Brilloboxar i utställningen Andy Warhol på Moderna Museet i Stockholm

Brilloboxar i utställningen Andy Warhol på Moderna Museet i Stockholm, 1968. Foto: Nils-Göran Hökby

Med Andy Warhol 1968

Någon gång under hösten 1967 ringde Pontus Hultén och frågade om jag kunde hjälpa honom och Moderna Museet med att göra en Andy Warhol-utställning som skulle öppna i februari. Sådana var produktionstiderna på den tiden. Med tanke på vad Moderna Museet hunnit uträtta under sina tio år var personalstyrkan dessutom ofattbart liten och den var definitivt inte tillräcklig för att göra en större produktion med mycket tidskrävande praktiskt arbete.

Utställningen hade fått sin form av ett team som förutom Warhol själv bestod av Pontus, Billy Klüver och Kasper König. Ett grundläggande tema var upprepning, det skulle finnas mycket av få motiv: Marilyn Monroe, blommor, elektriska stolen, Brilloboxar, tapeter med röda kossor på gul bakgrund, de heliumfyllda folieballonger som kallades ”Clouds” och korta slingor från några av de mest kända filmerna som Sleep, Eat och Empire State. Filmslingorna skulle visas på dagsljusdukar sida vid sida med målningarna som om de vore rörliga målningar. En viktig del av utställningen var att det skulle göras en bok som inte skulle vara en analyserande katalog över Warhols verk, utan en bok som förmedlade hans estetik utan tyngande texter.

De praktiska problemen var många. Kotapeterna skulle täcka museibyggnadens huvudfasad mot väster. Hur få fast dem? Efter mycket experimenterande med olika material och olika konsultationer kom vi fram till att det bästa var att uppföra en vanlig byggnadsställning framför fasaden, på den hängdes masonitskivor av standardstorlek och de målare som brukade anlitas av museet stod för ”tapetseringen”. När fasaden var färdigtapetserad återstod två och en halv kossa. Tumstocken hade tydligen fungerat. Tapeten på fasaden glödde, i den avlövade vårvintern såg man korna ända från Slussen.

Andy Warhol 1968


Moln av uppblåsbar plast vid vernissagen av Warholutställningen på Moderna Museet 1968.
Foto: Bror H. Gustavsson

Hur skulle man få filmslingorna att synas i den våldsamt upplysta museisalen? De stora målningarna med blommor och elektriska stolar slukade ljus. Vi kom över ett helt batteri utrangerade strålkastare från Sveriges Television för en billig penning. Dagsljusprojicering var vid den här tiden inte särskilt väl utvecklat, men den stora fotofirman i stan hade en ny typ av silvriga dukar som gav en rätt god återgivning i ljusa rum. Dukarna sattes upp på spännramar i samma format som en del av målningarna och ett antal 16-millimetersprojektorer inskaffades. Det var långt kvar till de ”flat screens” vi har i dag. Filmslingorna skulle visa sig vara ett annat problem, trots ett intensivt korresponderande först per brev sedan per telegram och till sist per telefon kom det inga filmer. På ”The Factory” skyllde man på labben som inte fick fram materialet. Vi anade så småningom att det var något problem med upphovsrätterna som var mer komplicerade för filmerna än för målningarna. Några filmer kom aldrig.

Ett nödrop utgick till vännerna Anna-Lena Wibom och Nils-Hugo Geber på Filminstitutet. Även där fanns det upphovsrättsproblem, men så småningom hittade de en gammal cirkusfilm utan någon upphovsman dokumenterad och i den klippte vi. Slingorna var korta, och jag minns speciellt en elefant som stod i manegen och bara klev upp på en trumma, den klev aldrig ner. Vid det här laget borde den ha hunnit till månen. Både Pontus och jag var nog ganska nervösa över vad Warhol och, kanske inte minst hans regissör, Paul Morrisey, skulle tycka om detta substitut. Warhol var fascinerad, han stod länge och tittade på elefanten som bara klev upp och klev upp och klev upp.

Problemen var emellertid inte slut. Det började komma pessimistiska meddelanden från Billy om att han inte fick fram några ”Clouds”. Man bör då veta att en utställning som denna hade en ofattbart låg budget och folieballongerna var dyra att svetsa ihop, dessutom skulle de, vid framkomsten till Stockholm, fyllas med den dyrbara gasen helium. Jag misstänker att det skulle ha spräckt budgeten. Vi skaffade i stället stora säckar av genomskinlig plast som vi fyllde med luft och lade på golvet. Genom sin statiska elektricitet drog de till sig allt damm som fanns på Skeppsholmen. Med dessa säckar omkring fötterna fick publiken trussa fram till målningarna. Jag undrar om sådana ”moln” förekommit på någon annan Warhol-utställning förr eller senare?

Att visa så många Brilloboxar som upprepningstemat krävde innebar en dyrbar nyproduktion plus en enorm fraktvolym. Warhol föreslog att boxarna skulle göras i Sverige, men inte heller det var gratis och tiden var kort. Då kom någon på den geniala idén att man skulle köpa femhundra wellpappkartonger av Brillo. De fraktades i platta paket över Atlanten och veks ihop i museet. Museets vaktmästare och jag själv fick en väldig snits på att vika kartonger. Det resulterade i ett magnifikt kartongberg som underströk det repetitiva temat i utställningen.

Efter dessa uteblivna leveranser och därmed sammanhängande improvisationer skulle man kunna tänka sig att utställningen började närma sig en flopp. Så var ingalunda fallet. Den blev en publiksuccé. Andy Warhol och hans vänner Viva och Paul Morrisey var mycket nöjda och tillbringade några intensiva dygn i Stockholm som bland annat innehöll Vilgot Sjömans film Nyfiken gul, vilken Warhol tog in med en oerhörd koncentration medan Paul Morrisey lät jetlagen ta över och sov tungt. För att hålla igång gänget, som gärna gjorde natten till dag, hade jag konsulterat musikern Bill Öhrström med vars hjälp jag fick se ett nattligt Stockholm som jag, vid sidan av Gyllene Cirkeln, knappt visste att det fanns.

De stora, screenade målningarna stod naturligtvis för den visuella tyngdpunkten. I södra delen av museets första sal hängde nio blomstermålningar, de största som dittills gjorts och i anslående färgställningar. I norra delen hängde elektriska stolar, bara en på varje målning i färgställningar som utgjorde en slående kontrast till det dystra motivet och på skärmväggen mot trappan till ”Lilla filmsalen” ett stort antal porträtt av Marilyn som tog upp tapettemat från exteriören.

Andy Warhol och Pontus Hultén från utställningen i Stockholm 1968.
Andy Warhol och Pontus Hultén från utställningen i Stockholm 1968. Foto: Nils-Göran Hökby

Enligt en överenskommelse mellan Pontus Hultén och Andy Warhol hade Moderna Museet betalt för produktionen av dessa målningar och som ersättning skulle museet få behålla en blomma och en elektrisk stol. Med facit i hand är det lätt att se att detta var en av de många lysande affärer Pontus Hultén gjorde för Moderna Museet. Det fanns vissa indikationer på att Warhols amerikanska gallerister inte var lika tillfreds med affären som gjorts upp över deras huvuden.

I ”Lilla filmsalen” riggade vi upp dubbla projektorer och dubbla dukar och visade filmen Chelsea Girls flera gånger i veckan. Filmen är en slags skärseldsvandring genom de liv som levdes av den tidens bohemer i New York på Chelsea Hotel och i Warhols ateljé The Factory.

Boken var en viktig del av utställningen. Jag fick hjälp av det lysande teamet John Melin och Gösta Svensson som snabbt såg att detta var som gjort för tidningstryck och Värnamo Nyheters pressar bokades. Fotograferna Billy Name och Stephen Eric Shore hade redigerat sina bildsviter om livet med och omkring Warhol så det var bara att stoppa in som det var. Bilderna av Warhols konst skulle dels innehålla upprepningstemat och dels rymma det retrospektiva inslag som inte alls fanns i utställningen. Bildmaterialet var rikligt och det lät sig lätt göras.

Det skulle också finnas en textdel. Pontus kom en dag med en kartong, knappt så stor som en Brillobox, och sa att i kartongen fanns allt som skrivits av och om Andy Warhol (motsvarande mängd i dag skulle nog vara ett par långtradare fyllda). Min uppgift blev att läsa igenom detta och prestera ett förslag till manus med svenska översättningar. Det blev ett antal nätters läsning och noterande innan jag överlämnade ett manus till Pontus och med spänning inväntade hans reaktion. ”Utmärkt”, sa Pontus när han ringde, ”men jag saknar ett citat.” ”Vilket?” undrade jag, ”In the future everybody will be world famous for fifteen minutes”, svarade Pontus. ”Hade jag sett det i det här materialet hade jag noterat det”, svarade jag. Det blev tyst i andra ändan av telefonlinjen sedan säger Pontus: ”Om han inte har sagt det kunde han mycket väl ha gjort det, vi tar med det.” Så blev det, och det kanske mest kända Warholcitatet var ett faktum.

När affisch skulle göras till utställningen fastnade vi för citaten som motiv, istället för det vanliga med en reproduktion av en målning. Det gjordes en serie på ett tiotal affischer med olika citat i den kraftfulla och läsbara typografi som var John Melins kännemärke. Boken var, även med den tidens mått, mycket billig och vi hade kraftigt underskattat dess begärlighet. Det blev tilltryck på tilltryck, vilket, med det enkla tryckeriförfarandet, gjorde att vi kunde lägga till bilder från vernissagen och installationsbilder från museet. En gråkall vinterdag med blötsnö flygande i luften kom Gösta Wibom, en svåger till Pontus, ut till Skeppsholmen ledande några kor i ett rep. Gösta var också den som, några år tidigare, hade försett Robert Rauschenberg med en kossa till hans happening under 5 New York-kvällar i Moderna Museet. Korna stod där i snögloppet och stirrade lite förstrött på sina fränder i popversion medan mästerfotografen Lennart Nilsson och museiintendenten Nils-Göran Hökby lät kamerorna gå. En av den senares bilder kom in i den sista upplagan av boken.

Pontus hade kommit överens med Warhol om att göra en bibliofilupplaga av boken med tanke på dess stora popularitet. Det gjordes hundra exemplar med guldsnitt som stoppades i en plexibox med svarta sidor, och meningen var att den skulle signeras av Warhol. Så blev det nu inte, några månader efter avslutad utställning i Stockholm sköts Warhol av Valerie Solanas och kontakterna bröts för en tid. När Pontus lämnade Moderna Museet för Centre Pompidou stod böckerna kvar i en kartong och glömdes bort. På våren 1976 kom Warhol till Stockholm för en utställning med ”dogs and cats” i ett galleri på Strandvägen. Vid vernissagemiddagen frågade jag honom om han mindes boken och om han hade lust att signera om jag kunde hitta den. Det kunde han visst tänka sig. Den dåvarande museichefen Karin Lindegren gav mig tillstånd att fara ut till museets centralförråd, då beläget under Konstfack på Valhallavägen för att leta rätt på böckerna som jag fann. Warhol hämtades på sitt hotell och vi satt i Moderna Museets kansli och boken fick sin signatur. Boken såldes och blev det samlarobjekt den var tänkt att bli. Men framför allt påminner boken, bibliofil eller ej, om den kanske märkligaste utställningsproduktion jag varit med om. När utställningen väl hade fått sin form i Stockholm vandrade den vidare till bland annat Stedelijk Museum i Amsterdam och till Kunstnerernes Hus i Oslo. Den blev en milstolpe i Warhols historia, en sammanfattning av det som hade varit. Efter skotten på Union Square skulle han komma att röra sig i delvis nya banor.

Mer om utställningen