Karin Mamma Andersson, Rörd av gudarna, 2002 Courtesy of Magnus Karlsson, Stockholm; Stephen Friedman Gallery, London; and David Zwirner, New York © Karin Mamma Andersson / BUS 2007
Om några av konstverken i utställningen
Rörd av gudarna
Tiden och rummet är två olika dimensioner. I Karin Mamma Anderssons verk sammanfaller de. Ytan blir spelplats för parallella skeenden i en logik som är målningens egen. I Rörd av gudarna framträder en museibutik av det slag som alla besökare av moderna konstmuseer känner sig hemmastadda i. Och ändå inte, i fonden står en stor, halvfärdig målning lutad och på hyllorna har målningar av bland andra Sidney Nolan och Peter Doig tagit plats. Längst bort betraktar ett par distanserat några blekta affischer, medan två pojkar står försjunkna i sin egen betraktelse, var och en för sig. Det som dock upptar målningens centrum och som vare sig barnen eller paret tycks se, är ett skissartat skeende på golvet. Mot stillheten och det kontemplativa lugnet i rummets ytterkant står golvets dynamiska rörelse i kontrast. En återglans av Ernst Josephsons målning Riccios mord (ca 1890) (för översättaren: eng titel The Assassination of Riccio) har intagit duken. Det böljar, flödar, vibrerar, bilder uppgår i varandra och sönderdelas ånyo, gudarna löper amok.
Minnesluckorna öppnas alltid från söder
Det är en stilla målning, en tidlöshet vilar över det utfrätta ruinlandskapet. Färgen har stannat upp, duken har sugit åt sig vätskor, lasyrer och pigment. Stunden har stannat. Molnbankarna driver inte längre, de är lika orörliga som det andlösa vattnet. Vyn över en möjligt antik stad visar sig vid närmare påseende vara hopfogad av symmetriska upprepningar. Utkragade huskroppar, reducerade till ett rytmiskt band som speglar sig i ett vatten av ytterligare abstraktion. I förgrunden står kala björkstammar och ger ett vertikalt, om än brutet stöd åt panoramat. Och där konstnärens signatur brukar återfinnas, häckar ett mudderverk av besynnerliga formationer, en liten dunge av industriavfall – eller kanhända ett upplag av Picassoskulpturer? Minnesluckorna öppnar sig mot alla håll.
Samla tankarna
Målningarna står i travar på golvet, det här är ett rum som är svårt att röra sig i. Ramarnas hörn är skyddade, dukarna står grupperade i storleksordning – det tycks finnas flera av samma sort. En stor mängd, men en ordnad mängd, i givakt inför alla de möjligheter som konstvärlden erbjuder och kräver: gallerier, biennaler, samlare, museer. I Karin Mamma Anderssons egen ateljé och förråd är det ganska tomt, hon arbetar metodiskt och koncentrerat men någon stordrift kan det aldrig bli; varje duk kräver sitt. Något av trasmattans grällhet går här igen med starka kontrastfärger och oförmodade möten, också ett mått av igenkännandets glädje – se där ett spår av det gamla nattlinnet invävt mot kanten! I Samla tankarna samlas den moderna konstens kvarlåtenskap, bland abstraktioner och landskapsfragment står en vit snögubbe och grinar snett.
About a girl
Det är trångt kring bordet. Nio kvinnor sitter här. Tre av dem är mörkhåriga och förefaller vara lite äldre. Fem är ljushåriga och framstår som flickor. En av flickorna är beskuren och vi ser inte hennes ansikte. De röda muggarna är sex till antalet, de har inte räckt till alla utan har kompletterats med tre vita kaffekoppar. Bordsytan är blank, här råder ordning och reda. Det tjocka draperiet bakom faller tungt, utanför avtecknar sig ett gröntonat landskap som i en annan värld, bortom rummets förtätning. På väggen är tre bilder av geishor uppfästa, de vänder sina kimonokläddda gestalter från betraktaren. Ovan sitter en bild av Snövit, hon ser ner över såväl geishor som kvinnorna vid bordet. I alla fotografialbum finns kompositioner av det är slaget: samling kring ett bord, någon lutar sig ut och kommer inte med på bilden. En hand och en röd mugg är allt som blir kvar av någon på besök senhösten 1973, kanske hon hette Karin Andersson?
