Moderna Museet är öppet men ditt museibesök kanske blir lite annorlunda just nu. Vi vidtar åtgärder för att minska smittspridning av coronaviruset. Läs om vad som gäller inför ditt besök

Kajsa Dahlberg, Andersonville (stillbild från video), 2004 © Kajsa Dahlberg

”Så är Sveriges folk ett folk av is och sol”

Till vardags kan det vara svårt att se hur våra nationella identiteter skapas, återskapas och fortlever. I den mån svenskheten upplevs som något givet och oproblematiskt, framstår den också som självklar och transparent för många av oss; den manifesteras dessutom varken särskilt ofta eller storslaget.

Däremot behöver man inte söka så långt bakåt i tiden för att finna en stark, tydlig och återkommande lära om svenskhet. Upptakten till uppbyggnaden av den svenska välfärden var en av flera historiska tidpunkter då svenskheten brukades som en samlande kraft. Föreställningen om en enad svensk identitet återkom i många mediala sammanhang, och blev särskilt synlig på de större tema- och bostadsutställningar som skulle förankra modernitetens idéer hos allmänheten under 1930-talet. Omvänt kunde en given fråga eller samhällsföreteelse ges särskild dignitet om den kopplades till svenskheten. Årtiondets största evenemang, Stockholmsutställningen 1930, har både av sin samtid och av eftervärlden betraktats som en historisk brytpunkt där den svenska moderniteten föddes, både materiellt och vad gäller mentalitet. Men det är inte främst den betydelsen jag ska uppehålla mig vid, utan snarare vid utställningen som en av flera medier för framställning av en nationell retorik.

Stockholmsutställningarna

I både ideologisk och rumslig bemärkelse framställer ett utställningslandskap föreställningar för sina publikgrupper, och begreppet innefattar såväl det tankemässigt som det materiellt framställda. Idéhistorikern Anders Ekström behandlar detta förhållande i sin avhandling om 1930 års föregångare, Stockholmsutställningen 1897. Den ägde rum i en tid då världsutställningar brukades som kraftfulla politiska verktyg i både nationell och internationell bemärkelse. På internationella arenor var utställningar fredliga maktdemonstrationer gentemot andra länder, där man presenterade det senaste eller mest spektakulära av vad nationen kunde frambringa i byggnadskonst, modern teknologi, konsthantverk och medicinska nyheter. För publikgrupperna i hemlandet framställde de en enhetlig bild av samhällets goda ordning och framsteg, och fostrade dem att dela den världsbild som åskådliggjordes.

Ekström visar hur nationalistiskt tankegods var en flexibel ideologisk resurs i utställningens iscensättning och retorik. Dels syftade den till att gestalta nationell särart och samling, och erbjöd en plats där politiska och klassmässiga konflikter fann försoning. Dels berättade de storslagna paviljongerna och hallarna om det moderna, och förenade landets anrika historia med en ny era av teknologiska och vetenskapliga framsteg. Han skriver: ”Utställningen i Stockholm väckte förhoppningar om en nationell kultur, en nationell vilja och en delad nationell utopi. I det hegemoniska projektet, i strävan att definiera en homogen bild av det moderna Sverige och leda svenskarna in i en gemensam framtid, var makten att formulera en nationell grammatik oumbärlig.”

I essän ”Konsten att se ett landskapspanorama” visar Ekström hur utställningarnas visuella retorik sammanföll med en åskådningspedagogik från senare halvan av 1800-talets och sekelskiftet. Den bärande principen var att undervisning i högre grad borde inkludera förevisande av naturföremål och åskådliga bilder. Snarare än att studenterna läste texter om – och gradvis nådde kunskap om – olika fenomen, så borde de få se och nå insikt om ”sakerna” själva. Mediemässigt betraktades detta som ett nära nog transparent sätt att tillägna sig kunskap; det skulle ge sekundsnabb insikt. På liknande vis skulle den åskådningspedagogik som tillämpades i denna sceniska eller genom panoramor uppbyggda framställning ge besökarna direkt insikt ”genom ögat”. Att lära genom att betrakta betecknades som en akt av eftertänksamt seende, där den som skådade själv också förändrades och civiliserades. För den som skolats att se på rätt sätt, och därigenom blivit en nyfiket utforskande betraktare, skulle den ”levande sanningen” själv uppdaga sig. Just utställningar kom enligt Ekström därför att betraktas som ideala platser för medborgarnas fostran i flera bemärkelser. Där fick de se föremål eller bilder, autentiskt återgivna i utställningslandskapets miljöer och tablåer, och i vissa fall stiga in i och bli en del av dessa miljöer. I likhet med Ekström har filmforskaren Tom Gunning skrivit om de stora världsutställningarna som åskådningspedagogiska platser, och visat hur själva disponeringen av ytan och den prydliga kategoriseringen av de utställda föremålen erbjöd en översiktlig, nästan kartografisk överblick över världen, dess naturresurser och folkslag. Genom sin ordnade mångfald fostrade utställningslandskapen besökarens blick till ett imperialistiskt, encyklopediskt och konsumistiskt betraktelsesätt.

En ny svensk identitet

Jag vill hävda att ett åskådningspedagogiskt tänkande även präglade Stockholmsutställningen 1930, såväl som ett flertal senare utställningar under decenniet. Det som skilde den från förra sekelskiftets utställningar, var dels att fostringsideologin nu fått mer progressiva förtecken, dels att dess maning till modernitet var ännu mer homogent artikulerad genom funktionalismen. När utställningen gick av stapeln innebar det också att en ny svensk identitet skulle formas. Utställningskommitténs stora mål var dessutom att höja smaken hos hela landets befolkning genom förebildliga arkitektur- och inredningslösningar. Hallarna närmast entrén visades en stor mängd serietillverkade möbler, armaturer och inredningstextilier. Längre in på utställningsområdet fick besökarna se bostadslösningar där dessa eller mer exklusiva detaljer visades i sitt sammanhang. Det intressanta är att verklighet och föreställning inte helt kunde skiljas åt i landskapet. Här tjänade arkitekturen både som manifest och iscensättning av den funktionalistiska visionen; den var på en och samma gång argument och exempel.

På Stockholmsutställningen 1930 spelade utställningslandskap och föremål en uttalat retorisk roll som förespråkare av en ny svensk livsstil tänkt för en ny människotyp – den som skulle födas som svar på funktionalismens krav på hygien, enkelhet och rationalitet. Som avskräckande kontrast visades en gammal gungstol med ”ohygieniska” kuddar. Även här kunde bilden av framsteget iakttas endast om publiken intog föreskrivna åskådarpositioner och såg på rätt sätt, d.v.s. att de kunde se och avkoda funktionalismens frånvaro av ornament och traditionell komfort i byggnader och inredning som materiella argument för ett ”sakligare” liv, och för ett mer urbaniserat och accelererat levnadstempo. Hygienkravet som var inskrivet i de släta ytorna var en både sanitär, estetisk och moralisk uppmaning till besökarna om en genomgripande förvandling. Ivar Lo-Johanssons intryck av utställningsområdet visar hur den nya tidens arkitektur förväntades inverka på dem:

Runtom i massan talades det om den nya arkitekturen som skulle föda den nya livskänslan. Ett dörrhandtag, ett perspektivfönster, en saklig möbel skulle på kort tid påverka den familj som bodde i huset så att dess känslor blev öppna, genomskinligt klara. Utställningens blanka maskinlemmar krävde en ny poesi. Den höga stålmasten på utställningsområdet reste sig som en signal, som en ilning av lycka mot knallblå luft. Den funktionalistiska eran hade blåsts in. Den nya tidens stil var just avskrapningen av stilar. Dessa nakna språk hette fakta. Jag översatte direkt arkitekturens språk till litteraturens. Jag gick och såg mig omkring efter den nya människan. (Ivar Lo-Johansson, Författaren, 1957)

Citatet illustrerar hur den Nya saklighetens krav på transparens – genomsiktlighet – betraktades som brett tillämpbara; de pekar mot en utopisk relation där perspektivfönstrets genomskinlighet och den sakliga möbelns rättframhet idealt sett skulle komma att motsvaras av en transparent mänsklighet. Stockholmsutställningen 1930 var förvandlingens stora startpunkt, dit svenskarna kom och såg en sammanställning av visuellt stimulerande miljöer och föremål som aldrig tidigare skådats inom landets gränser.

Svea Rikes drama

Mediehistoriskt sett, så erbjöd utställningen trots sitt samlande tema en brokig totalbild av de nationellt definierade intresseområden och frågeställningar som sedan skulle återkomma i andra, och ofta blandade utställningsformer under decenniet: arkitektur, välfärdsbygge, kultur, konsumtion, hälsofrågor och eugenik, ett begrepp som under perioden alltmer börjat ersätta ”arvshygien” eller ”rashygien” enligt historikern Maija Runcis. På utställningsområdet fanns dessutom en större paviljong som visade nationen i kondenserad form, separatutställningen Svea Rike, där besökarna fick skåda vad landet hade att bjuda av kultur, statsägd och privat företagsamhet, olika ”folkslag” och naturresurser. Den var disponerad så att åskådarna skulle följa en angiven väg, en röd tråd, som gick genom lokalerna. Presentationen av landet var delvis gestaltad som en evolutionsberättelse, som en resa från forntid till nutid: vandringen började på bottenvåningen och avslutades på det översta planet. Trapphuset, som här var mycket mer än bara en transportsträcka, spelade en viktig roll i att beskriva och bokstavligen låta besökaren följa nationens uppåtstigande rörelse. Åskådarna manades att reflektera över sin egen relation till berättelsen om Svea Rike, ta del av dess anrika kultur och se dess avporträtterade förgrundsgestalter. De skulle också skriva in sig själva i denna berättelse som medlemmar av ett produktivt folk. I Ludvig Nordströms utställningstext står att läsa:

Med stöd av detta folk, skolat, bildat, välnärt, välklätt, organiserat, disciplinerat, fritt, friskt och målmedvetet går så Svea Rike ut i världen för att på fredlig väg erövra en plats i solen, och detta sker genom att ur Sveriges berg, skogar, jord och vattenfall skapa en rad av världsmarknadens högsta kvalitetsvaror, resultatet av sinnrika uppfinningar, arbetsskicklighet och yrkesstolthet. Och allt som produkterna av detta kvalitetsskapande arbete dra segrande över jordklotet, täckes Sveriges yta allt tätare av den industriella flitens och framgångens tecken och symboler: bruk, fabriker, verk, städer, egna hem, järnvägar, hamnar och kanaler.

Och det moderna Svea Rike står därmed fram för var mans blick, som vill skåda. Och dramats hemlighet? Isen har alltid legat i svenskens själ och drivit honom mot solen. Vägarna har varit tre: krig, vetenskap och industri. Kriget gav honom organisation, vetenskapen gav honom verktyg, och ur dessa båda steg industrien, som äntligen förde honom ut i solen bland de stora kulturfolken.

Det är Svea Rikes drama.

Så är Sveriges folk ett folk av is och sol. . Sverige har från och med ingången av detta sekel och i synnerhet efter världskriget alltmer indragits i vad man kallat A-Europa eller det industriella Europa, världens kärna.

Sett i fågelperspektiv är detta industriella Europa att förlikna vid en enda sammanhängande industristad, och dit hålla de moderna svenskarna på att lyfta Svea Rike .Förr var Stockholm kungens stad, nu är det svenska folkets krona. Det är rikets största industristad, det samlar i sin skapnad den svenska naturens mest karakteristiska drag och i sin byggnad, sitt liv, sitt väsen nationens bärande kynne. Det är ljust och fritt men med en botten av ständigt framskymtande allvar. Det är strängt organiserat, prydligt, propert, av egen inre drift och utan yttre tryck. Det är behärskat och gediget, något kyligt men med snabba leenden av sol från en hög himmel.

Det är Sverige.

I formuleringen av svenskheten väver Nordström samman både särartens, den stolta historiens och den utopiska framtidens nationalistiska diskurs, och balanserar naturmetaforik mot industriell modernitet. Utställningsbesökarna uppmanades också att ta sitt ansvar för att i framtiden ge Sverige en alltmer framträdande plats bland ”kulturfolken” i A-Europa:
”Landsman! Broder! Syster”! Syster”! Det beror på Dig att skapa Svea Rikes framtid!”
Att se sin nation, presenterad på detta pedagogiska vis, innebar också att man skulle lära känna sig själv som svensk, och spegla sig i en svensk berättelse.

Svenskt folkmaterial och övningar i medborgarskap

När makarna Myrdal några år senare utvärderade orsakerna till Sveriges låga nativitet i boken Kris i befolkningsfrågan, gjorde de en inventering av svenskarnas totala livssituation. De fann att låga löner och trångboddhet försvårade familjebildningen. Som bekant föreslog de ett brett åtgärdsprogram för att vända de vikande födelsetalen. I synnerhet borde familjernas bostads- och levnadsstandard höjas, eftersom nationens framtida välfärd skulle byggas av, och bero på dem. Myrdals förespråkade också sociala och arvshygieniska saneringsåtgärder för att förbättra själva folkmaterialet, det vill säga främja värdefulla anlag och eliminera de mindre önskvärda. Eugeniken hade två sidor: den positiva syftade till att skapa förutsättningar för medborgare med goda arvsanlag att bli föräldrar, medan den negativa gällde arvsmässigt ”undermåliga” individer, mot vilka man förespråkade, och snart också praktiserade, sterilisering i ökad omfattning.

Förutom att en mängd utredningar och konkreta åtgärder tog fart, resulterade boken i att befolkningsfrågan togs upp i medierna. Den stod på dagordningen i radion, där den debatterades; den stod även som tema för både barnbefrämjande utställningar, filmer och tävlingar. Idén var att allmänheten skulle stimuleras till att själva främja sin egen och samhällets goda utveckling. Ofta föreskrevs ett aktivt publikdeltagande, och en förkroppsligad medvetenhet om att man som enskild medborgare förväntades investera sig själv i byggandet av välfärdsstatens nya friskare släkte.

Det som är intressant med sättet att använda olika medier i upplysande syfte, under 1930-talet, är det mångfaldiga åskådartilltalet. Ofta balanserade och alternerade man mellan att ömsom tilltala publiken som medborgare, ömsom som konsumenter, eller som potentiella patienter och klienter. Reklambudskap och populärmedicinsk information sammansmälte på ett sådant sätt att köp-, nöjes- och bildningsargument smidigt och pedagogiskt korsbefruktade varandra. Det man erbjöd i form av sexualupplysning, hälso- och kostråd lanserades som möjligheter till självhjälp, men ännu mer som en medborgerlig plikt, presenterad på ett åskådligt och underhållande sätt.

Inom alla dessa områden restes kontinuerligt krav på förbättrad hygien i direkt eller överförd bemärkelse. Samtidens konsumenter och säljare förespråkade en sundare marknad; folkbildare efterlyste en sundare kultur, i likhet med sexualupplysarna, som strävade efter en sundare sexualitet, frigjord från populärkulturens neddragande krafter, den kolorerade pressen, dansen och filmen. Även inom socialmedicinska fora talade man för sanering, eller ”mentalhygien”, dels som en individuell, dels som en samhällelig process.

Ett illustrativt exempel på en mediesituation med ett sammansatt åskådartilltal var ”Mor och Barn”, en i raden av Svenska Röda Korsets informativa utställningar. Den ägde rum i Ostermans Marmorhallar vårvintern 1936, och var kopplad till den aktuella befolkningsfrågan. Här uppmuntrades främst kvinnliga besökare att se barnalstringens alla stadier, från befruktning till födelse och amning, och att lära sig något om babyskötsel. Vid sidan av sexualundervisning i tablåform, gavs också en populärpresentation av ärftlighetslära. I vissa stycken var utställningen en slags visuell manual, med noggranna föreskrifter om hygien i vardagen, ventilation och smittskydd mot bl.a. tuberkulos. Här visades goda matvanor för mor och barn, lämpliga och olämpliga leksaker för småbarn, och babyutstyrslar. De förebilder eller avskräckande exempel som visades, gav besökarna konkret vägledning i att förbättra sin och sina barns hälsostatus, och sina beteende- och konsumtionsmönster.

Avsikten med evenemang som detta var att födelsetalen och kvaliteten på den svenska folkstammen skulle höjas avsevärt. ”Mor och Barn”-utställningen öppnades högtidligen av Prins Carl, som också var ordförande i Svenska Röda Korset. Hans invigningstal visar att nativitetsproblemet inte bara borde ses som en nationell angelägenhet, utan ytterst var en fråga om Sveriges anseende i världen:

Befolkningsfrågan är tvivelsutan ett i hög grad komplicerat problem, där egoism, familjens legitima anspråk och de nationella hänsynen stå emot varandra. Men den bör och måste kunna lösa denna brännande fråga. Så som det nu är med ständigt förkrympta födelsesiffror får det icke fortgå. Sverige är inget fattigt land. Välmågan och den allmänna levnadsstandarden är tvärtom hos oss högre än i de flesta andra länder. – Den svenska folkstammen är för god och värdefull för att gå under. I varje fall får detta icke ske av bristande insikt om barnbegränsningens faror och fruktansvärda konsekvenser, av liknöjdhet eller av familjeegoism, även där ekonomiska skäl icke ursäkta den. En sådan egoism bör brännmärkas, och där sociala missförhållanden äro orsaken böra de undanröjas.

Av vad jag här har sagt, hoppas jag i stora drag hava antytt, vad Svenska Röda Korset åsyftar med den utställning, som i dag öppnar sina portar. Måtte den motsvara Svenska Röda Korsets förväntningar. Måtte densamma genom den upplysning, vi här vilja ge i åskådlig och lättfattlig form, bliva till gagn, och omsorgen om mor och barn hädanefter få den framskjutna plats bland samhällsproblemen som tillkommer den, och måtte denna utställning också medverka till att bespara svenska folket förödmjukelsen att för framtiden räknas till de döende nationernas skara.

Det utställningsmaterial som presenterades på Ostermans Marmorhallar var en eklektisk och bitvis museal samling från skilda håll, av vilka vissa delar kunnat ses i andra, tidigare sammanhang. Väggmonterade skelett samsades med fotografier, vaxmodeller, röntgenbilder och babydockor. Statistiska diagram åskådliggjorde barnadödlighet och sjuklighet, kompletterade av vaxmodellerna som visade på olika sjukdomssymtom, i vissa fall på ett kanske störande grafiskt sätt. Här fick de kvinnliga besökarna se och lära, och manades att reflektera över sin egen eventuella delaktighet i de farligt sjunkande födelsetalen. Det var en fysiskt betingad insikt, som på ett konkret sätt tog deras kroppar i anspråk för att länka dem till samhällskroppen.

Att ”Mor och Barn”-utställningen så här i efterhand kan benämnas som propaganda är uppenbart. Men det skulle den även med stolthet ha kallats då den gick av stapeln. Begreppet propaganda betraktades i sig inte som något problematiskt, utan kunde beteckna olika former av informationsspridning som ansågs vara av allmänt intresse. Följaktligen kallades evenemang som dessa just ”propagandautställningar”.

Det välfärdsprogram som börjat ta form, var vid den här tidpunkten tydligt artikulerat i medierna, men långt ifrån realiserat i vidare bemärkelse. Därför är det återigen intressant att tänka kring hur föreställningar om välfärdens nationella omfattning och resultat producerades här, och hur utställningens initiativtagare sökte förbinda vision och verklighet. Så som befolkningsfrågan gestaltades på ”Mor och Barn”, stipulerades en relation där samhälle och individ gick varandra tillmötes för att skapa det förbättrade folkmaterialet. Man betonade exempelvis de framsteg som gjorts på mödra- och barnvårdens område, men poängterade samtidigt att ett tungt ansvar låg på medborgaren att genom friskvård, god hygien och sunda livsval skapa en friskare, starkare, mer produktiv och flertalig befolkning. Ytterst vilade Sveriges framtid på att den enskilde skulle göra en större ansträngning, antingen för att inträda i, eller förbättra föräldraskapet. Där paret Myrdal sett en samhällsstruktur som hindrade familjebildningen, misstänkte utställningens sammanställare en spridd egoism och bekvämlighet bland befolkningen.

Samtidigt visade en av de statistiska tabellerna på utställningen att barnadödligheten stod i rakt motsatt proportion till levnads- och bostadsstandard: ju svårare levnadsomständigheter, desto högre dödlighet. Ställda inför det föredömliga och resurskrävande moderskap som presenterades i förebildliga barnkammare och matscheman, fann kanske många kvinnor för övrigt att den förväntade samhällsinsatsen låg bortom vad som kunde bli verklighet; deras levnadsstandard gav inte utrymme för barnafödande.

I det märkbara tidsglapp som uppstod mellan befolkningsfrågans visionära och konkret tillämpade dimensioner, var medborgarens kropp troligtvis ändå en kostnadseffektiv investeringspunkt som man kunde tala om med framgång. Arkitektoniskt innebar byggandet av den svenska välfärden en tidskrävande och dyrbar process, som förverkligades stegvis under ett flertal decennier. Verksamheter för att befrämja befolkningens kroppsliga sundhet kunde initieras ganska snabbt och förankras i redan existerande folkrörelser och intresseriktningar; de kunde dessutom lita till medborgarnas självständiga medverkan. Fysisk förkovran blev en av flera möjliga karriärvägar, ibland även ett projekt för att göra en klassresa.

Som nämnts hade en del av retoriken kring det förbättrade folkmaterialet rasbiologiska förtecken; härvidlag var Myrdals varken de första eller största förespråkarna. I efterhand har den kritiska diskussionen om denna del av välfärdspolitiken visat på glappet mellan steriliseringsförespråkarnas positivt formulerade föreställningar om den rationella socialvården, och de kränkande sociala och medicinska ingrepp på de ”rasmässigt”, fysiskt, intellektuellt eller socialt ”undermåliga” som blev resultatet. Mindre har sagts om hur den majoritet som inte berördes av eugenikens mest drastiska åtgärder ändå kom i kontakt med en del av dess tankegångar och mindre dramatiska tillvägagångssätt.

Ett sådant exempel var just ”Mor och Barn”-utställningen, vars förebilder syftade till att visa på konkreta vägar till mänsklig förädling. Men ett evenemang som på ett ännu tydligare sätt vävde samman eugenik, svenskt medborgarskap och framsteg var kvällstidningen Aftonbladets A-barnstävling, som hölls hösten 1938. Tävlingen lanserades i spalten ”Vi kvinnor” och kröntes av bilder på den knubbiga, då fyraåriga prinsessan Margaretha, och på juryledaren, medicine professor Curt Gyllensvärd. ”Är du förälder till ett A-barn?”, frågade man sina läsare. Artikeln talar inledningsvis för att knubbiga, friska barn är nationens, inte enbart sina föräldrars stolthet, och att de står som garanter för nationens goda framtid och fortsatt växande välfärd. Vår standard och kultur kan avläsas i deras hälsa:

Präktiga, glada, friska och välskötta barn äro inte bara sina föräldrars och vårdares stolthet utan ett helt folks framtidsgaranti. Efter barnens skötsel och utseende bedömer man i våra dagar ett lands standard och kultur. Trasiga, spinkiga, övergivna ungar, lekande på bakgårdar och i rännstenen sätta en mycket ful fläck på nationens sociala anseende. Barnavården har därför kommit att bli ett lika ömmande kapitel för folket i sin helhet som för föräldrar och hem. Och här i Sverige kan man numera med glädje konstatera, att det statliga initiativet varit kraftigare än på de allra flesta håll i världen. Men att det brister i upplysning ännu, det vet man, och att den enskildes intresse om och om igen behöver stimuleras, därom kunna läkarna bäst lämna besked. Och det är med läkares goda vilja Vi Kvinnor nu deltar i propagandan för SUND OCH UPPLYST BARNAVÅRD Med en tävlan av i vårt land hittills okänt slag.

Aftonbladet ville alltså stimulera till fortsatta framsteg genom sin tävling. Föräldrar som var intresserade av att delta ombads skicka in foton på sina telningar, nakna, i helfigur. Barnen skulle vara 2-4 år gamla, harmoniska, välnärda, och med regelbundna mat- och sovvanor; helst skulle de också ha ett eget rum. Tävlingsdeltagare fick besvara tio frågor om barnets födelsevikt, hur länge det ammats och vilka sjukdomar det haft. Om föräldrarna gjort speciella noteringar om barnets utveckling och ärftliga drag, skulle även de inkluderas. De tävlande ombads också beskriva barnets dygnsschema och redogöra för hur mycket tid det spenderat utomhus under sitt första levnadsår. Vem skötte barnet? Stod det under läkarekontroll, och så fall vems? Hur bodde barnet, i eget rum, eller tillsammans med flera familjemedlemmar? Fanns ett eller flera syskon, och hur gamla var de?

Tävlingsartikeln gjorde klart för läsaren att de barn som kunde komma ifråga som aspiranter för A-barnstiteln borde ha en hälsoprofil där en god föräldraomsorg tydligt kunde skönjas i utseende och utveckling. Här hade slumpen ingen plats:

Nu kan det visserligen i denna orättvisa värld inträffa att ett barn, hur exemplariskt det än skötes ändå blir klent och sjukligt och sämre utvecklat än sina jämnåriga. Liksom det händer att totalt försummade barn av outgrundlig nåd ändå bli på alla sätt bra och välartade. För båda dessa kategorier finns emellertid ingen plats i denna tävling. Ty avsikten. är att påvisa och lovorda det goda resultatet av kloka och kärleksfulla ansträngningar, när möjligheterna från början varit gynnsamma.

A-barnstävlingen löpte under en och en halv månad, och under tiden publicerade man fortlöpande bilder på föredömliga barn (vid dess slut hade tre hundra små tävlingsdeltagare undersökts i omgångar). Då tio finalister återstod, hade Aftonbladet en överraskning i beredskap för dem: en journalfilmsupptagning av den slutliga undersökningen på Roslagstulls sjukhus. De små rågblonda deltagarna vägdes, mättes och granskades inför kameran under ledning av juryledaren, doktor Curt Gyllensvärd (SF 1002, 1938).

På många sätt konkretiserade och populariserade ”Mor och Barn”-utställningen och A-barnstävlingen den rasförbättrande ideologins tankegods om en ny, sundare människotyp och om insyn i den privata hemsfären. Juryn tog tillfället i akt att ge de tävlande befolkningsfrämjande råd, som exempelvis: ”För fortsatt god utveckling vore det önskvärt att barnet fick syskon”. Tävlingen gestaltades som en upplysande och underhållande övning i eugenik, som också satte en standard för gott föräldraraskap. Att uppfostra ett A-barn krävde en hygienisk, harmonisk och rymlig hemsfär, och ekonomiska och medicinska resurser. A-barnstävlingen var ett pedagogiskt evenemang, där föräldrarna uppmanades att artikulera det svenska medborgarskapets estetiska och medicinska ideal via barnen. På liknande sätt som vid ett sportevenemang, förtydligade tävlingsmomentet länken mellan individ och nation. Enligt samma logik förvandlades prestationen från att vara individuell till att bli nationell.

Betraktad i detta populärsammanhang blir befolkningsfrågans eugeniska sida kanske inte märkbart mindre kuslig, men mer begriplig som ett av flera vardagliga sammanhang. Evenemang som dessa blev till instrument i processen att skapa och sprida acceptans för att människan kunde och borde utvärderas efter medicinska och estetiska kriterier. Samtidigt framställde de strävan efter den nya människotypen som en angenäm och stimulerande aktivitet för den enskilde. Från ett åskådningspedagogiskt perspektiv var den bildmässiga gestaltningen av A-barnstävlingen ett tacksamt evenemang, eftersom den estetiska och medicinska uppskattningen av barnen sammanföll och så att säga, talade för sig själv som en ”levande sanning”.

Med vetskapen om de övergrepp som begicks mot de individer i samhället som på olika grunder betraktades som ”avvikande”, ”asociala” eller ”undermåliga”, kan det verka paradoxalt att tala om eugenikens idé som något stimulerande, eller som en del av befolkningsfrågans produktiva sida. Men det hade knappt varit möjligt att sprida ett sådant tankegods om det inte också innehöll en, om än selektiv, människovänlig syftning, med möjlighet till deltagande och belöningar för den majoritet som omfattades av dess positiva omsorger. ”Mor och Barn-utställningen” och A-barnstävlingen kan ses som pedagogiska platser för produktion och konkret gestaltning av idén om en ny svensk människotyp. Fokuseringen på barnalstring och moderskap ställde kvinnor i centrum och lyfte fram deras betydelse som medborgare. Tilltalet i de här mediesituationerna kan inte ha uppfattats som enbart tvingande, utan sammanfogade smidigt idealt medborgarskap, plikt och nöje på ett sådant sätt att det rentav kunde kännas som smickrande för den skötsamme normalmedborgaren.

Svenskheten och det hygieniska förnuftet

Kännetecknande för de här mediesituationerna var att de erbjöd brett anlagda problemlösningar för att höja Sveriges standard på flera plan. De förevisade och förespråkade en samlad idé med ett stipulerat utrymme för åskådarna att skriva in sig själv, och jämföra sina livsprojekt med de förebilder som presenterades. På 1930 års Stockholmsutställning stod bostadsreform, smakfostran och folkhälsa på agendan, och initiativtagarna såg det som ett viktigt led i den nationella utvecklingen att svenskarna och deras livsstil sanerades i vid bemärkelse. Dessa frågor dröjde till stor del också kvar i de befolkningsrelaterade problemformuleringar som artikulerades i ”Mor och Barn”-utställningen och Aftonbladets A-barnstävling.

Såväl begreppsligt som praktiskt förenades dessa evenemang av nyckelordet hygien. Dess estetisk-sanitära retorik hade cirkulerat inom flera sociala och medicinska problemområden sedan slutet av 1800-talet och samlat alltmer legitimitet; runt 1920-1930-talet tycktes dess tillämpbarhet oändlig. Ordet hygien blev en kungsmetafor med en värdeabsolut, omedelbart manande och förpliktande karaktär för förnyelse- och förändringsimpulser inom både arkitektur, sexualupplysning, psykologi, kultur, hälsovård och idrott. Betraktad som en utopi, bar hygienideologin ändå sin motsats med sig, och var alltid redan laddad av beröringsångest och paranoia i rädslan för orenlighet, bakterier och smitta, för det oestetiska och oordnade. Ideologin om denna hygien, kom att förstärka avstånden och motsatserna i samhället. Och den förde med sig ett hov av synonymer och motsatsord kring renhet och smuts, snygghet och oordning, som tillämpades i analyser och åtgärder.

När företeelser i samhället kom att förstås och behandlas som hygieniska och estetiska frågor, kunde komplexa socialpolitiska frågor ställvis både belysas och avpolitiseras genom vad jag skulle kalla befintlighetens retorik. Med undantag för fenomen som krävde mikroskopförstoring, pekade dessa normerande diskurser på det omedelbart synliga och märkbara, här och nu: i det här fallet landets befintliga bostads- och människostandard. Som retoriska verktyg var utställnings- och tävlingssammanhangen särskilt tacksamma, eftersom de framställde oavvisliga fakta med föredömliga och avskräckande exempel. Det ska inte förnekas att de sociala omständigheterna för den låga boendestandarden och nativiteten redovisades, men genom fokuseringen på hygienfrågan tilläts ansvarsbördan glida över till den enskilde. Ojämlik fördelning av resurser var ett samhälleligt problem, medan hygienen tillhörde det personligas domän. Att då ses som en individ som saknade viljan eller förmågan till hygien, vare sig den rörde den egna kroppen, intellektet, barnen eller hemsfären, innebar att man i vissa stycken kunde betraktas som mindre vetande. Liksom det längre citatet från Aftonbladet illustrerade här ovan, kunde den som uppvisade sådana brister betraktas som en skamfläck på nationens anseende.

Trots att de mediesituationer och tilltalsformer som beskrivits här inte kan sägas ha haft en enhetlig politisk syftning, enades de kring en tanke om en ny svenskhet, och vägarna att uppnå den. I ”den svenska modellen” fick hygien och standardisering som begrepp och tillvägagångssätt en framskjuten plats i välfärden, och blev delar av en nationell grammatik.

Referenser

Aftonbladet, 1938-10-15

Anders Ekström, Den utställda världen. Stockholmsutställningen 1897 och 1800-talets världsutställningar, Nordiska museet, Stockholm 1994

—–”Konsten att se ett landskapspanorama. Om åskådningspedagogik och exemplarisk realism under 1800-talet.”, i Tore Frängsmyr och Karin Johannisson (reds.), Publika Kulturer. Att tilltala allmänheten 1700-1900: en inledning, Uppsala universitet, institutionen för idé och lärdomshistoria, skrifter, Nr. 23, 2000

Tom Gunning, ”The World as Object Lesson”, i Film History, Vol. 6:4, 1994

Ylva Habel, Modern Media, Modern Audiences: Mass Media and Social Engineering in the 1930s Swedish Welfare State, (diss.), Norstedts, Stockholm 2002

Karin Johannisson, ”Folkhälsa. Det svenska projektet från 1900 till 2:a världskriget.” i Lychnos, 1991

Ivar Lo-Johansson, Författaren. Självbiografisk betraktelse, Bonnier, Stockholm1957

Mor och Barn. Utställning anordnad av Svenska Röda Korset, Stockholm, 1936

Alva och Jan Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, Bonnier, Stockholm 1934

Allan Pred, Recognizing European Modernities: A Montage of the Present, Routledge, London 1995

Eva Rudberg, Stockholmsutställningen 1930. Modernismens genombrott i svensk arkitektur, Stockholmia förlag, Stockholm1999

Maija Runcis, Steriliseringar i folkhemmet, (diss.) Ordfront, Stockholm 1998

Mark Sandberg, ”Effigy and Narrative: Looking into the Nineteenth-Century Folk Museum” i Leo Charney och Vanessa Schwartz (reds.), Cinema and the Invention of Modern Life, University of California Press, Berkeley 1995

Svea Rike. Utställningskatalog, Stockholm, 1930

Text ur katalogen av: Ylva Habel

Mer om utställningen