vuxenvärd, från fred till krig. Den kraft och mytbildning tröskeln, triumfbågen, får kommer ur spänningen mellan de olika tillstånden. Den romerska mytologin är exempelvis fylld av tröskelmyter, där den mest kända nog är bruden som bärs över tröskeln efter vigseln. (Den romerska mytologin var dock könsneutral, såväl brud som brudgum kunde bli buren över, den ena eller den andra eller båda samtidigt.) Butikspassagen är däremot ingen övergång, den är ett klimatskydd. Och vi kan leka med tanken på var vi skulle ha hamnat om Benjamin istället hade skrivit om den andra av 1800-talets huvudstäder London, och The Mall.

1929 kommer Nella Larsen ut med boken Passing. Den blev omedelbart en hörnsten i Harlemrenässansen, kretsen av svarta författare, poeter, konstnärer på norra Manhattan som hastigt flyttade fram positionerna för svarta till ett soundtrack av Duke Ellington. I boken vinner Clare Kendry inträde i den vita medelklassen genom att förneka sitt afro-amerikanska arv. Det som än idag fascinerar är att hon inte bara lyckas byta kultur, etnicitet, utan även skinn, ras. Bytet är på ett märkligt sätt samtidigt bildligt och bokstavligt. Hon har ovanligt vit hud för att vara svart så hon lyckas passera i sin nya miljö. Raspassager, såväl för som emot, är en viktigt tema, kanske framför allt i den amerikanska kulturen och litteraturen. Könspassager är inte riktigt lika vanliga, men nog är historien tillräckligt full av historier som den om Chevalier d’Éon. Än vanligare är naturligtvis kvinnor som för att kunna utöva intressen, talanger och begär tvingats passera som män. Victoria Benedictsson – Ernst Ahlgren. Men allra vanligast är nog ändå vägen ut ur klassförtrycket, klassresan. Klasspassagen. Få är de tillfällen i historien när underklassen rest sig inte bara för att byta utan fastmer hävdat rätten till sin egen smak. Märkligt nog skriver Walter Benjamin ingenting om vare sig Nella Larsen och Passing eller om the Harlem Renaissance, trots att den är ett märkvärdigt exempel på en tröskel som förvandlas till ett utsträckt klimatskydd.

Men oftare, allt som oftast, nästan jämt, står vi på säker distans, framför ett galler, på andra sidan en mur, vid ett skyltfönster, nedanför scenen, och betraktar det främmande. Side-shows kallades de, cirkustälten med freaks. De fick sitt namn därför att deras plats var lite avsides på de stora världsutställningarna. Där kunde vi förundras över naturens märkliga felgrepp: dvärgar och jättar, skäggiga damer och damer utan underkropp, hundpojkar och kattflickor, siamesiska tvillingar, ormkvinnor, hermafroditer och levande skelett. Där var den tröskel vi sluppit träda över tydlig med all önskvärd skärpa. Ja än idag kan vi besöka en side-show i ytterkanten av nöjesområdet på Coney Island. Freaks är ett test på vår normativa tolerans, men de testar den genom non-passing. Här är en gräns. Denna tröskel ska du icke överträda. Genom denna triumfbåge går endast den förtappade. Freaks har också alltid varit utsatta för ett noggrant studium. Vetenskapen har längre ägnat det besynnerliga sin tid, studiet av det normala är ovanligare. Redan i texter på sanskrit, från Mesopotamien, ungefär 6 000 år gamla, tematiseras freaks. Med de traditionella franska beteckningarna som monstre par défaut, saknadsmonster, monstre par excès, överflödsmonster, och monstre double, dubbleringsmonster. Nu kan de klassificeras: saknas ett öga eller längd, finns det för många ben eller för mycket hår, är där tvenne kön eller rentav två sammanvuxna kroppar. Non-passing.

Felslut eller inte. Det är inte så märkligt att Benjamin förmår utvinna så mycket ur tanken på passageriten som ett utsträckt rum. Det är inte så mycket det främmande, det främmande vi ser där på andra sidan som är skrämmande. Det kan vi ömka. Tolerera. Men när gränsen blir osäker, när det som saknar eller har för mycket börjar glida ur den position vi fixerat det i så blir det ett hot. När passing blir synligt vill vi inte längre se. Normen, det normala, det neutrala, är inte det tråkiga. Normen har olika namn i olika länder men är alltid det som är av hög klass, den goda smaken, det konstfulla. Grekerna kallade det det gyllene snittet, i Sverige kallas det lagom. Fanny Ambjörnsson har i I en klass för sig på ett underbart sätt beskrivit arbetet med att nå normen (och att inte nå den) i en studie av tjejer i två gymnasieklasser. Där tjejerna i den höga klassen (S-programmet) alltid är missnöjda med sig själv, sina kroppar, ständigt arbetar på evighetsprojektet att inte glida ner bland freaksen. Medan freaksen (i den här skolan BF-programmet), den låga klassen vet att de alltid kommer att svara fel på ställda krav och frågor, de är dömda till osäker smak. För de är inte två punkter på en skala. Det finns ett centrum som är den så eftersträvansvärda normen, det goda, det coola, och utanför den knivskarpa gränsen finns det att hav av växande hår, fula eller vulgära kläder opassande pojkvänner intolerans och dåligt språk.

I en bok som I en klass för sig, eller Passing för den delen, får ett deleuzianskt tal om deterritorialisering en underbar konkretion. Men vi ser också hur långt ifrån det vi är (annars skulle vi inte förekomma i det här sammanhanget, utställningen ”Svenska Hjärtan” på Moderna Museet, Stockholms innerstad). Sällan står vi ut med rizomet mer än som en eller annan inredningsdetalj. Idogt försöker vi hålla oss på rätt sida och tröskel, allt annat vore att sluta kämpa, att fly. Det vore feghet att inte söka det som David Harvey har kallat spatial fix, (The Condition of Postmodernity, 1990). Sällan blir det tydligare än i talet om klass. I synnerhet om vi betänker att klass nog mer utgörs av smakkoder än av inkomst. Till skillnad från afro-amerikaners kamp för sin rätt till en plats i samhället som afro-amerikaner, eller kvinnors kamp för sin rätt till en plats i samhället som kvinnor, med det yttersta målet att lösa upp alla trösklar till kaskader av gråa nyanser, så är det enda tillåtna uttrycket för klass klassresan. Möjligheten att byta klass. Byta upp sig till en god och säker smak. Att slipa bort sin dialekt och intolerans. Att slippa stå där på andra sidan glasburen och bli kartlagd och förundrad av dem som alla vi som levat i förorten, i sprawl, har stött på: voyeurerna, de forskningsresande, storstadsäventyrarna, smakmissionärerna, konstnärerna.

Text ur katalogen av: Lars Mikael Raattamaa