Förköpsbiljett krävs till utställningen Giacometti, gäller även barn och övriga med fri entré. Köp/boka biljett

En installationsbild från utställningen Poesin måste göras av alla! Förändra världen! 1969.

Vladimir Tatlin, Letatlin, 1932 © Vladimir Tatlin. Foto: Moderna Museet/Erik Cornelius.
En installationsbild från utställningen Poesin måste göras av alla! Förändra världen! 1969.

Om Efter Babel

Här kan du läsa en fördjupande text om utställningarna Efter Babel, Poesin kommer att göras av alla! och projektet 89plus av Moderna Museets överintendent Daniel Birnbaum. Texten publiceras i katalogen till Efter Babel.

Efter Babel – Poesin kommer att göras av alla! – 89plus

Av: Daniel Birnbaum

Man har sagt att konsten kommer att försvinna. Andra har sagt att … allt människorna gör är konst.”
Pontus Hultén, ur förordet till Poesin måste göras av alla! Förändra världen!

Det finns historiska ögonblick i vilka en ny konstellation faller på plats. Transformationen har förberetts i det fördolda, så kommer en serie händelser som gör det uppenbart för alla att hela scenen är på väg att förändras. Året 1989 markerar en sådan revolution. Berlinmurens fall avslutade en epok i europeisk historia, men kan knappast förstås som en händelse med relevans bara för denna världsdel. Tvärtom är man i allmänhet överens om att detta år låter en ny världsordning ta form, begriplig bara för den som utgår från att planetens alla politiska skeenden samspelar och att mänskligheten en gång för alla gått in i en global era i vilken ingenting längre är av bara lokal betydelse. Att en mur som delat Tysklands största stad i två delar rivs är inte bara en angelägenhet för tyskarna eller ens européerna; att apartheidregimens slut samma år närmar sig med stormsteg är inte bara av vikt för Sydafrika; att en grupp studenter skjuts ner på Himmelska fridens torg i Peking får konsekvenser långt utanför landet Kina. Att dessa skeenden, som gör året särskilt dramatiskt, påverkade hela planetens politiska klimat är uppenbart. 1989 presenteras ofta som år noll för en ny globaliserad epok, en ny världsordning.

Men vad består denna nya ordning i? De alltför snabba svaren, överreaktionerna, låter inte vänta på sig. Redan samma år förklarar en ung teoretiker, Francis Fukuyama – medlem av en amerikansk tankesmedja med kopplingar till den nya Bush-administrationen – att ”Historien är slut”. Den nya världsordning som framträder i samband med att det kalla kriget upphör är inte bara ny, den är också oåterkallelig. Historiens dynamik är uttömd, hävdar tankesmedjans talesman, och den liberala demokratin, som sägs sakna seriösa alternativ, framstår som formeln för den sista människans slutförvaring. Vi återkommer till denna vision.

För konstlivet – så ofta en seismograf för vad som är på gång – markerade året 1989 ett expansionens ögonblick. Redan samma år öppnade en ny sorts utställningar som sökte sig bortom eurocentrismen. Konstnärskap från andra kontinenter lyftes fram i The Other Story: Afro-Asian Artists in Britain i London och i Magiciens de La Terre i Paris. Särskilt den senare utlöste en hätsk debatt om hur konst från andra delar av världen ska presenteras på en institution som Centre Pompidou, det nationella moderna museet i ett land med välkänd kolonial historia. Varför förskjuta, eller (som somliga betonade) reducera, deras skapares status med beteckningen ”jordmagiker”. Är en samtida afrikansk konstnär inte helt enkelt en konstnär? Ingen annan utställning har utsatts för en liknande granskning av teoretiker utrustade med den postkoloniala teorins hela maskineri. Men trots kritiken är de flesta överens om att den en gång för alla vidgade perspektiven på ett av västvärldens centrala konstmuseer. 1989 grundades också biennalen i Havanna, ett nytt slags konstarrangemang som hade helt andra geopolitiska utgångspunkter än de som konstlivet i väst betraktat som självklara. Nya metropoler hävdade sig snart. Denna större värld hade förstås funnits där hela tiden, men med ett slag blev den synlig också i det konstliv som bevakas av internationell media och som får uppmärksamhet i västvärldens mest inflytelserika konstinstitutioner. Sedan 1989 är det uppenbart att idén om ett dominerande centrum i konsten är en förlegad idé som endast hålls vid liv av nostalgiker i Paris och New York, men inte har någon relevans för den diskussion som försöker vara i fas med sin egen tid.

Detta år ser även födelsen av en ny idé som för alltid radikalt förändrar det sociala livet på jorden. Den 12 mars 1989 formulerar fysikern Tim Berners-Lee sitt första förslag till hur ett system av hypertextdokument ska kunna bindas samman till en världsvid väv genom hyperlänkar. Den nya uppfinningen får snart ett namn som förkortas: WWW. Att också produktionen och distributionen av konst, litteratur, musik ska förändras i grunden är kanske inte klart denna vårdag 1989, men snart kommer en strid ström av digitala manifest som förkunnar en ny era för konsten. Den globala kommunikationens profeter ser en gyllene framtid närma sig: i början dominerar uppbrottsstämningens optimism och utopin om en ny zon befriad från kommersialismens begräsningar, en värld som tillhör alla och ingen. Det dröjer inte länge förrän mörkare scenarier gör sig påminda och det blir snart uppenbart att det globala nätet inte bara erbjuder löften utan också hot, att det inte bara är ett forum för fritt och kreativt utbyte utan också ett redskap för kontroll och övervakning. Denna pendling mellan dystopiska och utopiska visioner av den nya teknologin som fortsätter idag, ett kvarts sekel senare, gör 1989 jämförbart med andra datum där revolutionära idéer utlovar nya möjligheter som visar sig ha skuggsidor. Den ljusa utopin tycks med nödvändighet sammantvinnad med en verklighet som ter sig alltmer dystopisk och som kan utvecklas i riktning mot kontrollstatens terror. Är detta alla revolutioners dialektik?

Att den digitala epoken lyckats låsa in stora delar av mänskligheten i ett elektroniskt panoptikon hindrar inte att konstens möjligheter expanderat. En central gestalt i dagens digitala avantgarde, och som ständigt kämpar för skapandets frihet i denna elektroniska tidsålder, är Kenneth Goldsmith, grundaren av Ubuweb – en viktig plattform för experimentell kultur på nätet. I en kort manifestliknande text beskriver han poesin som en övergiven form som just nu fylls med nytt innehåll genom dagens alla digitala redskap, vilka för en ung generation ter sig lika självklara som en gång skrivmaskinen. Han summerar:

Internet är det mest storslagna poem som någonsin skrivits, oläsbart i första hand på grund av sin storlek. Vi drunknar i språk. De bästa poeterna är de som lyckas återanvända detta språk och ge det ett nytt ändamål genom att omvandla det till poesi. Poesin kommer att göras av alla.”

”Poesin kommer att göras av alla!” Med en försiktig omformulering betonar Hans Ulrich Obrist och Simon Castets att förutsättningarna för den kollektiva kreativiteten förändrats sedan det sena 1960-talet då en experimentell utställning på Moderna Museet fick titeln Poesin måste göras av alla! Förändra världen! Den kretsade kring en serie politisk-estetiska konstellationer i vilka man anade en annan möjlighet för konsten än den som västvärldens borgerliga samhällen i allmänhet gett den. Kan konsten istället för att erbjuda estetiskt välbehag för individen, tänkas som en integrerad del av det sociala livet, det vill säga som en kollektiv kraft snarare än som en uppsättning utsökta föremål som den priviligierade kan äga? Ron Hunt, som ställde samman utställningen 1969, valde att lyfta fram en rad sådana historiska konstellationer som alla vilade på idén om en sådan annorlunda funktion – från den ryska konstruktivismens tro på en avindividualiserad kreativitet till den filosofiska graffiti som dök upp på väggarna i centrala Paris under maj 1968. Pontus Hultén förtydligar ambitionen i sitt förord:

Sedan någon tid står det klart att vi upplever en signifikativ ’avmaterialisering’ av konsten. Ett konstverk kan födas och försvinna inom några veckor eller förstöra sig självt på någon timma. De tidigare noggrant åtskilda tekniska arterna blandas, konstformerna lånar ogenerat av varandra, kategorierna suddas ut. Konstverkets skapare kan vara en individ men lika väl en grupp.”

Det klasslösa samhället och uppfattningen att konsten utgör en del av vardagen och av livet självt återfinns som ideal i såväl den ryska konstruktivismen som i den parisiska surrealismen. Snarare än en separat värld av förfinade ting och estetiska upplevelser måste konsten bli en integrerad del av vardagen. ”Konsten måste bli livets innehåll”, säger Malevitj. Utställningen följer denna grundidé från det ryska 1920-talet, via dada och André Bretons definition av surrealismen som ”medlet till en total frigörelse av medvetandet” ända fram till 68-revolutionens förkastelse av konsumtionssamhällets sista fas som ett spektakel.

Teknologi kan vara ett verktyg för frigörelse, skriver Hunt, men inte en teknologi som tillfredsställer falska behov. En teknologi i frihetens tjänst är en teknologi som har lösgjort sig från sina nuvarande restriktioner, skriver han, och som har andra ägare – eller inga ägare alls. En teknologi som ägs av alla. Är en sådan situation möjlig? Detta, fortsätter Hunt, kräver inget mindre än en förändring av själva det kollektiva medvetandet, ”bort från konkurrensvilja och ägandebegär.” Att allt i princip skulle kunna vara helt annorlunda bevisas, enligt ett exempel i utställningen 1969, av Iatmul-folket på Nya Guinea. Antropologen Gregory Bateson, som gjort efterforskningar på Nya Guinea, skriver om konstens annorlunda funktion i detta samhälle:

I det primitiva samhället utförs konsten av praktiskt taget alla medlemmar i stammen – men de uppfattar inte sin verksamhet som ’konst’. Det som vi kallar konst är en integrerad och därmed oåtskiljbar del av deras liv. Iatmul-samhället är också ett klasslöst samhälle. Konstnärligt och socialt representerar det en idealmodell som vi inte har motsvarighet till i västerlandet.”

Är detta en västerländsk forskares dröm om en helt annorlunda social ordning, en utopisk projektion, eller en korrekt analys av ett annorlunda samhälle? För utställningens dynamik spelar det ingen större roll.

Till de fem visionära stationer som Poesin måste göras av alla! lyfte fram – Iatmul-folket, det ryska avantgardet, dada, surrealismen, majrevolten 1968 – fogas med 89plus ytterligare ett exempel på en konstellation som erbjöd löften om en helt igenom annorlunda värld i vilken historien närmade sig sin sista fas och teknologin, den mest storslagna och allomfattande mänskligheten någonsin sett, faktiskt skulle tillhöra alla. Ja, året 1989 erbjöd förvisso utopiska projektioner av samma kaliber som någon av de tidigare stationerna.

Den nya teknologin gör global kommunikation möjlig på ett självklart sätt, men hotar samtidigt att reducera världen till ett litet antal språk. Historiens slut – vad blev det av detta löfte? Konklusionen visade sig snart förhastad, och nya svar på frågan om den nya världsordningen erbjöds i strid ström. Bara något år senare kom ett nytt förslag, med Harvarduniversitets hela prestige och tyngd i ryggen: ”The Clash of Civilizations?” av Samuel P Huntington. Ursprungligen en essä i Foreign Affairs, men snart en hel bok, presenterade en bild av världen bestående av ett antal civilisationer som med nödvändighet kommer att hamna i konflikt med varandra på grund av sina radikalt olika religiösa och kulturella grundantaganden.

Att finna övertygande alternativ till denna tolkning av den nya världsordning som tog form efter 1989, och som vi alla lever och verkar i idag, har varit den största utmaningen för alla de författare, konstnärer och teoretiker som valt att se den globala mänskligheten på ett sätt som inte delar in mänskligheten i väldefinierade civilisationer, utan tvärtom ser varje människa som ett oändligt rikt kosmos som formats av tankar, drömmar och fantasier som inte låter sig fångas in i färdiga kategorier som västvärlden eller den arabiska världen. Vad kan vara viktigare idag än att betona att vi tillsammans är många och att den mångfald som finns inom var och en av oss är förutsättningen för den skapande människans mest storslagna uttryck. Här möts så olikartade tänkare som filosofen och nationalekonomen Amartya Sen, Huntingtons kanske mest välformulerade kritiker, och poeten och målaren Etel Adnan, som medverkar i denna utställning. Tack och lov lever vi efter Babel, betonar hon, i en värld med många språk som var och en av oss kan röra sig emellan. Vår djupaste identitet skapas av en oändlig massa ting, skriver hon, och varje språk öppnar dörren till en hel värld. Själv färdas hon ständigt mellan språken och världarna, något hon har gemensamt med de andra konstnärerna i utställningen. Alla slår de broar mellan kontinenter, alla skapar de konst som hämtar kraft ur dessa översättningar och språng mellan språken.

Mer om utställningen