Intervju med Jonas Dahlberg

Text: Paulina Sokolow, Pressekreterare, Moderna Museet

Du har gjort verket Invisible cities, har du några egna upplevelser av att bo i en osynlig stad?
Jag är uppväxt i Uddevalla och bodde där tills jag var 20 år. Men Invisible Cities är inget verk om Uddevalla även om jag naturligtvis använder mina erfarenheter därifrån. Invisible Cities behandlar ju en slags bortglömda ”mitt emellan städer”. I politik, dagstidningar, arkitekturmagasin och så vidare diskuteras idag om hur större delen av jordens befolkning idag bor i städer. De pratar om de nya Megastädernas tillväxt och om hur landsbygden avbefolkas. Men det nämns nästan aldrig att en stor del av jordens befolkning bor i en annan typ av städer. Det är dessa osynliga städer runt om i världen som jag har gjort en form av poetisk och konceptuell undersökning kring. Jag försöker göra detta på ett vis som både är elakt o ömsint. I Italo Calvino’s Invisible Cities så berättar Marco Polo för Kublai Khan om sina handelsresor runt om jorden. Men i själva verket beskriver han sin hemstad om och om igen. Jag försöker snarare göra tvärt om. Att berätta om den generella osynliga staden och genom den berätta om alla världens osynliga städer.

Du har även studerat arkitektur, men du valde konstnärsbanan. Varför?
Jag tycker väl kanske inte att jag valt konst och inte heller valt bort arkitektur. Jag tänker inte på det jag gör som konst, arkitektur eller film. Jag arbetar med olika medier kring en del olika frågeställningar som förhoppningsvis berör hur det är att leva idag. Filmen Invisible Cities som visas på Moderna Museet har just visats i det officiella programmet på Locarno International Film Festival och Harry Gugger från Herzog de Meuron inleder denna höst med att visa filmen för sina masterstudenter i arkitektur i Lausanne som de sedan följer upp i ett stadsbyggnadsprojekt. En av anledningarna till att jag slutade på Arkitekthögskolan var att jag tyckte tempot var för högt och det inte fanns någon tid för reflektion. Relationen mellan lärare och elever var också väldigt hierarkisk. Av en tillfällighet spelade jag fotboll med några i en park som gick på dåvarande Forum i Malmö. Då jag samtalade med dem efter vi spelat så insåg jag att jag kunde söka till den nya Konsthögskolan där utav samma anledning som jag sökt till Arkitekthögskolan. Jag behövde inte försöka göra konst utan kunde göra det jag var intresserad av. På Konsthögskolan var ju tempot ett helt annat. Man samtalade med lärare och professorer som kollegor (med mer erfarenhet) och man fick en egen studio. Det var en fruktansvärt stor skillnad från Arkitekthögskolan. Och detta passade mig så mycket mer.

Du visar två filmer på MM. Den ena är gjord i ett artificiellt landskap och den andra i verkliga miljöer. Har filmerna något gemensamt?
Båda filmerna visar ju en form av städer. Den ena staden är som du sa en modell, men den ser nästan verklig ut. Den andra staden är verklig, men ser nästan ut som en modell. Och det är väl där någonstans de möts. De är båda någon form av generella städer. En slags arketyper som förhoppningsvis betraktaren känner igen utan att riktigt kunna placera. Det har också båda någon form av drömlik karaktär där betraktarens blick och seende är en viktig del av verket. Om att se eller att bli sedd.

2004 visade du Invisible Cities i biennalen i Sao Paolo. Hade platsen någon betydelse för verket?
Sao Paulo Biennalen visas ju i en jättelik glasbyggnad av Niemeyer och jag jobbade mycket med att ha en dialog med den byggnaden med min presentation där. Glaset som material visar ju väldigt konkret på osynlighet och synlighet och jag använde där (som också på Moderna) en form av svart glas som gör det möjligt att leka med betraktarens position av innan eller utanför, av synlig eller icke synlig. Så den byggnaden hade mycket stor betydelse. Sedan var det ju intressant att jobba med ett verk om en form av småstäder och veta att verket skall visas i en världens största Megastäder första gången. Detta gjorde nog att jag jobbade mer med megastäder och en del av dess problematik. Megastäderna skapar ju en annan typ av osynliga städer då de växer och växer och äter upp städer som ligger i närheten av dom. Städer som tidigare hade en egen identitet men som plötsligt uppgår i en Megastad. Det är bara stadsnamnet som finns kvar.

Vad är ”Invisible Cities; Location studies”, det tredje verket du visar i utställningen?
Detta verk började med att jag åkte runt med bil, vid olika tillfällen under ett halvårs tid, till olika osynliga städer. För att studera städerna och leta efter den ”perfekta” osynliga staden att filma i. På dessa resor så fotograferade jag mycket och började efter hand att också jobba med att ta bilder som också skulle fungera som bilder, inte bara research. I Location Studies serien så har jag raderat fönsterna på husen och en del andra mänskliga spår. Då betraktaren av en film, fotografi eller bok ofta befinner sig i synliga städer så har jag försökt jobba med att visa deras egen blick. Att de ser är sin egen blick. Den som osynliggör. För det är ju bara utifrån den osynliga staden är osynlig. Inifrån är den ju väldigt synlig i motsats till de synliga städerna. Så det betraktaren ser är det som är osynligt för dom. Fast dom ser osynligheten.

Läs mer om Jonas Dahlberg:

www.jonasdahlberg.com