Möt John Cale
Frågor & Svar
Datum: 9 februari 2008
Tid: kl 14–15.30
Plats: Auditoriet
I samband med öppningen av Andy Warhol utställningen samtalar John Cale, the Velvet Underground, Ronald Nameth, filmare, och John Peter Nilsson, Moderna Museet. Curator Eva Meyer-Hermann inleder.
Biljetter 80 kr/60 kr. Förköp i museets kassa, ej förbokning. Det går även att köpa biljetter samma dag som samtalet. Begränsat antal platser.
Välkommen!
Johan Cale
Cale föddes i Garnant, en industristad i Amman Valley, och walesiska är hans förstaspråk. Han var en begåvad pianist och studerade musik på Goldsmiths College, University of London, och reste till USA för fortsatta musikstudier med hjälp av Aaron Copland. I New York City träffade han ett antal inflytelserika kompositörer. Med John Cage och flera andra deltog han i en 18-timmars pianomaraton som var det första framförandet av Erik Saties ”Vexations” i dess helhet. Av större betydelse var att Cale också spelade i La Monte Youngs musikgrupp Theater of Eternal Music (även känd under namnet Dream Syndicate). Den bordunbaserade musik han spelade där blev en stark influens i hans nästa grupp, Velvet Underground.
1965 bildade han och Lou Reed Velvet Underground, men han lämnade bandet 1968, delvis beroende på konstnärliga meningsskiljaktigheter med Reed. Cale är med på Velvet Undergrounds första två album, ”The Velvet Underground and Nico” och ”White Light/White Heat”. Han sjunger på ett par låtar, spelar altfiol, elbas, piano och orgel (särskilt på ”Sister Ray”) och är medförfattare till delar av materialet. Men det kanske mest karakteristiska bidraget är borduntonen från hans elförstärkta altfiol och pianots ljudvägg som båda är framträdande inslag i musiken på skivorna.
Cale fortsatte dessutom att arbeta som skivproducent. 1974 började han på skivbolaget Island Records och jobbade bland annat med Squeeze, Patti Smith och Sham 69. Han producerade flera viktiga föregångare till punken, till exempel debutskivorna för Patti Smith, The Stooges och The Modern Lovers.
Cale återvände till Storbritannien och gjorde en rad soloalbum som pekade i en ny riktning. Den smakfulla elegansen från hans tidigare skivor ersattes nu av en mörk och hotfull atmosfär, ofta med en känsla av knappt återhållen aggressivitet. En god representant för Cales musik från den här perioden är den en smula oroväckande covern av Elvis Presleys’ legendariska ”Heartbreak Hotel”. Hans ofta volymstarka, aggressiva och utmanande livekonserter passade bra in i den gryende punkrocken som just tog form på bägge sidor av Atlanten.
1982 släppte Cale den sparsmakade ”Music For A New Society”. Skivan är ett slags blandning av de raffinerade tongångarna i hans tidiga soloarbete och hans senare, mer hotfulla musik. Den är kompromisslöst plågsam och dyster och har kallats ”återhållen, ja kanske ett mästerverk”. Efter att ha gift sig och fått en dotter tog Cale en lång paus från liveframträdandena fram till 1989, när han återkom med tonsättningar för sång och orkester av dikter av Dylan Thomas, i synnerhet ”Do Not Go Gentle Into That Good Night” som framfördes på en konsert i Cardiff 1999 i samband med öppnandet av Welsh Assembly.
1990 samarbetade han med Brian Eno på albumet ”Wrong Way Up”. 1992 sjöng Cale på låten ”First Evening” på franska producenten Hector Zazous album ”Sahara Blue”. 1994 gjorde Cale en talad duett med Suzanne Vega på spåret ”The Long Voyage” på Zazous album ”Chansons des mers froides”. Det släpptes senare som en singel (omdöpt till ”The Long Voyages” eftersom den innehöll remixar av bland annat Zazou och Mad Professor). På ”Songs for Drella” – en hyllning till Velvet Undergrounds manager Andy Warhol – jobbade han med Lou Reed igen i ett samarbete som till sist ledde till att Velvet Underground helt kort återförenades 1993. Cale har dessutom skrivit filmmusik där han ofta använt en mer klassisk instrumentering.
Cales inflytande på den moderna musiken är otvetydigt. På meritlistan har han ändlösa kritikerrosor, producentuppdrag för artister av så skilda slag som Happy Mondays, The Jesus Lizard, Mediaeval Baebes, Siouxsie & The Banshees och en alldeles egen punketikett under tiden för hans legendariska spelningar på CBGB när rockklubben stod på sin höjdpunkt. Och han släpper fortfarande skivor och påverkar musiken än idag. 2000 återvände han till Wales för filmen Beautiful Mistake, där han samarbetade med artister som till exempel James Dean Bradfield från Manic Street Preachers, Catatonia, Gorky’s Zygotic Mynci och Super Furry Animals.
Albumet Hobosapiens 2003 markerar John Cales återkomst på skiv- och konsertarenan, den här gången med influenser från modern electronica och alternativrock. Det extremt väl mottagna albumet har Nick Franglen från Lemon Jelly som medproducent. Hobosapiens nämndes på flera topplistor över de bästa skivorna 2003, bland annat i tidskrifterna Uncut och Mojo! Albumet följdes 2005 av BlackAcetate, där John Cale befäster sitt rykte som mångsidig och uppfinningsrik musikskapare. Denna gång återvände han till sina rötter inom experimentell progrock, men med en överraskande touch av funk och groove… och en hänvisning till sina producenthjältar Dr Dre och Pharrell Williams. Håll öronen öppna, för nu är han tillbaks i studion igen!