Vad kommer härnäst?

När vi betraktar spillrorna av den svenska socialdemokratin ska vi inte glömma bort att den en gång i tiden var en ledstjärna med stor lyskraft, inte bara på hemmaplan utan också för många framstegsvänliga tänkare runt om i världen. På 1960- och 70-talen, och ännu i början av 80-talet, ansågs detta system ha framtiden för sig – med sin förening av socialistisk medkänsla och individuella rättigheter, ekonomisk tillväxt och solidaritet med arbetarklassen. Jag växte upp i Thatchers Storbritannien, och som ung socialist var jag full av beundran för ”medelvägen”. Även om begreppet myntades på 1930-talet var det för oss fortfarande liktydigt med en lyckad politisk utopi, där det omöjliga ägde rum och staten verkligen stod på folkets sida. Den ”nationalmyt” som Gyllenhammar ville befria sig från gjorde sig påmind i mina skotska vänners avskedsord när jag flyttade till Sverige, vilket var så sent som 2001: kontentan var ungefär att ”du kan skatta dig lycklig som får komma till ett land där samhället fortfarande existerar”. Jag visste en del om Sverige redan då och blev ganska häpen. ”Tror ni fortfarande att det är så?” undrade jag och de svarade att ja, det gjorde de, men de hade ”i ärlighetens namn inte funderat över saken på sista tiden”. Att ”vår nationalmyt” lever kvar i det relativt rika och upplysta Skottland kan också vara ett tecken på i vilken utsträckning Sverige fortsätter att vara en fyrbåk av allmän välfärd och personlig frihet för de många tusen utvandrare från länder över hela världen som söker en plats i den västeuropeiska solen.

Under de tre år jag bott i 2000-talets Sverige har jag kunnat bilda mig en uppfattning om hur denna svenska modell stått sig på inhemsk mark. På ett plan tror jag att modellens genomslag var ett resultat av en osedvanligt framgångsrik internationell marknadsföring. Under 1990-talet försökte postindustriella städer på nedgång göra om sig till kulturhuvudstäder, och man kan säga att Sverige lyckades göra något liknande på 1930-talet, delvis tack vare att Marquis Childs gav ut Sweden: The Middle Way i USA, delvis på grund av att Europa närde en desperat längtan efter en nationalstat som vägledd av socialistiska principer skulle kunna skapa något som liknade social sammanhållning och ekonomisk tillväxt. Det råder ingen tvekan om att ”medelvägen” en gång var fast förankrad i verkligheten och hade ett politiskt och ekonomiskt program som var påtagligt annorlunda. Ska vi kunna vara optimister när vi tänker igenom den svenska modellen på nytt måste vi börja med att erkänna de obestridliga och viktiga framsteg som det svenska samhället gjorde fram till slutet av 1980-talet. Det går inte att komma ifrån att de – fortfarande – är ett av de tyngst vägande skälen att bo här. Tyvärr har jag till stor del fått mina intryck av denna tid via missnöjda socialdemokratiska vänners nostalgiska minnen eller via deras skarpt kritiska omdömen om ”det starka samhället” och dess slutliga nederlag. Bortsett från dessa reaktioner har det sorgligt nog, men kanske är det ofrånkomligt, varit svårt att se på vilket sätt den politiska diskussionen här i landet skulle skilja sig från den som förs i alla andra globalt integrerade nationalstater.

Ändå har Sveriges goda rykte på det hela taget överlevt de nyckfulla omvälvningar som till att börja med försvagade landets integritet och så småningom fullt ut återanpassade samhället till den traditionella kapitalismen. I nuläget ger det ålderstigna goda ryktet näring åt det som återstår av den svenska uppfattningen om den egna särställningen. Det är en invecklad process som delvis befrämjas av nyanlända migranters förhoppningar och understöds av folkets blinda tro på ”nationalmytens” odödlighet. Det är också en trösterik företeelse för både politiker och väljare, men den ljusa bilden motsäger i allt högre grad det vi ser med våra egna ögon och gör det än svårare att föreställa sig vad som väntar bortom – eller vid sidan av – den nykonservativa globaliseringen. Känslan av ett politiskt diskussionsklimat som hämmats av sitt eget förflutna kom över mig helt nyligen när jag funderade över de reaktioner som mordet på Anna Lindh väckte. Det är lätt att förstå att denna händelse på många sätt var lika traumatisk för Sverige och övriga världen som mordet på Olof Palme nästan tjugo år tidigare. För en outsider som jag kändes det för ett ögonblick som om ingenting hade hänt däremellan – Sveriges unikt samförståndspräglade, ”öppna samhälle” var än en gång hotat men motståndet mot verkliga förändringar av samhällsstrukturen skulle fortsätta vara kompakt. Jag höll med, jag kände sympati, och ändå . Jag kunde inte låta bli att tycka att det fanns påfallande skillnader. Den kampanj som Anna Lindh drev när hon blev dödad avsåg inte Sveriges unika status, utan fullständig integration i det europeiska ekonomiska systemet. Hon dog till följd av en oförklarlig handling begången av en till Sverige invandrad person. Invandrarna är en grupp som i det svenska samhället bara brukar betraktas från integrationssynpunkt, inte som en utmaning av den socialdemokratiska kulturen och dess historia av samförstånd.

För att klargöra min uppfattning om denna stat måste jag tillgripa en metafor. Låt oss för ett ögonblick tänka oss att det som hände i slutet av 1980-talet inte var någon relativt okomplicerad politisk förändring utan en mycket mer djupgående psykologisk omställning. Vi kan säga att det vi nu upplever äger likheter med ett samhälles och en kulturs tillstånd efter en jordbävning. Det socialdemokratiska Sverige som formade den myt vi talar om byggdes på en kompromiss mellan ytterligheter: den oinskränkta fria marknaden och den kommunistiska diktaturens förtryckarvälde. Den europeiska kommunismens sammanbrott utlöste de första skälvningarna och innebar slutet för all slags ”medelvägspolitik”. Följden blev en flodvåg av marknadsfundamentalism som undergrävde de flesta av de strukturer som hunnit skapas. I dag, femton år senare, är många av de byggen som präglade det socialdemokratiska sociala landskapet alltjämt intakta, även om det finns en outtalad förmodan om att även de kan komma att pulvriseras. Faktum är att rekvisitan och ställningarna som håller dem uppe hör till det som just nu inger störst hopp. Förutom de förändringar som ägt rum på ytan har sprickor öppnats under jord. Dessa sprickor förutsågs aldrig av undergångsprofeterna, och de nya dalgångar och floder de skapat sträcker sig långt utöver Sveriges landgränser. Sprickorna fungerar även som trafikleder mellan platser som tidigare aldrig haft någon kontakt med varandra. Längs dessa vägar anländer grupper av individer under olika sorters bekvämlighetsflagg: ”flyktingar”, ”migranter” och ”asylsökande”. Dessa personer, vilkas ankomst är en indirekt följd av jordbävningen, har inte med sig någon kunskap om socialdemokratins historia, även om de kan ha föreställningar om ”nationalmyten” som påminner om svenskarnas. De är ofta villiga att reparera strukturerna och forma ett nytt landskap, men man kan inte räkna med att detta kommer att likna det gamla välbekanta. De som med saknad minns det gamla systemet står således inför ett besvärligt val: ”Ska vi samarbeta med dem även om resultatet blir otillfredsställande?”

Detta metaforiska jordskalv kan ges olika namn: globalisering, ”postpolitiskt samförstånd” eller multikulturalism, beroende på om tonvikten läggs vid ekonomiska, politiska eller kulturella förändringar. Även om dessa tre områden ytterst sett hänger samman är det mycket viktigt att man skiljer mellan dem om man vill förstå den nuvarande situationen och hur man kan ska kunna gå vidare. Den första psykologiska följden av en jordbävning är traumat, en reaktion som sitter i även när man lämnat allt hemskt som hänt bakom sig. På 90-talet blev detta tydligt när man såg fackföreningsledarnas, politikernas och de gamla socialdemokraternas förvirrade blickar och med vilken cynism ”tidiga anhängare” som Gyllenhammar anpassade sig till den nya situationen. I dag skulle man kunna beskriva den svenska och den europeiska socialdemokratin som post-traumatisk: på vissa områden lider den av stressyndrom, men den har börjat ställa sig den enkla frågan vad som ska komma härnäst. Svaret på den frågan beror delvis på vad man har för inställning.

Låt oss hålla fast vid vår indelning i ekonomi, politik och kultur. Ur ekonomisk och politisk synvinkel börjar det dyka upp idéer om organiserade arbetarrörelser och politisk handling på internationell nivå. World Social Forum och andra övernationella träffpunkter försöker skapa en politisk diskurs som ser igenom den globala marknadsdemokratins dimridåer. Men från idé till förverkligat globalt självstyre är steget långt, och vi kommer förmodligen inte att få uppleva det under vår livstid. I kulturellt avseende har den chock som 1990-talet innebar för ett samhälle som var så framgångsrikt integrerat och socialt (och etniskt) väl sammanhållet som det svenska varit extremt kraftig. Eftersom chockvågorna öppnade underjordiska sprickor som tidigare inte varit synliga urholkades några av det ”starka samhällets” mest grundläggande principer. Samförståndets styrka byggde på att kulturens roll var fastlagd överallt i samhället, men denna blir nu föremål för ingående prövning. Kulturen och i synnerhet bildkonsten hade alltid haft en rent funktionell uppgift i det socialdemokratiska tänkandet, men nu har den blivit ett slagfält där olika uppfattningar om representation, makt och tradition står mot varandra. Den konst som inte hade en tydlig social funktion ansågs befinna sig utanför det politiska systemets ramar och blev därför marginaliserad. Den betraktades som dekadent och svag, men nu har den, skulle jag vilja påstå, blivit ett av de instrument med vars hjälp vi kan se följderna av de stora förändringar vi varit med om och även börja föreslå alternativ.

Destabiliseringens symtom är på olika sätt synliga över hela Europa, men det är alltså i Sverige som det politiska systemets mest ingrodda kulturella värden har tänjts till bristningsgränsen. Just på grund av ”nationalmytens” fortlevnad är jordskalvets utmaning större här än nästan någon annanstans i den västerländska kapitalistiska världen. Det som utmanas är skälen till att Sverige är ”Sverige” i sina egna och omvärldens ögon. Det rör sig om en ändring av de grundläggande förutsättningar som tillät socialdemokratin att svinga sitt trollspö och upprätta samhällskontraktet om fred och välstånd. Och denna utmaning äger rum i kulturella termer, inte bara som en eftergift för etniska skillnader utan också till följd av privata och offentliga föreställningar om hur och varför ett samhälle och dess individer arbetar, konsumerar, ber till Gud och roar sig.

Finns det något utrymme för optimism i denna bild av posttraumatisk anpassning? Det tror jag att det gör, men bara på det småskaliga och förtroliga kulturella utbytets nivå. Jag kan se förändringar på mikronivå – där konstnärsledda organisationer och konstnärliga projekt drivs mitt i strömmen av samhällsförändringar – som mera handfast pekar hän mot ett tillstånd efter det posttraumatiska jordbävningstillståndet, i vilket det nya landskapet blir begripligt och välkomnas som en livsnödvändighet. De former av utbyten som vissa samtida konstprojekt medvetet odlar är visserligen långsiktiga med avseende på samhällsnyttan, men de kan beskådas och bli verklighet nu, om än för ett fåtal människor och för en kort tid, i stället för att skjutas upp till ett evigt försenat ”utopia”.

Tanken att små, lokala och oberoende kulturinitiativ är ett sätt att komma förbi en ren anpassning till jordbävningen kan förefalla befängd, eller åtminstone te sig som ett försök att privilegiera en verksamhet som står maktlös inför den sortens dramatiska omvälvningar i det förhärskande värdesystemet, men jag vågar påstå att just detta är fallet. Många av de initiativ jag syftar på, som kommer till stånd i olika skepnader runt om i världen, har sökt ifrågasätta rådande förhållanden och samtidigt undvika globaliseringsmotståndarnas demonstrativa kritik, och de vägrar att i den klassiska konsttraditionens anda förlita sig enbart på det individuella uttryckets makt. I dessa projekt arbetar man i stället genom diskussion, dialog och ett handgripligt ”spel” med globaliseringens mekanismer. Grupperna engagerar sig i sina respektive geografiska hemorter och deltar aktivt i samhällslivet, och därigenom blir det naturligt att de genom sin konst väcker frågor om förändringar av sociala och ekonomiska relationer. Denna förtrolighet med en särskild miljö fungerar som motgift mot dagens utopiska tendens inom konsten. Utopier är farliga på många sätt, inte endast om de förverkligas utan även om de bara utgör förslag, något som alltför ofta leder till ett slags lättjefull flykt från den befintliga situationen. Omvänt finns det alltid en fara att man börjar romantisera det lokala samhälle där bara infödda aktörer med förankring i den närmaste omgivningen har rätt att handla. Denna tendens kan i viss mån motverkas genom ett globalt utbyte mellan olika platser som stöder pluralism och ägnar sig åt självkritik.

Jag ska precisera mig en smula och ta min nuvarande hemort Malmö som exempel. Där är det politiska läget tämligen oföränderligt. Den socialdemokratiska ledningen, som länge suttit vid makten, tycks vilja undvika de svåraste frågorna vad angår sociala förändringar. Nyligen krävde kommunens ”starke man” ett stopp för all ekonomisk invandring, trots att upp till tjugofem procent av befolkningen (beroende på hur man räknar) har band till en annan kultur. De gamla stöttepelarna i den malmöitiska ekonomin, skeppsvarvet och verkstadsindustrin, är nästan borta vilket ironiskt nog betyder att hoppet står till utlandet och den förväntade danskledda investeringsboomen. Men med avseende på bildkultur har Malmö sällan varit så intressant. Institutioner alltifrån konsthögskolan till det konstnärsdrivna galleriet Signal – däribland Rooseum, konsthallen och konstmuseet – stöder en rad internationella projekt och även äkta ”gräsrots”-aktiviteter, sprungna ur de frågor som väcks av migrationen, industrins sammanbrott och den socialdemokratiska tröghet som präglar politiken och ekonomin. Konstnärer som Luca Frei, Runo Lagomarsino, Maria Bustnes, Ylva Westerlund och Per Hasselberg arbetar samtliga på ett eller annat sätt med Malmö och det som utmärker staden. Bland projekten finns undersökningar av planerna på ett nytt rådhus (Hasselberg), gatumarknadskulturen (Bustnes) och kravallerna i samband med anti-EU-demonstrationerna (Lagomarsino), vilka alla utgår från den ”lokala globalisering” som är så tydligt märkbar på Möllevången och Rosengård. Frei å andra sidan använder sig av sitt utifrånperspektiv när han exporterar socialdemokratiska tankar om undervisning till en skola i Lettland, och Westerlund närmar sig på ett mer abstrakt plan det som sker i samförståndsförhandlingarna. På Rooseum har vi haft ett program med titeln År 2052 kommer Malmö inte längre vara ”svenskt”, där vi velat behandla frågor om etnisk och nationell identitet och integrationspolitiska problem genom att bjuda in konstnärer utifrån som fått arbeta i upp till sex månader tillsammans med grupper och enskilda individer i Malmö. Dessa konstnärer har, till exempel, gjort jämförande studier av kontinenters, fåglars och människors migrationsmönster (Lyn Löwenstein) och detaljgranskat stadens propagandaskrifter för att sedan jämföra dem med det egna intrycket av Malmö (Esra Ersen). Sådana projekt leder ofta till fler frågor än svar, men de betraktar Sverige efter jordskalvet med en blick som inte dömer, utan försöker hitta en väg genom och längs de underjordiska sprickor som känts så hotfulla.

Det är viktigt att ta vara på detta, inte bara för att visa att ”utlänningar” gör konst i Sverige utan också för att understryka att denna verksamhet håller på att förändra landet. Den etniska homogenitetens gamla sanningar, på vilka det samhälleliga samförståndet vilade, bryter samman över hela linjen, ofta diskret och på mikronivå. I framtiden kan vi komma att ställas inför ett absolut val: antingen gör vi oss av med ”nationalmyten” och förenar oss inte bara med Europa utan med varje enskild världsmedborgare – och inser hur förödande det kan vara för vår tradition, våra vanor och vår identitet – eller också sluter vi oss i vårt skal och försvarar staten i dess nuvarande form mot alla sorters globalism. Ur den gamla framstegspolitikens synvinkel ter sig ingen av dessa framtidsutsikter särskilt ljus. Men på kulturens fält, i synnerhet den visuella kulturens område, kan vi börja ana konturerna av ett sätt att leva tillsammans som enskilda medborgare i ett samhälle där det enda som förenar oss är den hemkänsla vi själva skapat.

Text ur katalogen av: Charles Esche