The Chelsea Girls

Andy Warhol, The Chelsea Girls, 1966 © Andy Warhol Foundation for the Visual Arts / ARS, New York / Bildupphovsrätt 2012

Film 1963–1968

The Chelsea Girls

1966, 16 mm film, s/v och färg, ljud, 3 timmar 24 minuter på dubbel duk

Manus för Hanoi Hannah och Their Town skrivna av Ronald Tavel. Musik av Velvet Underground. Med Brigid Polk (Berlin), International Velvet (Susan Bottomly), Ari Boulogne, Ronnie Cutrone, Angelina ”Pepper” Davis, Eric Emerson, Patrick Fleming, Ed Hood, Gerard Malanga, Marie Menken, Mario Montez, Nico, Ondine, Ronna Page, Rene Ricard, Ingrid Superstar, Mary Woronov

The Chelsea Girls, Warhols mest kända och första kommersiellt framgångsrika undergroundfilm, kombinerar hans formexperiment med en närgången skildring av några superstjärnor från The Factory. Filmen är ett visuellt invecklat och rättframt porträtt av dessa oroliga själar. De osammanhängande individuellt döpta episoderna – som består av tolv oredigerade rullar i svartvitt och färg, alla 33 minuter långa, vilka projiceras i par – utspelar sig i olika rum på det berömda Chelsea Hotel och på andra platser runtom i staden. Filmen är till största delen improviserad förutom de båda Ronald Tavel-episoderna, och visar upp en amfetaminpåverkad Ondine som påve, som lyssnar på bekännelser, Eric Emerson som håller en förtrolig monolog innan han gör en striptease och Nico som gråter tyst samtidigt som ett vackert ljus spelar över hennes ansikte.

All my films are artificial, but then everything is sort of artificial”

Blow Job, 1964

16 mm film, s/v, stum, 41 minuter med 16 fps

Betraktaren i Blow Job ser en närbild av ett huvud på en vacker man som lutar sig mot en tegelmur. Tydligen väntar den unge mannen på det som gett filmen dess namn. Ett klart ljus ovanifrån lyser upp scenen och skapar tydliga skuggor i mannens ansikte, vilka förändras när han rör på sig.

Under följande 41 minuter skildras på fyraminutersrullar, i plågsamt långsamt tempo, vad tittaren föreställer sig som en sexualakt, från början till slut. Men det är bara av ansiktsuttrycket man kan sluta sig till att han får oralsex av en person som inte syns i bild. Längden på akten ger den fascinerade tittaren mycket tid att studerade ansiktet, som visar upp en mängd känslor, från leda och njutning till sexuell tillfredsställelse och lättnad. Trots den talande titeln vägrar Blow Job att kommunicera ett entydigt budskap om äkthet. Akten existerar för sig själv; den fantiserade närvaron utanför bilden fyller tomrummet med erotik.

Empire

1964, 16 mm film, s/v, stum, 8 timmar 5 minuter med 16 fps

Empire måste vara Warhols mest beryktade film och består av en enda tagning med orörlig kamera av den ikoniska Empire State Building från Rockefeller Foundation på 40:e våningen i Time-Life Building. I filmen, som togs mellan 20.06 och 02.42 den 25–26 juli och senare projicerades i 16 bilder per sekund, så att löptiden sträcktes ut till cirka åtta timmar, presenteras detta landmärke som en superstjärna. Med den nedgående solen ger den statiska kompositionen vika för det drama som uppstår i ljusets spel. Byggnadens fasadbelysning tänds och lampor i en närliggande byggnad flimrar på och av. I början av filmrulle sju syns Warhols reflektion i fönstret. Fasadbelysningen släcks till slut och bilden blir nästan helt mörk. Trots sin minimalism ger Empires starka materiella bildlighet möjlighet till oändliga tolkningar.

Sleep

1963, 16 mm film, s/v, stum, 5 timmar 21 minuter med 16 fps
Med John Giorno

I Sleep, hans första film, lät Warhol sin Bolex-kamera stirra stoiskt på den sovande pojkvännen, poeten John Giornos nakna kropp. Under en tid av flera veckor återvände Warhol till sitt sovande motiv och filmade över 50 treminuters rullar. Han klippte materialet och byggde ett komplext montage med olika tagningar och vinklar med loopade och upprepade bilder.

Det briljanta med Sleep och Warhols andra tidiga stumfilmer var att han filmade dem i 24 bildrutor per sekund men projicerade dem i 16 bilder per sekund, en teknik som saktade ner rörelser och sträckte ut tiden ytterligare så att den projicerade bilden fick en eterisk kvalitet.

Kitchen

1965, 16 mm film, s/v, ljud, 66 minuter
Manus av Ronald Tavel. Med Edie Sedgwick, Roger Trudeau, Donald Lyons, Elektrah, Rene Ri-card, David McCabe, Ronald Tavel, Andy Warhol, Gerard Malanga, Buddy Wirtschafter

Det trånga, helvita köket i Buddy Wirtschafters vindsvåning är scenen för Warhols nya superstjärna Edie Sedgwick, som dyker upp i den första rullen jämsides med Roger Trudeau. De två spelar ett olyckligt par. Deras samtal avbryts hela tiden av att de letar efter ett gömt manus och av att Sedwick nyser, något som signalerar till en person bakom kameran att viska hennes repliker till henne ur Ronald Tavels manus. Rene Ricard diskar i bakgrunder under större delen av filmen. I den andra rullen ansluter sig Donald Lyons och Electrah till det tröttsamma samtalet och vid ett tillfälle kommer David McCabe in för att ta några bilder. Skådespeleriet enligt manus slutar innan den andra filmrullen är slut, så att andra invånare på The Factory uppmuntras att vandra in på scenen. Det är upp till tittarna att avgöra om de ser en katastrofal upplösning av en filminspelning eller något som är planerat enligt manus och helt avsiktligt.

Panorama från utställningen

Panorama från utställningen. Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet

Tarzan and Jane Regained… Sort of

1963, 16 mm film, s/v och färg, ljud, 80 minuter
Med Taylor Mead och Naomi Levine, Dennis Hopper, Brooke Hayward, Pat och Claes Oldenburg, Wally Berman, Gerard Malanga, Wynn Chamberlain, Andy Warhol

Under en två veckors vistelse i Los Angeles använde Warhol sin nyinköpta kamera och gjorde sin första delvis manusbaserade spelfilm, en lekfull version av Hollywoods äventyrsfilmer. Tarzan, som spelas av undergroundstjärnan Taylor Mead, ses i en serie löst sammanhängande episoder. Han tränar på Venice Beach, badar med en helt naken Jane (skådespelerskan Naomi Levine) i ett badkar på Beverly Hills Hotel och måste senare rädda henne. Däremellan träffar han konstnären Claes Oldenburg och tävlar i manlighet med Dennis Hopper. I en scen får Tarzan till och med smisk av Warhol efter att ha vägrat klättra upp i en palm. Warhols kamerateknik, som liknar en amatörfilms, och skådespelarens överdrivna spel påminner redan om Warhols senare ironiska versioner av Hollywoods genrefilmer.

Haircut (No. 1)

1963, 16 mm film, s/v, stum, 27 minuter med 16 fps
Med John Daley, Freddy Herko, Billy Linich (Name), James Waring

Haircut (No. 1) utspelar sig i en vidsträckt vindsvåning och alla filmens rullar är filmade ur olika vinklar och är minutiöst ljussatta av Billy Name. En skarp kontrast mellan de snäva närbilderna och djupet i den vidsträckta, skuggiga våningen gör bilderna nästan expressionistiska.

Efter den inledande rullen, där scenbilden ges en inramning och Freddy Herko poserar utan skjorta för kameran, får vi se hur Billy Name omsorgsfullt klipper John Daley. Den linjära handlingen bryts upp av den halvnakne Herko, som spelar rollen som provocerande sexig, homoerotisk faun för kameran.

På den sista rullen ansluter sig John Waring och filmen slutar med en plötslig och förbluffande närbild av alla fyra männen när de tittar mot kameran och gnuggar sig i ögonen.

Henry Geldzahler

1964, 16 mm film, s/v, stum, 99 minuter med 16 fps
Med Henry Geldzahler

Bara en dag efter avslutat filmande för Empire använde Warhol den inhyrda Auricon-kameran och överbliven film för att göra ett 99 minuter långt filmporträtt av Geldzahler, då intendent för samtida konst på Metropolitan Museum of Art i New York och vän till Warhol. Geldzahlers porträtt består av två långa stumma tagningar. Han sitter i en soffa i The Factory, stirrar in i kameran och röker en cigarr. Enligt Geldzahler var Warhol frånvarande under större delen av filmandet. Geldzahler, ensam i rummet inför en granskande påslagen kameran, försöker först utmana kamerans obarmhärtiga blick. Men hans inledningsvis så segervissa pose förbyts snart i leda och otrevnad. Till slut kryper han ihop nästan i fosterställning i väntan på att kameran ska få slut på film.

Soap Opera

1964, 16 mm film, s/v, ljud, 47 minuter
Regisserad tillsammans med Jerry Benjamin. Ljudreklam av Lester Persky.
Med Jane Holzer, Gerard Malanga, Sam Green, Ivy Nicholson, Louis Waldon

Att ge Jane Holzer huvudrollen i Soap Opera var nog en tillgång med tanke på den glamorösa utstrålning hon hade som framgångsrik modell, trendsättare och New York-celebritet. Tom Wolfe till och med dedicerade en ironisk essä till henne och hennes ställning 1964, i vilken han kallade henne ”årets tjej”. I sin första roll i en Warholfilm uppträder hon i en serie små, stumma, handlingsbefriade vardagssituationer, som klippts ihop med ljudbilder från tv-reklam för broilers, porslin, ugnar och schampo. Dessa reklamavbrott gav Soap Opera, som aldrig gjordes klar, dess undertitel: The Lester Persky Story. Lester Persky, en vän till Warhol, hade producerat reklamfilmerna på 1950-talet. Soap Opera experimenterade inte bara med popkonstbilder utan var också en hyllning till Persky.

Couch

1964, 16 mm film, s/v, stum, 58 minuter med 16 fps
Med Gerard Malanga, Piero Heliczer, Naomi Levine, Allen Ginsberg, Gregory Corso, Jack Kerouac, Ivy Nicholson, John Palmer, Joe LeSueur, Billy Linich (Name), Amy Taubin, Jane Holzer, Binghamton Birdie, Ondine, Mark Lancaster, Rufus Collins, Kate Heliczer, Gloria Wood

Titeln syftar på en gammal rödbrun soffa, i sig en huvudperson i filmen och en mötesplats på första The Factory på 47:e gatan. Skådespelarna i Couch ägnar sig åt massor av saker kring och i den prominenta möbeln. Invånarna på The Factory och andra personer filmas när de tar sig en tupplur, har sex – till och med reparerar en motorcykel. Den sexuella öppenheten, speciellt vad gäller homosexualitet, är ett stort brott med tidens konventioner. Det samma gäller bruket av kameran. Den flyttas aldrig utan registrerar bara allt framför sig, även personer som står i vägen eller som bara går över bilden. Idén var att omfamna och införliva slumpmässiga situationer och sammanträffanden i filmen.

Mario Banana (No. 1) och Mario Banana (No. 2)

(No. 1) 1964, 16 mm film, färg, stum, 4 minuter med 16 fps; (No. 2) 1964, 16 mm film, s/v, stum, 4 minuter med 16 fps
Med Mario Montez

Mario Montez, dragplåstret i Warhols senare film Harlot, spelar huvudrollen i Mario Banana. Han filmas när han äter en banan med grova antydningar om en annan metaforisk dimension. Medan den första av dessa provfilmningar är i färg är den senare i svartvitt. Montez syntes första gången på film i Jack Smiths undergroundklassiker Flaming Creatures. Han tog sitt namn från Maria Montez, sin favorit-B-filmskådespelare.

Hans roll i Mario Banana gjorde honom till Warhols första större drag-superstjärna. Dessutom blev han en av de första transvestitskådespelarna som blev kända i mainstreammedierna. Konstigt nog kände sig Montez aldrig bekväm med att klä sig i drag offentligt och kallade alltid sina kvinnokläder för teaterkostymer. Efter år som framgångsrik skådespelare i många undergroundfilmer övergav Montez sitt tagna namn och använde i stället sitt riktiga, Rene Rivera.

Harlot

1964, 16 mm film, s/v, ljud, 66 minuter
Med Mario Montez, Gerard Malanga, Philip Fagan, Carol Koshinskie, White Pussy, Ronald Tavel (utanför bild), Harry Fainlight (utanför bild), Billy Linich (Name) (utanför bild)

Harlot har en inramning som en familjefilm och centralfigur är transvestiten Mario Montez, klädd i drag och en platinablond peruk i rollen som Jean Harlow. Bredvid honom på soffan i The Factory sitter den yppiga Carol Koshinskie som Harlows lesbiska älskarinna. Med en burrig angorakatt i knät stirrar hon tomt in i kameran. Bakom soffan syns två tysta hedersvakter: Gerard Malanga klädd i kostym och poeten Philip Fagan. Det mesta av handlingen kretsar kring Montez som äter banan på ett allt mer explicit och rättframt sätt. Halvvägs genom filmen börjar Montez flirta med Malanga, ställer sig upp trött och kysser honom innan han återvänder till fruktnjutningarna. Även om det var Warhols första synkroniserade ljudfilm är det ingen i bild som talar. Istället är ljudet improviserat utanför bild av trion Ronald Tavel, Harry Fainlight och Billy Name.

John and Ivy

1964, 16 mm film, s/v, ljud, 33 minuter
Med John Palmer, Ivy Nicholson, Darius de Poleon, Sean Bolger

I allt väsentligt är denna film en vardagsrealistisk dokumentär som porträtterar John Palmer och Ivy Nicholson i deras lägenhet i New Yorks East Village en kall januaridag 1965. Palmer, som var filmare, var i synnerhet inblandad i produktionen av Empire och hade också arbetat med flera andra av Warhols filmer. Ivy Nicholson var en mycket framgångsrik modell och hade synts i ett par av Warhols spelfilmer. John and Ivy skildrar familjen i hemmet med stillastående kamera riktad in genom dörren till ett litet, trångt kök. En bjälke på vänster sida i bild ger bilden en entredjedels/tvåtredjedels-komposition som ytterligare understryker rummets begränsning. Inne i köket syns paret när de dricker och dansar. Även de två barnen får vara med en stund med radion skränande i bakgrunden.

Screen Test

1965, 16 mm film, s/v, ljud, 66 minuter
Manus av Ronald Tavel. Med Mario Montez, Ronald Tavel (utanför bild)

Screen Test #2 avviker från de vanliga provfilmningarna som Warhol gjorde på The Factory i sin skoningslösa inkvisition av dragsuperstjärnan Mario Montez. Utanför bild förklarar manusansvarige Ronald Tavel för Montez att han provspelar för rollen som Esmeralda i en filmversion av Hugos Notre Dame de Paris. Vad som börjar som en vanlig provfilmning övergår snart i en verklig rollprestation av Montez när Tavel oförsonligt kräver att han ska göra dumma och förnedrande saker. Hela tiden väntar åskådaren på att Montez ska tappa humöret. Men Montez stryker sig nervöst över peruken och svarar med bravur på alla frågor och allt man ber honom göra, i total förtröstan på sin skapade rollkaraktär.

Skildringen av detta samspel – reaktionen i bild på vad som händer utanför bild – är ett vanligt tema i Warhols verk.

Poor Little Rich Girl

1965, 16 mm film, s/v, ljud, 66 minuter
Med Edie Sedgwick, Chuck Wein (utanför bild)

Poor Little Rich Girl är inte bara en hyllning till filmen med samma namn från 1936 med Warhols barndomsidol Shirley Temple, utan ger även ett utförligt porträtt av dess huvudperson Edie Sedgwick. Denna vackra, livfulla avkomling till en framstående New England-släkt hade det slags utstrålning och närvaro på bild som Warhol sökte hos sina superstjärnor på The Factory. Han planerade ursprungligen att skildra ett helt dygn i Sedgwicks liv på film men förverkligade aldrig detta helt. Två rullar film dokumenterar hur Sedgwick vaknar i sin lägenhet, ägnar sig åt morgontoaletten och pratar med Chuck Wein utanför bild.

Ett problem med kameraobjektivet gjorde att den första tagningen i filmen är helt oskarp och Sedgwick förvandlades till ett slags otillgänglig varelse. Warhol tog om filmen, fast nu med riktig skärpa. I den slutgiltiga versionen använde Warhol en filmrulle ur varje version så att bilderna fick en omedelbarhet som underströk kontrasten.

The Life of Juanita Castro

1965, 16 mm film, s/v, ljud, 66 minuter
Manus av Ronald Tavel. Med Marie Menken, Marina Ospina, Elektrah, Jenny Burn, Waldo Diaz Balart, Harvey Tavel, Amanda Cheryl, Bonnie Gerr, Isabelle Collin Dufresne (Ultra Violet), Isadora Rose, Elizabeth Sow, Carol LoBrodicco, Ronald Tavel.

The Life of Juanita Castro är en absurdistisk satir som delvis är baserad på en artikel i tidskriften Life i vilken Fidel Castros syster Juanita kallar honom för tyrann. Juanita, spelad av Marie Menken, står i blickfånget. Männen omkring henne – Fidel och Raoul Castro och Che Guevara – spelas av kvinnliga skådespelerskor. De vänder sig mot en kamera som de tror filmar dem, fast den egentliga bilden tas från en sned vinkel till höger. Följaktligen försvinner skådespelerskorna ur bild när de börjar tala passionerat och går närmare kameran. För att vrida till den absurda situationen ytterligare dyker även filmförfattaren Tavel upp för att läsa manuset och ge skådespelerskorna deras repliker.

Horse

1965, 16 mm film, s/v, ljud, 100 minuter
Manus av Ronald Tavel. Med Larry Latreille, Gregory Battcock, Tosh Carillo, Dan Cassidy, Migty Bird, Ronald Tavel, Leonard Brook, Andy Warhol, Edie Sedgwick, Chuck Wein, Gerard Malanga, Harvey Tavel.

Horse, som spelades in på The Factory, är en parodi på Hollywoods västernfilmer och dess inneboende homosexuella undertexter. Manuset, skrivet av Ronald Tavel, involverar en inhyrd hingst och fyra unga män klädda i lätt västerninspirerade kläder. Införlivad i bild finns filmproduktionen själv, med diverse åskådare och tekniker som dyker upp i bild men ändå utanför den iscensatta berättelsen, som är beroende av replikskyltar utanför bild på vilka skådespelarna får anvisningar och repliker.

I den första rullen sitter cowboyerna framför hästen, de kelar tvetydigt med den och gör trick på den. I den andra rullen tar man avsked av handlingen och visar bara en helbild av hästen när den matas av sin skötare. I rulle tre återvänder vi till berättelsen och får se ensemblen sitta och spela klädpoker innan de ägnar sig åt en blandning av sado-masochistiska lekar och en absurd playbackversion av Gounods opera Faust.

Outer and Inner Space

1965, 16 mm film, s/v, ljud, 33 minuter på dubbel duk
Med Edie Sedgwick

Warhol var en av de första att arbeta med video. I Outer and Inner Space, med dess fyrdubbla porträtt av Edie Sedgwick använde han video för att skapa en stark formell relation till det seriella måleri med filmstjärnor som motiv som han gjorde i början av 1960-talet. Två 33 minuters rullar som projiceras samtidigt visar Edie Sedgwick framför en tv på vilken en förinspelad video av henne visas. Bilden på tv-apparaten är en närbild av hennes huvud vänt åt höger. Den ”riktiga” Sedgwick reagerar på detta och pratar med någon utanför bild. Hon sitter till höger om tv:n och tittar åt vänster så att man ibland får intryck av att hon pratar med sin egen bild. Inför detta videoporträtt bringas Sedgwick tydligt ur fattningen av den känslolösa bilden på tv:n. Warhol fångar retsamt den påtagliga spänningen mellan den ”riktiga” personen och den reduktiva bilden.

My Hustler

1965, 16 mm film, s/v, ljud, 67 minuter
Regisserad tillsammans med Chuck Wein. Med Ed Hood, John MacDermott, Paul America (John-son), Joseph Campbell, Genevieve Charbin, Dorothy Dean

My Hustler visar tecken på en förskjutning mot ett mer välbekant filmiskt uttryck, komplett med redigerade klipp, panorerande kamera och en rak handling. Ett strandhus på Fire Island är Ed Hoods hem, en medelålders litteraturforskare som hyr Paul America från Dial-a-Hustler bara för att hamna i en konkurrenssituation med sina grannar, Joe Campbell och Genevieve Charbin, som också trängtar efter denne unge helamerikanske hingst. Först gör Genevieve ett drag och flirtar med Paul på stranden. Efter en dramatisk scenförändring från den öppna stranden till ett inneslutet badrum är det Campbells tur att förföra America. Eftersom han själv fnaskat föreläser han för Paul om hur man lyckas i branschen. Filmen fångar exploateringen av mänskliga relationer i ett klassamhälle där kärlek bara är en vara.

Camp

1965, 16 mm film, s/v, ljud, 66 minuter
Med Gerard Malanga, Paul Swan, Jane Holzer, Jack Smith, Tally Brown, Fu-Fu Smith, Mar Mar, Mario Montez, Jody Babbs, Donyale Luna, Tosh Carillo, Danny Williams, Bob Heide

Camp är iscensatt som en varietéföreställning med Gerard Malanga som värd och olika nummer framförda av stamgäster på The Factory. Paul Swan börjar med att dansa till Wagner och får sällskap av Jane Holzer. Mario Montez framför ”If I Could Shimmy Like My Sister Kate”, medan kameran desperat zoomar in och ut. Mar-Mar är klädd som en clown och beter sig som en. Jody Babbs uppför ”Let Me Entertain You”. Gerard Malanga läser en dikt varefter sångerskan Tally Brown introducerar Jack Smith, som avböjer att uppträda. Fu-Fu Smith gör en oval av miniatyrjärnvägsspår. I det sista numret använder Donyale Luna scenen som en virtuell catwalk. Hennes nummer utvecklar sig långsamt till en sensuell dans som plötsligt avbryts med slutet av filmrullen.

Paul Swan

1965, 16 mm film, färg, ljud, 66 minuter
Med Paul Swan

Warhols intresse för dans – tydligt redan på fotografier av honom från college där han kan ses posera som dansare – når sin klimax i Paul Swan, en studie av den amerikanske dansaren, poeten, målaren och skådespelaren från både teater och stumfilm. Paul Spencer Swan, en tidig pionjär i estetisk modern dans på 1920-talet, gjorde en kväll i veckan i över femtio år soloframträdanden i sin studio utan att förändra presentationen, danserna eller kläderna. I Paul Swan återuppför han sina gamla nummer, som ter sig tafatta vid första anblick men snart framträder som seriösa, omsorgsfullt iscensatta och med en mängd olika kostymer. Den totala bristen på konstgrepp som präglar klädbytena, som fångas av Warhols kamera, ger en intressant kontrast till den överdrivna teatrala påhittighet som utmärker Swans framträdanden.

Mrs. Warhol

1966, 16 mm film, färg, ljud, 67 minuter
Med Julia Warhola, Richard Rheem

Mrs. Warhol är ett intimt porträtt av Julia Warhola och ger en inblick i Warhols gamla mammas värld i hennes lilla källarlägenhet i sin sons hem på 1342 Lexington Avenue i New York, där hon bodde i nästan 20 år. Även om Julia Warhola höll sig till hushållsarbetet hade hon en konstnärs känslighet som påverkade Warhol. I Mrs. Warhol filmas hon när hon ägnar sig åt sina hushållsbestyr samtidigt som hon hela tiden pratar med en obegriplig tjeckisk brytning. I den skissartade handlingen spelar hon en åldrande stjärna med många före detta män. Richard Rheem, en nära vän till Warhol som bodde hemma hos honom i nästan två månader, spelar rollen som den nuvarande äkta mannen. Rheems vänskap till Julia framgår tydligt i hans tillgivna gnabbande. Hon å sin sida gör äggröra och lär honom hur man stryker en skjorta.

The Velvet Underground and Nico

1966, 16 mm film, s/v, ljud, 66 minuter
Med Nico, John Cale, Maureen Tucker, Sterling Morrison, Lou Reed, Ari Boulogne, Andy Warhol, Gerard Malanga, Stephen Shore, Paul Morrissey, Billy Linich (Name), New York-poliser

Den första rullen av The Velvet Underground and Nico visar bandet under en hypnotisk jamsession på The Factory. Nico, tysk modell och sångerska, slår på en tamburin medan hennes son Ari leker på golvet. Till skillnad från fotot i andra av Warhols filmer framhäver kameran här aktivt repetitionen genom vilda panoreringar, nervösa psykedeliska zoomningar och bilder som omväxlande är skarpa och oskarpa. Denna jamsession slutar abrupt i den andra rullen när New York-polisen stormar in för att följa upp ett klagomål om störningar. Samtidigt drar sig kameran bakåt och ger en vidvinkelbild av The Factory där man får se hur Warhol pratar med polisen medan superstjärnorna trängs.

Hedy

1966, 16 mm film, s/v, ljud, 66 minuter
Musik av John Cale och Lou Reed. Med Mario Montez, Mary Woronov, Harvey Tavel, Ingrid Su-perstar, Gerard Malanga, Jack Smith

Hollywoods lilla stjärna Hedy Lamarr gjorde rubriker i januari 1966 när hon åkte fast för snatteri. I Hedy, skriven av Ronald Tavel, skildrar Mario Montez Lamarrs mödor som absurdistisk teater. All handling spelas upp på The Factory. Warhol använder ett fåtal rekvisita för att symbolisera olika platser. Efter en närbild av Hedy när hon får en ansiktslyftning ger hon efter för kleptomanin, åker fast och förhörs av Mary Woronov, som spelar en kriminalinspektör. En kort utfärd till Hedys lägenhet fylld av stulna varor följs av en domstolsscen. Fem av hennes före detta män vittnar vid rättegången.

Warhols sätt att leda bort fokus från handlingen för att fånga oviktiga detaljer i bakgrunden speglas av Montez uppförande av en narcissistisk kvinna som är likgiltig för det melodrama hon är indragen i.

Bike Boy

1967–68, 16 mm film, färg, ljud, 109 minuter
Med Ed Hood, Brigid Polk (Berlin), Joe Spencer, Ingrid Superstar, Anne Wehrer, Viva

I Bike Boy konfronteras en naiv arbetarknutte av superstjärnorna från The Factory i ett antal episoder. Filmen inleds med att kameran dröjer vid den duschande huvudpersonens, Joe Spencers, perfekta kropp. Sedan följer ett klipp till en butik där två extravaganta homosexuella män, som också bidrar med pladdret i ljudspåret, ekiperar Spencer för New York-umgänge. Efter ett kort mellanspel i en blomsteraffär ser man Spencer samtala med eller läxas upp av stamgäster på The Factory. I den sista scenen lämnas han i famnen på Viva som med sin blandning av naivitet och gravallvarliga repliker inte bara gör deras älskog uppsluppen och absurd utan också understryker den stora kontrasten mellan den sociala verkligheten, representerad av Spencer, och Warhols följe med dess hippa dragningskraft.

The Nude Restaurant

1967–68, 16 mm film, färg, ljud, 99 minuter
Med Viva, Taylor Mead, Louis Waldon, Ingrid Superstar, Alan Midgette, Julian Burroughs

Den helnakna ensemblen roar sig i The Nude Restaurant. Viva spelar en servitris som manliga gästerna hela tiden stöter på. Det är Vivas oavbrutna prat, hennes fria associationer och hennes starka personlighet som för filmen framåt. Den ende som kan tävla med henne är Taylor Mead med sitt okynniga utseende och spontana busstreck.

Den tjuvlyssnande kameran fångar diskussioner som rör sig från katolska präster till Vietnamkriget, uppenbarligen även ett aktuellt ämne för superstjärnorna på The Factory. Estetiskt intressant är den övermåttiga användningen av ”strobe cuts”, en filmteknik som innebär att kameran sätts på och stängs av och på så sätt bryter filmens flöde och rytm.

Lonesome Cowboys

1967–68, färg, ljud, 109 minuter
Med Viva, Taylor Mead, Joe Dallesandro, Louis Waldon, Eric Emerson, Tom Hompertz, Julian Burroughs, Francis Francine, Alan Midgette

Lonesome Cowboys försöker utgrunda den homoerotiska motivationen i västerngenren. Filmen är inspelad på plats i Tucson, Arizona, med den stilige vagabonden Julian som för berättelsen framåt. Julian, som spelas av Tom Hompertz, ansluter sig till ett sammansvetsat gäng homosexuella cowboyer. Hans ankomst underblåser gängmedlemmarnas sexualitet och hotar att spränga solidariteten i gruppen. Ett ännu större hot mot deras enhet är stadskvinnan Ramona, spelad av en hyperaktiv Viva, som har en sexuell relation med Julian. Spänningen orsakad av cowboyernas förträngda sexualitet kulminerar i en pseudo-våldtäkt där de fullt påklädda männen våldför sig på Ramona. Varken hennes dråpliga kompis ”Nurse” Taylor Mead eller transvestitsheriffen kommer och räddar henne. Till slut beger sig den rastlöse och beslutsame Julian mot Kalifornien tillsammans med gängmedlemmen Eric Emerson.

Mer om utställningen