Vi svenskar

Man talar ofta om ”våra invandrare”, alltså en sorts egendom som ”vi svenskar” måste göra något åt: ”vi” vs ”dem”. I min text går jag igenom olika sätt att se eller inte se den andra. Ur detta perspektiv tar jag upp svenskheten och hur invandrarna försöker närma sig den svenska kulturen.

Den eviga dikotomin jag vs den andra

Frågan om identiteten innefattar alltid ett subjekt och ett objekt som interagerar: jaget och omgivningen; de ”andra”. Båda är subjekt och objekt. Jaget definierar sig självt i förhållande till omgivningen, samtidigt som det definierar omgivningen. Omgivningen i sin tur, som ett kollektivt subjekt, definierar sig själv och individen: ”jaget”. Men hur går detta till? Mot vilken bakgrund definierar de varandra?

I sin bok La Conquista de América, la cuestión del otro analyserar den bulgariske semiotikern Tzvetan Todorov två sätt att ”inte” se den andra genom å den ena sidan Christofer Columbus, å den andra sidan Hernán Cortés och Bartolomé de las Casas. Den första grundas på värderingar om den andra som jämlik eller underlägsen mig. Den andra grundas på avståndet jag lägger mellan mig och den andra där jag tar efter den andras värderingar och identifierar mig med dem, eller assimilerar den andra till mig och påtvingar denne mina värderingar. Mellan dessa två alternativ (underkastelse av den andra och underkastelse till den andra) skulle det, enligt Todorov, finnas en tredje väg: neutraliteten eller likgiltigheten. Detta innebär att man inte känner till den andras identitet. I detta fall existerar den andra egentligen inte i jagets universum. De två första planen handlar om ”upptäckten som jaget gör av den andra”, som Todorov uttrycker det i bokens inledning.

Columbus betraktade inte Amerikas invånare som en kultur med en egen struktur, som en kultur som han kanske borde ”lära” känna. Istället var han ganska säker på att han hade anlänt till Cipango (Japan), en ö som Marco Polo hade beskrivit. Ingenting stämde i de miljöer han rörde sig i Amerika, men han envisades med att ”anpassa” det han upplevde till den förutfattade bild han hade om landet. Columbus hade egentligen bara en sak i sinnet: att erövra landet han satte sin fot på och ta deras rikedomar (i kungens och drottningens namn).

Cortés försökte till skillnad från Columbus lära känna den andra, dock inte för att han var intresserad av ett kulturellt utbyte, utan som en strategi för att underkuva den andra och tvinga denne att assimilera hans värderingar. Han hade ett förhållande med indiankvinnan Malinche som blev hans tolk och hjälpte honom att förstå aztekernas tankesätt. Las Casas å sin sida såg indianerna som likställda honom, så likställda att han missade att se dem som ”den andra” och inte som en återspeglad bild av sig själv.

Columbus och Cortés mål skilde sig inte från varandra. Båda ville erövra och underkuva den andra för att ta deras rikedomar och nå den äran hos sina jämlika i sin egen kultur de ansåg sig ha rätt till enligt deras egen kulturella kod.

Det borde finnas en ”rättvisare” väg att möta den andra, skulle man kunna tänka sig eller önska sig. Todorov föreslår en väg där man ser den andra som just en annan utan att försöka assimilera den till sina egna värderingar och utan att assimilera sina egna värderingar till den andra.

I vår samtida värld, globaliseringens, fungerar dock relationen till den andra enligt Cortés princip: assimilationen av den andra till den dominanta kulturen. Alltså: om jag inte pratar det språk som den dominanta kulturen vill så existerar jag inte.

Svenskheten

Sverige upplevde under många decennier sagan om en etnisk- och kulturell renhet. Alla var ursvenska: protestanter, blonda, blåögda, ärliga, snälla mot varandra (och mot hela världen), med samma klädstil och naturligtvis samma språk, även om man uttalade ”samma” språk annorlunda runt om i Sverige. Man skapade den svenska nationaldräkten med flaggans färger och målade sina sommarstugor i samma röda färg. Man var lik den andra men även annorlunda, man var lika fri som grannen, och landets alla grannar. Man kunde promenera mitt i natten utan att man kände sig hotad, man hade ett ”öppet samhälle” .tills statsminister Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm 1986, och tills utrikesminister Anna Lindh mördades i ett varuhus mitt i Stockholm 2003.

I installationen Swedish Metall och Borgen tog konstnären Peter Johansson upp denna bubbla som man gärna hade fortsatt leva i och speglade förträffligt det samtida svenska samhället. En självupptagen person sjunger i sin lilla borg utan att märka att den håller på att brinna upp. Lite längre bort står ett bord i genuint svenskt stål, samma stål man använder för att tillverka vapen som dödar folk någonstans i världen. På bordet ett antal turistväskor i flaggans färger med texten ”Sweden” som innehåller var sin hammare i plysch, även dessa i flaggans färger, som slår hårt mot bordet.

I sitt arbete ifrågasätter och ironiserar Johansson över ”svenskheten” genom stereotypiska bilder som den svenska kulturen har skapat av sig själv: han målar sin kropp i samma stil som dalahästarnas (han kommer själv från Dalarna), han skivar dalahästar och paketerar dem som pålägg, han dansar typiska danser i typiska kläder, han bygger en bastu och bjuder publiken att bada bastu på riktigt, som man brukar göra hemma eller i alla lokaler som finns runtom Sverige.

Vad är det som är svenskt? Vem bestämmer vad som är svenskt eller vad är det som gör att något betraktas som eget? Och varför (och när) anstränger man sig för att visa sin ”unicitet”? När man år 1904 bildade Den Svenska Nationaldräktsföreningen som ett sätt att motstå inflytande från främmande platser och människor försökte man rädda det man ansåg ”eget”. Förutom de redan existerande dräkterna skapades en ny, nu med flaggans färger. Flaggan är en viktig symbol för nationalistiska känslor (jaget) mot främmande grupper (de andra). Nationaldräkten var ett sorts försvar mot främmande impulser som kunde konkurrera med det man ansåg vara unikt svenskt, vilket märkligt nog skapades just för detta tillfälle. Den mest svenska traditionen, midsommar, har flera viktiga element som egentligen är ”främmande”: midsommarstången är ett tyskt bidrag, den svenska nypotatisen introducerades först på 1800-talet och kommer ursprungligen från Chiloé, södra Chile. Likaså jordgubbarna, som måste vara helt svenska och nyplockade vid firandet, är en korsning engelsmännen gjorde mellan vilda jordgubbar från Nord- och Sydamerika. Man känner egentligen inte riktigt till ursprunget för denna tradition, som förvisso inte är helt unik då (Sankt Johannes-)dagen firas på flera platser i världen, fast med annat innehåll.

Varje kultur har egna traditioner som många gånger inte skiljer sig så mycket från de andras traditioner, men det är just innehållet en viss kultur ger olika element som gör den så unik. Traditionerna har en lång historia bakom sig, en historia om anpassning till nya element, nya tolkningar och nya människor: en oändlig rad ”främmande” företeelse som blir ”egna”.

Kulturen ur en kultursemiotisk synvinkel

Kultursemiotiken definierar kultur som ett ”system av relationer mellan människan och världen” som å ena sidan reglerar människans beteende och å andra sidan bestämmer hur människan ser och representerar världen. Världen är ett informationsflöde som kulturen antingen kan tolka, eller inte. Om informationen blir tolkad kommer den att klassificeras på ett speciellt sätt enligt kulturens interna struktur. Den tolkade informationen blir nu en del av kulturen, den blir ett nytt uttryck, en text. Detta betyder att varje kultur har ett eget sätt att ackumulera information och producera kulturella uttryck.

Om vi återgår till midsommaren som en unik text för den svenska kulturen ser vi att varje element finns nästan överallt i världen. Men just här har dessa element tolkats på det sätt som har gett denna speciella tradition dess form.

Den evigt främmande

En av tolkningsprocesserna som försiggår i den svenska kulturen sedan några decennier gäller samhällets ”nya medlemmar” eller ”invandrarna”. Dessa i många avseende främmande element till den svenska kulturen katalogiseras och placeras i olika fack. Det rådande kriteriet för katalogiseringen har varit avståndet till det ”rent” svenska, som baseras på förfädernas ursprung, vilket brukar avslöjas av efternamnet. Fysiska likheter eller födelseland brukar inte ha någon betydelse, man kan vara född i Sverige, vara blond och blåögd men man är ändå svartskalle om man råkar heta Juana Pérez eller Mohamed Fares. De olika kategorierna är: invandrare (de som är födda utomlands och därför har ett större avstånd till det rent svenska), andra generationens invandrare (de som är födda i Sverige men har föräldrar födda i andra länder), invandrare med en förälder född utomlands, invandrare med utländsk bakgrund (de som har en doft av osvenskhet i blodet). Till detta kommer kulturella skillnader. Det finns världsdelar till vilka den svenska kulturen känner sig ”närmare”. Känslan av ”närhet” har i detta fall mycket att göra med religionen. Kulturer med protestantisk bakgrund hör till dem som känns närmast: Tyskland, USA, England. Sedan kommer andra kristna länder, katoliker, och hit hör många europeiska länder och hela Sydamerika som utgör ”latinokulturen”. Mest avlägsen upplevs den muslimska kulturen, som inte bara har en annorlunda gud och annorlunda religiösa traditioner – dessutom markerar många kvinnor sin tro genom en speciell klädsel som känns främmande i den svenska kulturen.

Denna indelning har tyvärr inte löst den omtalade integrationsproblematiken, den har bara markerat skillnaderna. Detta genomsyrar hela det svenska samhället, inte minst den konstnärliga scenen. Det är inte den lättaste uppgiften att hitta en konstnär med ”invandrarbakgrund” – vilken den än må vara – i de stora museernas program. De räknas knappt som riktiga konstnärer på den svenska konstscenen. Adjektivet ”invandrar-” markerar en icke-tillhörighet och har en så tungt negativ prägel att man helst inte vill befinna sig i ett sammanhang där adjektivet drar till sig uppmärksamhet eller där det finns andra invandrare – för då riskerar man att ännu en gång inte bli tagen på allvar.

Anpassningsstrategier

Identitetsfrågan involverar, som vi har sett i början av texten, ett subjekt och ett objekt som skiftar plats beroende på vem som definierar vem eller vad. Om vi nu ser invandrarna som subjekt och den svenska kulturen som objekt kan vi observera olika sätt att se den andra. Det sker här i en dubbel process: å ena sidan tolkar man den andra enligt den egna kulturens struktur, å andra sidan försöker man lista ut hur man själv blir tolkad. Medvetet eller omedvetet försöker man genom dessa olika tolkningar passa in i den svenska kulturen:

1. Leva upp till stereotyper. Tolkningen man gör av den andra håller sig på den ytligaste nivån, stereotypernas, det vill säga förenklade bilder av en själv eller den andra. Kommer man från Latinamerika då är man högljudd, lite kaotisk, utåtriktad, men även lite mystisk. Man målar indianer med fjädrar och berättar sagor om Andernas andar. Med lite tur pratar man aimara eller quechua så att man blir ännu mer ”autentisk” och ännu mer ”icke-svensk”. Man får möjligen ett visst utrymme men man betraktas mer som etnisk och exotisk än som konstnär och än mindre som en bland andra svenska konstnärer. Man hotar inte etablissemanget, man existerar helt enkelt inte på den svenska konstscenen.

2. Försvenska sig. Motsatsen till att leva upp till stereotyper är att ”försvenska” sig. Man identifierar sig så mycket som möjligt med den svenska kulturen och dess värderingar: man blir svensk medborgare, går med i olika (svenska)föreningar, umgås med de ”rätta” personerna, kanske till och med ändrar namnet, etcetera. I många fall talar man inte sitt modersmål hemma för att förstärka känslan av integration.

I dessa två fall underkastar sig jaget den andra, som är bättre, överlägsen. Den folkloristiska identiteten förnekar sin egen identitet och försöker tillfredställa den andras bild av honom. Den försvenskade försöker assimilera den andras värderingar och sudda bort sina egna.

3. Närmande till den europeiska kulturen. En väg som man trodde skulle leda till att man undvek att bli klassificerad som invandrare var att hitta band mellan subjekten (invandraren) och den europeiska kulturen. Bland latinamerikaner finns det grupper som känner sig närmare vissa länder i södra Europa (framför allt Italien, Frankrike och Spanien) än Latinamerika (en blandning av olika etniska grupper) och ännu mindre indianerna. Strategin går ut på att söka likheter med den svenska kulturen genom en gemensam nämnare: Europa. Dessvärre identifierar sig den svenska kulturen inte med de sydeuropeiska länderna, som hör till ”latinokulturen”, precis som Latinamerika.

4. Den ”svenska” vägen. Den här vägen skulle i första hand innebära att gå på en svensk konstskola för att sedan fortsätta den vanliga vägen som alla konstnärer gör. Den här vägen är kanske en möjlighet för unga konstnärer vars avstånd till den svenska kulturen inte betraktas som lika stort som för konstnärer som kom till Sverige som vuxna.

En av de ytterst få konstnärerna med rötter i Latinamerika som har lyckats etablera sig i det svenska kulturlivet är Gustavo Aguerre (född 1953 i Argentina) som arbetar i gruppen FA+ tillsammans med den svenska konstnären Ingrid Falk. Förutom Aguerres stora kapacitet verkar samarbetet med Falk ha minskat avståndet mellan konstnären och den svenska kulturen. FA+ har arbetat i stora projekt i Sverige och utomlands.

5. Den internationella vägen. Att vara med i internationella utställningar är alltid viktigt för en konstnärs karriär. Den ger i vanliga fall respekt bland sina jämlika (från olika kulturer) och man får erkännande inom den egna kulturen. Normalt sett blir en konstnär först känd i sitt hemland och sedan börjar några en internationell karriär. För vissa konstnärer med ”invandrarbakgrund” har vägen gått motsatt riktning: från utlandet hem.

Den första som gick den vägen var Carlos Capelán, den kanske mest kända ”invandrarkonstnären” i Sverige. Capelán föddes i Uruguay 1948, kom till Sverige som flykting från Chile 1973, bodde i Costa Rica 1996-1999 och har sedan dess varit bosatt i Santiago de Compostela, Spanien. Episoden om galleristen som föreslog att han skulle försvenska sitt namn för att bättre passa in i den svenska miljön är känd. Kalle skulle låta bättre. Capelan (då utan accent) kunde smälta in utan större problem eftersom det finns ett liknande erkänt efternamn: Carpelan. Capelán som hade flyttat från Lund till Stockholm 1983 i förhoppning om att få bättre möjligheter att visa sin konst återvände besviken till Lund. Innan han fick uppmärksamhet i Sverige och slapp ur facket ”invandrarkonstnär” som man envisades med att placera honom i fick han göra en framgångsrik internationell karriär. Han började den för två decennier sedan i den första Biennalen i Havanna (1984). Sedan dess har han i accelererande takt producerat och ställt ut i olika länder – även hemma i Sverige. Han har dessutom arbetat som konstprofessor vid konstakademin i Bergen, Norge, och föreläser vid olika konstskolor.

Under det senaste decenniet har även Juan Castillo börjat med stor framgång bygga upp en hållbar internationell plattform. Castillo föddes 1952 i Chile och är bosatt i Sverige sedan 1984. Vid mitten av 1970-talet räknades han bland de mest intressanta unga konstnärerna i Chile. Förutom en individuell karriär var han i början av 1980-talet med i den experimentella gruppen C.A.D.A. Dess medlemmar kom från olika discipliner och blev med tiden etablerade konstnärer och författare i Chile, kända i Latinamerika och andra länder.

Bland yngre generationer kommer förhoppningsvis vikten av begreppet invandrare att minska och de kommer att bli mer integrerade och accepterade.

Invandrarna i globaliseringens tid

Globaliseringen har skapat en känsla av internationalisering och gemenskap i många avseenden, inte minst i konsten. Med utvecklingen av transportmedel har man kunnat förflytta sig från en del av världen till en annan på mycket mer effektiva och billigare sätt än för tjugo år sedan. Detta ger konstnärer stor frihet att skapa nya kontakter med andra konstnärer från olika delar av världen och inte minst att arbeta och ställa ut i andra länder. Fler och fler utställningar som fäster vikt vid det ”internationella” organiseras överallt i världen. Globaliseringen är dock inte en demokratisk rörelse utan ett uttryck för den senaste hegemonin. Det är inte Mali, Cambodja eller Haiti som ger den avantgardistiska konsten dess riktlinjer, det är inte där de ”viktigaste” internationella utställningarna pågår. Det är inte heller bambara, khmer eller kreolska som är globaliseringens ”officiella” språk. Konstnärer från dessa länder får gärna vara med i debatten genom att lyssna och lära sig.

I globaliseringens tid finns det en stor skillnad mellan att vara ”internationell konstnär” och att vara ”invandrarkonstnär”. Den första beteckningen anger att konstnären har gått utanför de nationella gränserna för att nå andra länder, den andra betyder att konstnären inte har lyckats komma in i nationens gränser. Så länge dessa gränser inte suddas bort innefattar uttrycket ”vi svenskar” inte alla människor som bor inom Sveriges gränser.

Det är kanske dags att börja se den andra som just ett annat/annorlunda jag med vilken man kan umgås, samarbeta och bygga ett bättre Sverige för alla.

Text ur katalogen av: Ximena Narea