Förord ur katalogen av Lars Nittve, Överintendent

Där bodde också engelsk arbetar- och medelklass, invandrare från Pakistan, Västindien och Nigeria – latinamerikaner och nordafrikaner, en del turkar och greker och så en del unga välbetalda västeuropéer som arbetade i the City. Och så en hel del konstnärer, fotografer och författare. Det som slog en, när man gick på gatorna, handlade i de lokala affärerna eller åt på restauranterna i grannskapet, var en känsla av öppenhet och – egentligen inte balans – utan instabilitet. Instabilitet – inte som hot, men som i lättrörlighet.

Ett annat exempel: Jag minns hur fascinerad och förbluffad jag blev när jag första gången läste om stridsflygplanet JAS Gripen. Egentligen kunde det inte flyga – i alla fall inte naturligt. Planet var i grunden instabilt och behövde hela tiden hjälp av en supersnabb dator som i varje mikrosekund rätade upp det.

Instabiliteten var en förutsättning för att det skulle kunna vara så unikt snabbrörligt, så bokstavligt snabbt i svängarna, som det var. Mycket snabbare än ett naturligt flygande flygplan. På gatan eller i snabbköpet i min stadsdel i London kunde man känna av en liknande instabilitet – i bästa mening. Den byggde på en stark medvetenhet om skillnaderna mellan oss alla – och på någon sorts lust att leva och leka med dem. Man manövrerade och hanterade skillnaderna konstant – öppet och respektfullt – i ett sorts aktivt spel. Plötsligt blev vi alla människor, i all vår sammansatthet och hybriditet, och det blev det som definierade oss; inte vår etnicitet, tro eller nationalitet. Den kulturella skillnaden blev en krydda i tillvaron, en källa till lust glädje och en hel del skämt där i snabbköpskön.

Det behövs en lång rad förutsättningar för att en sådan plats ska kunna utvecklas – avgörande är nog en relativt låg arbetslöshet, som håller fattigdom, droger och brottslighet stången. Men det som stod klart för mig under min tid i sydöstra London var att det är inte är integration i meningen homogenisering enligt vissa nationella normer, som är vägen framåt i en värld där fler människor än någonsin tidigare i historien lever utanför de länder och kulturer där de är födda. Snarare kan bejakandet av olikheten och skillnaden – och av instabiliteten – visa sig vara den enda framkomliga vägen!

I Svenska hjärtan manifesteras just den rikedom på skillnad, och den skamlösa glädje som finns inför skillnaden i den samtida konst som görs i – eller med anknytning till – Sverige i dag. Men här uppdagas också en hel del av de uteslutningsmekanismer som är i spel i dagens konstliv – inte minst de som är resultat av medvetna och omedvetna försök att upprätthålla den fiktion vi brukar kalla ”svenskhet”.

Jag vill tacka utställningens gästkuratorer Charlotte Bydler, Rodrigo Mallea Lira och Magdalena Malm för att de kom till Moderna Museet med sin utställningsidé och för ett suveränt genomförande och fint samarbete. Gästspel av detta slag är viktiga för att undvika att museet blir alltför homogent – och stabilt! – i sitt sätt att tänka och arbeta.

Ett varmt tack går självfallet till de deltagande konstnärerna för deras engagemang i såväl utställningens idé som för deras individuella bidrag – utan er ingen utställning! Tack också till de privatpersoner och institutioner som har lånat ut sina verk till Svenska hjärtan – er generositet är viktig för utställningen och för museet, men inte minst för konstnärerna själva!

Sist men inte minst ett varmt tack till Svenska Spel och dess verkställande direktör Meg Tivéus för stödet till Svenska hjärtan – en utställning som verkligen handlar om hela Sverige!