Group 2

Folkdräkt eller tvångströja?

Under några vintermånader 2003/2004 visades The Scanning på Uppsala Konstmuseum. Verket är gjort av Stig Sjölund som är en av konstnärerna i Svenska hjärtan. I Uppsala anlitade han en spiritualist för att få kontakt med det spöke som ställde till problem för museet.

För spiritualisten, som arbetar på en skola, innebar det att hon måste berätta för kollegor och elever om sin verksamhet. Hon beskrev hur svårt det var och jämförde det med att ”komma ut” för en person som är gay. Denna historia visar på hur begränsat utrymmet är för vad som betraktas som normalt i vår vardag. Det sociala trycket och rädslan för vad det kan leda till gör att många intressanta erfarenheter aldrig blir synliga. Men att vi undviker att tala om vissa erfarenheter har också sin grund i en smygande längtan att höra till. På samma sätt lyfter utställningskommissarier, konstnärer och skribenter fram valda delar av konstscenen och tonar ned andra. Representativ svenskhet är en redigerad produkt; ett resultat av en serie vardagliga urval. Och de urval som görs blir i förlängningen betydelsefulla för enskilda konstnärer. Utställningen Svenska hjärtan undersöker den svenska konstscenen och ställer frågan vad konstverk kan berätta om det som döljs i garderoben.

Ett populärkulturellt fenomen som Schlagerfestivalen är en barometer för de förändringar som har ägt rum i samhället de senaste decennierna. Denna traditionella tävling mellan nationalstaters romantiska sångskatter kan idag vinnas av gruppen Afro-dite (med en ordvits som anspelade på både artisternas skönhet och ljusbruna hy) i hård konkurrens av salsa-hiphop-genren. Bidragen kan numera sjungas på engelska och utformningen har fått programledaren Siwert Öholm att protestera mot att den folkliga TV-underhållningen har transformerats till en gay-gala. På sportens område är Zlatan Ibrahimovic en av Sveriges nya stjärnor. Men nationens omfamning är skör. Ludmila Engqvist var vår hyllade svenska häcklöperska, till det visade sig att hon varit dopad. Då förpassades hon av medierna till att åter vara en opålitlig ryska.

Vid mitten av 1980-talet kom Benedict Andersons beskrivning av nationalstaten som en föreställd, imaginär, gemenskap. Med alla nya nationalstater som tillkommit sedan Berlinmurens och Sovjetunionens fall har det konstruerade i begreppet blivit ännu tydligare. Nationell identitet är inte nödvändigtvis grundad på samtycke. Människors idéer om samliv och känslan av gemenskap söker sig gärna andra vägar, till religioner och livsstilar som kan vara både äldre och gå på tvärs mot nationalstatens gränser. ”Svenskhet” är inte det allt överskuggande, och nationen som metafor för grundläggande värdegemenskap är otillräcklig.

Hur har då den svensk-nationella identiteten påverkats under de senaste decennierna? Kan vi ens tala om nationalitet som ursprung (ordet kommer av latinets natus, född) – måste inte ”svenskhet” beskriva den samlade erfarenhet som ryms inom landets gränser, till och med utanför gränserna hos dem som har minnen och erfarenheter från landet? Med sin ohotade position har den svenska nationen inte behövt manifesteras som norrmännens 17 maj. Det gör den inte mindre närvarande. En oreflekterad bild av svensk kultur lever kvar och bollas mellan stödprogram i Europeiska Unionen och välfärdsstatens institutioner.

Även om den sägs vara överspelad så påverkar nationalstaten stora delar av samtida konstliv. Konstnärers ekonomi och karriär avgörs på ett konkret sätt av deras nationalitet, eftersom olika länder har olika stor kulturbudget. Det statliga stödet till konstnärer präglar hur den aktuella nationalstaten representeras i andra länder, även om stödet ofta är ett svar på faktiska önskemål från dessa länder.

Med urvalet av konstnärer och verk ställer Svenska hjärtan frågan om samtidskonsten kan ge en mer mångfasetterad bild av det samhälle vi lever i. Samtidigt är utställningen ett försök att undersöka konstvärldens tillhörighetskoder och outtalade nationella självbild.

Nya snitt och material

Under 90-talet och framåt har det gjorts en rad utställningar på temat svensk och nordisk samtidskonstkonst både i Sverige och utomlands. Vissa har bekräftat och andra har haft som mål att förnya bilden av svensk samtidskonst. Att göra om svenskhetens innehåll är ingen lätt uppgift. Vi är hänvisade till byggstenar i kollektiva föreställningar, myter, lögner och ideal, vilka är väl dokumenterade, musealt arkiverade och akademiskt disputerade. Varje utställning blir en tolkning. Omförhandlingarna av nationell representation pågår konstant på konstscenen och har just börjat lämna spår på kulturredaktioner och institutioner. Men sällan har exempelvis postkoloniala perspektiv använts för att undersöka vad som undertrycks på den svenska konstscenen.

Med de senaste sex-sju årens avgångselever på landets konsthögskolor har scenen förändrats. Olika erfarenheter som knappast varit gångbara i konstvärlden, som att vara med i hemvärnet eller ha en bakgrund i väckelserörelsen, blir utgångspunkter för konstverk. Det är inte så mycket det privata i erfarenheten som betonas som att man vill lyfta fram olika erfarenheter som tenderar att bli osynliggjorda. I det traditionella estetiska fältets utkanter finns Valeria Montti-Colques; hennes performance-installationer lånar bildspråk från revolutionära rörelser och olika populärkulturer. Ett annat exempel är Dimitrios Kiriazidis verk som ofta refererar till erfarenheter från klubbvärlden och ibland gestaltas i barocka allkonstverk som talar genom ljud, färg och doft. En likartad gränslöshet och vägran att inordna sig i kulturella normer beskriver Lars Mikael Raattamaa i Passing (Sprawl 3). Titelns sprawl är ett ord som passande nog beskriver oreglerad utbredning och tillväxt som inte omfattas av städernas vanliga infrastruktur som till exempel kåkstäder, industriområden och koloniområden.

Tittar man vid sidan av den bredaste fåran i samtidskonsten så upptäcker man snabbt att intresset för den egna tillvaron i förhållande till rådande normer inte är någon nyhet. Men mindre gångbara temata har tenderat att osynliggöra konstnärerna. Det är uppenbart att internationell exponering inte automatiskt gör en svensk konstnär synlig på den inhemska scenen. Anders A, Carlos Capelán och Anna Maria Ekstrand har länge verkat för mer tillåtande estetiska landskap, men har också hämtat konstnärlig näring utanför Sveriges gränser. Anders A:s arbete kan kopplas till USA:s västkust och asiatiska influenser, medan Carlos Capelán är väl etablerad på konstscenerna i övriga Europa, samt i Nord- och Sydamerika. Barockt sensuella installationer av Anna Maria Ekstrand har dessutom figurerat i utställningar som velat slå en kil i den dominerande smaken. Att svensk identitet nu diskuteras i olika sammanhang tyder på att tidigare bilder eller konstruktioner inte längre fyller sin funktion. Svenskheten ryms inte i beskrivningar som reklamen för Pripps Blå eller tv-programmet Sommartorpet – andra erfarenheter av svenskhet har uppnått en kritisk massa och innebörden i begreppet svenskhet måste därför formuleras om.

Gamla paltor

I Svenska hjärtans sökljus finns inte i första hand eventuella lik i garderoben, utan letandet försiggår på ett mer vardagligt plan. Utställningens ”svenska hjärtan” är lika mycket lånade från den gamla nationalhymnen Kungssångens strof: ”Ur svenska hjärtans djup en gång.”, som tv-serien Svenska hjärtan. Medan Kungssångens text talar med en högstämd nationalism beskriver TV-såpan ett vardagligt medelklassliv med dess förvecklingar och intriger. Båda utgår från etablerade bilder av svenskhet, en nationalromantisk och en folkhemslig, men svenska hjärtan rymmer mer än så.

I all nationell historieskrivning finns intresse att stärka bilden av enhetlighet inom landets gränser. Men vilka är egentligen Sveriges gränser i tid och rum – Svealand-Finland, Sverige med handelsstationer i Västindien och territorier i Tyskland, Polen och Baltikum, eller kanske Unionen Sverige-Norge? Nationell identitet måste hela tiden läras in och skall samtidigt framstå som naturlig och som om den alltid har funnits. Men kan då finländare kallas invandrare i Sverige? Och skall samer räknas som svenskar, norrmän, finnar eller ryssar? Det finns gott om exempel på nationella identiteter som inte matchar nationalstatsgränser. ”Det typiskt svenska” har i hög grad skapats av och för en extern publik.

”Det evigt svenska” är en myt som rymmer både motsägelser och halvsanningar. Frågan är vilka vi känner igen oss i: utvandrarna som lämnade Sverige eller de som stannade kvar? Kajsa Dahlberg undersöker i det tvådelade videoverket Andersonville mytologiseringen av de svenska utvandrarnas historia. Den ena delen utgår från Jan Troells filmatiseringar av Vilhelm Mobergs olika verk om de svenska utvandrarna och invandrarna. Här skildras massutvandringen från ett mörkt 1800-talssverige och drömmen om ett bättre liv i ett annat land. Denna glorifiering är intressant att ställa mot dagens syn på ekonomiska flyktingar som kommer till Sverige i hopp om just en bättre tillvaro. I den andra delen av Andersonville använder Kajsa Dahlberg eget dokumentärt material och undersöker emigranternas ättlingar i dagens Andersonville utanför Chicago och deras bild av ”hemlandet”.

Historieskrivningen är som bekant inte det enda som färgar bilden av vårt ursprung. I myter brukar ursprungsbefolkningen beskrivas som ägare av landet, brukare av jorden, till och med hemmets försvarare, osynliga eller småväxta hjälpare (på Gotland exempelvis di sma under jårdi) som människor måste hålla sig väl med. Det är en ingång som Tsuyoshi Ozawa från Tokyo använder till historieskrivning i My Knowledge About Dwarf (Vad jag vet om Dvärgen). Här konstruerar han föreställningar om svenskens historia och ursprung ur sägner och fiktiva arkeologiska fynd.

Skall det här föreställa en folkdräkt?

Svenskarna är blonda och älskar naturen, det hör vi ofta. Kärlek till och respekt för naturen och det ekologiska systemet är något bra i etisk eller till och med andlig mening, och naturen upplevs ofta som vänlig och laddad med positiv innebörd. Annika von Hausswolff och Juan Pedro Fabra Guemberena utmanar bilden av den romantiska naturen och i deras bilder kopplas naturen istället ihop med territorium, ett territorium som dessutom försvaras med våld, och med döden som yttersta konsekvens. När man tänker efter, så är naturen ofta förknippad med detta i jakt, militära övningar eller i synen på kvinnan som natur, vilket Hausswolff gör en kuslig drift med.

En annan nationell stolthet är devisen att svenska kvinnor är de mest jämställda i världen. Tanken att Sverige skulle vara världsmästare i att avskaffa könsdiskriminering är intressant, eftersom påståendet till helt nyligen bara har gällt en viss föreställning om offentlighet och deltagande i arbetslivet. Oglamorösa saker som obetald sjukvård och städning, som hör den privata sfären till, har varit mindre populära att fördela demokratiskt bland svenskar av båda könen. Iréne Molina beskriver i katalogessän ”Den andra kvinnan. En dubbel Utopi” hur det kommer sig att idealbilden inte inkluderar så kallade invandrarkvinnor, trots att många flyttade till Sverige som arbetskraft på 70-talet och på så sätt bidrog till bygget av välfärdsstaten.

Nationalromantiken producerade inte bara kända män som Verner von Heidenstam och August Strindberg. I kretsen kring Ellen Key diskuterade konstnärer och radikala kulturpersonligheter mäns och kvinnors samhälleliga liv. I skrifter som Missbrukad kvinnokraft (1896) och Barnets århundrade (1900) förde Key fram emancipatoriska tankar och förespråkade en uppvärdering av vad hon såg som kvinnliga egenskaper (som förknippades med moderlighet och omsorg). I målningen Vår i Hallonbergen (1972) skildrade Anna Sjödahl den svenska kvinnans förortstillvaro med ett citat av Edvard Munchs Skriet. 30 år senare skildrar Catti Brandelius en annan förortskvinnas liv mellan barnskrik och mannens snarkningar. Hon sjunger för den som vill höra: ”Detta var inte vad Ellen Key, Ellen Key, tänkte sig”. Hur mycket har egentligen förändrats? Bonaden av Anders A med den broderade devisen ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu” riktar en tvetydig vädjan till ett kollektivt ”vi”. Vem vet vart en kulturell omstörtning framlagd i denna högst traditionella kostym skulle kunna föra.

I katalogtexten ”Vi svenskar” reder Ximena Narea ut begreppen om karriärvägar för konstnärer som byter nationalitet. De aktuella exemplen hämtar Narea från delar av konstscenen som knyter an till den spanskspråkiga världen. Ett antal svenska konstnärer har en internationell karriär som tycks ha gått den inhemska konstvärlden förbi, kanske på grund av att den främst följer utvecklingen i länder som England, USA och Tyskland, och att dess företrädare inte läser spanska.

Alla kläder har samma färg

Det svenska samhället beskrivs ofta som homogent. Motsatsen vore överraskande, när nationalstaternas mål är att foga ihop befolkning och territorium i en gemenskap. Ylva Habel ger i sin text ”Så är Sveriges folk ett folk av is och sol” en bakgrund till viljan att skapa ett förbättrat befolkningsmaterial under 1930-talet och hur detta för att bedrivas på effektiv nivå förutsatte ett brett och allmänt tilltal. Den långa processen att utveckla ett samlande riksspråk bidrog till att skapa en känsla av nationell samhörighet. Med etermediernas utbredning blev det möjligt att nå ut till fler grupper och skapa en större känsla av gemenskap. Även människor som var geografiskt långt ifrån varandra kunde omfatta samma ideala utseende, kläder, intressen och så vidare. Moderniteten gjorde den personliga utvecklingen i samhällets tjänst till en massysselsättning – en praktik som delades av så många på samma gång att drömmen om framtiden blev gemensam.

Den socialdemokratiska tendensen att blanda samman jämlikhet och likhet påverkar synen på vad som är normalt, vilket i sin tur blir avgörande för hur nya medlemmar fogas in i det svenska samhället. Olikheter och variationer har hela tiden funnits där, men osynliggjorts, så att säga hängts undan längst in i garderoben. Detta gemensamhetssamhälle skapade en uppsjö av folkliga sammanslutningar och rörelser. Carl Johan Eriksons fotografier och film som dokumenterar dopgravar som har använts för vuxendop i Pingstförsamlingar är spår av en gemenskap som är på utdöende. Erikson skildrar ett fenomen som många har erfarenhet av men sällan talar om. Det kan vara svårt att föreställa sig att en sjundedel av alla svenska medborgare vid 1940-talet var medlemmar av något frireligiöst samfund. Partiet Kristen Demokratisk Samling, som var starkt förankrat i Pingströrelsen, förvandlades under Alf Svenssons ledning till ett mer konventionellt parti som inte nödvändigtvis förknippas med vuxendop. Partiets senare byte av namn och inriktning visar på hur moderniteten även har förändrat religionens position i samhället.

Fia Sandlund undersöker mera kritiskt en annan gemenskap, i installationen Konstnärsklubben. Genom ett antal inspelade telefonsamtal med medlemmar ur det slutna sällskapet Konstnärsklubben visar hon hur godtyckliga de kriterier är som exkluderar kvinnor från att vara medlemmar. De provocerande banala svar hon får på sina frågor om vem som får vara med, visar vilken paradox det ligger i att skapa en tillhörighet som bestäms och begränsas på grundval av specifika egenskaper som de utvalda besitter.

Chun Lee Wang Gurts tvådelade verk Att färdas kretsar kring familjegemenskapen. Här framgår hur familjen förändras över tid och med förflyttningar mellan länder. Verket utgår från en videoupptagning av hennes fars begravning i Kina där Chun Lee Wang Gurt själv inte kunde närvara. Fadern var borgmästare och polischef, och hans kristallkista markerar en officiell begravning. Hans synlighet i det offentliga gjorde honom i motsvarande grad osynlig för familjen. Mitt emot videon finns dock ett grupporträtt där fadern är familjens självklara fokus. Det identifierar personer i videon och synliggör deras relationer kring detta nav.

Att byta land är ofta förknippat med en dröm om att få det bättre. Hur stor insatsen är i förhållande till resultatet har Snezana Vucetic Bohm gestaltat i sina två podier, formade som stapeldiagram, där en stor städvagn ställs mot ett litet foto på den Chevrolet Impala som hennes pappa drömde om och till slut kunde köpa. Den eftertraktade bilen skulle användas för årliga semesterresor tillbaka till hemlandet.

Vem har nyckeln till garderoben?

Utställningar arbetar alltid med en viss publik i tankarna. Normalbesökaren brukar inte nämnas i kataloger, men museer utbildar och fostrar ständigt sin publik med visningar och programverksamhet. Man arbetar dels med allmänheten, dels den professionella konstvärlden. Men vem känner sig självklart hemma eller tilltalad på museet? Alldeles vid ingången till utställningen – men utanför dörren – står avgjutningar av fem personer. Gestalterna är signerade FA+ och de framställer hiphop-hjältarna i The Latin Kings och konstnärerna själva. Dessa figurer står kvar framför tröskeln och markerar på så sätt gränsen för besökare till utställningen. Deras attityd är tvetydig: möjligen står de bara och hänger, kanske tvekar de om detta är rätt plats, om de hör hemma, eller ens vill höra till här.

Svenskar är inte kända som de mest talträngda, men deras fyrkantiga ärlighet är i alla fall beryktad. Idén om öppenhet och tillgänglighet är viktig i Sverige. Sin vana trogen ifrågasätter Stig Sjölund det mest grundläggande: både ärligheten som nationaldygd och museets roll som pålitlig offentlig institution. Ett museum är en offentlig plats, lika kritiskt granskad av allmänheten som mån om att vara till för alla. Han har planterat en ficktjuv bland museets värdar. Ingen kan gå säker för att ID-kort eller hopkramade kärleksbrev skall hamna i museets samling. I samma register beskriver katalogtexten av Charles Esche den bild av Sverige som omhuldades av brittiska Labour-radikala, och den bild som han fick se på plats i Sverige som chef för Rooseum i Malmö. Drömmen om det öppna samhället ställdes mot 90-talets nedmonterade välfärdsstat.

Är det här en herrkostym?

Kläder signalerar sociala gränser, ambitioner, professioner. Vem vet, kanske rymmer garderoben oväntade accessoarer – som ett par högklackade skor i storlek 44. Kan man säkert avgöra vem kläderna tillhör? Mattias Olofssons installation utgår från Stor-Stina, Christina Larsdoter, en ovanligt lång samisk kvinna som visades upp som sevärdhet runt om i Europa. I en identifikation med hennes utanförskap har Olofsson vid olika tillfällen framträtt som kvinna i samedräkt och låtit sig fotograferas vid audienser i bland annat Tonga, Vatikanen och Jokkmokk.

Att vända på det förväntade genom olika kontextbyten är ett tema i Loulou Cherinets arbeten. I bildsviten White Man Series ser vi en vit man på besök i Awasa i Etiopien. Han är fotograferad på olika caféer och barer, hos skoputsare och på marknader och konstnären leker med bilden av den andre. Oberoende av platsen är scenariot alltid detsamma, mannen utgör i bilderna en både självklar och exotisk projektionsyta. I Jannicke Låkers video 91/2 Minutes speglas en mer drastisk, förfärlig och komisk bild av hur en norsk kvinna just i sina värsta fördomar om den andre istället blottar sig själv.

I Sovjetunionen florerade många skämt som kritiserade den totalitära makten. Ett av dem beskriver hur en person retoriskt frågar en annan vems felet var att saker och ting var så dåliga. Den andre föreslog ”Stalins?” sedan ”Lenins fel?”, och ”Kanske Marx’ fel?”. ”Nej”, sade den förste, ”det är Peter den Stores fel. Om inte han vunnit över Karl den XII så hade vi alla levt i Sverige nu”. Skämtet är en cynisk drift med skiftande allianser. Dejan Antonijevic behandlar just nationsgränser i sina verk, som i kopian av ett amerikanskt visum i hans jugoslaviska pass där det antecknats att han reser med en svensk flickvän. Efter den 11 september 2001 vore detta inte längre självklar någon fördel, en svensk är inte mer trovärdig än andra européer på gränsen till USA. I Torgny Nilssons interaktiva datorinstallation hamnar besökaren i ett lika obehagligt socialt samspel. Det sker i möten med olika auktoriteter (i förlängningen familj eller stat) som riktar direkta uppmaningar till betraktaren. Här kan betraktaren varken gissa vad som förväntas eller att skapa någon allians.

Vem kan det vara som har sådana här byxor?

Delar av konstvärlden är liksom den övriga världen starkt internationaliserad, och samtidskonstens avantgarde tycks stundtals vara globalt spritt. Carlos Capelán förmedlar något av långresenärens förskjutna tid- och platsupplevelse i textverket Jet Lag Mambo. Upplevelsen av att flyta med händelserna, och i viss mån sakna kontroll och förankring, är kanske lite skrämmande men ändå inte oangenäm.

Var hittar vi då de ord som bäst beskriver vår identitet? Katya Sander har undersökt tillhörigheten på Stockholms offentliga toaletter genom att samla in olika tilltal, anrop, eller benämningar som är klottrade på dess väggar. Kanske göms en underliggande självbild i klottret som samlas på denna på en gång offentliga och mycket privata plats.

Alla människor behöver gå på toaletten, alla måste också dö. De flesta blir gamla innan dess, men eftersom döden är ett tabu vi lever med så osynliggörs ålderdomen för att vi skall slippa påminnas om döden. Ibrahim Elkarims svartvita fotografier porträtterar gamla människor i sina hem. Den pågående sviten De gamla skildrar med stor ömhet ansikten och miljöer som vittnar om skilda öden. Avbildningarna visar inga standardiserade IKEA-hem som man kan få för sig att alla svenskar bor i, men här urskiljs andra mönster, kanske också sådana som en gång föranledde grundandet av IKEA. Fotografierna visar att de rum vi lever i är en förlängning av vår identitet.

Garderobe – ett franskt låneord

Den som bott i ett land utan att behärska dess officiella språk vet hur nära förbundna språk och identitet är. I Om du kunde tala Svenska. sätter Esra Ersen detta i centrum när hon låter personer på kursen Svenska för invandrare skriva ner vad de skulle vilja säga om de kunde prata svenska. En video visar hur studenter läser upp sina meningar, översatta till svenska. I bakgrunden hörs lärarens röst som korrigerar de språkliga misstagen. Jonas Hassen Khemiris katalogtext Nationaltång leker med samma insikt om språkets betydelse. Den består av röster som med olika dialekt och brytning gestaltar olika individer som bor i Sverige. Denna mångröstade historia visar hur språket förmedlar identitet; utan att personerna behöver introduceras känner vi igen dem på de sätt de talar.

Kaffe och potatis, svenskare kan det inte bli. Men konstvärldens bild av svenskhet formuleras, som utställningen visar, inte bara av svenska konstnärer. Nationalsymboler är notoriskt otrogna och har inte sällan allt annat än exklusivt nationellt ursprung – ofta nog är de importer, vilket Ximena Narea poängterar i sin text. Traditionerna bottnar på så många platser världen runt och i så många sociala skikt, så det mest liknar en praktisk lösning att institutionalisera en så pass generös blandning att alla kan känna sig representerade med en liten bit.

Måns Wranges kaffefontän Monument som oupphörligt häller kaffe till alla avslutar utställningen. Liksom övriga verk i Svenska hjärtan är den en pjäs i det ständigt växlande spelet om tolkningen av vad som är svenskt. Verket blir samtidigt en symbol för den samlade svenskhetens överflödande rikedom och alla olika erfarenheter som ryms inom nationens gränser. Det gäller bara att skynda fram med sin kaffekopp till ymnighetshornet för att ta del av de aldrig sinande resurserna.

Text ur katalogen av: Charlotte Bydler, Rodrigo Mallea Lira och Magdalena Malm

Mer om utställningen