Framför lagen

Så börjar den parabel av Franz Kafka som fått namnet ”Framför lagen”. Den är insprängd i romanen Processen, men publicerades som en separat text redan under Kafkas livstid i en judisk veckotidning. Framför lagen, hette också en stor utställning på Museum Ludwig i Köln för några år sedan. Det var där jag för första gången mötte Thomas Schüttes oförglömliga skulptur Vater Staat (2010), en respektingivande gestalt i rostfärgat stål, betydligt större än en människa. Vem är han – en överstepräst eller konung, imam eller mytisk sagogestalt? I varje fall en auktoritet av högsta dignitet, knappast någon man slinker förbi utan att stanna upp. Inte heller någon man försöker förhandla, kompromissa eller köpslå med.

Hans skrud faller i djupa veck, ett bälte knutet kring midjan. Huvudbonaden är enkel, utstrålar någon form av arkaisk andlighet. En rakryggad gestalt – orubblig, obeveklig, omutlig. Han är påfallande orörlig och stabil. Knappast medgörlig. Man måste föreställa sig att han är principfast. Eller mer än så: Han representerar på något vis själva principen, lagen. Den som går närmare blir varse att hans ansiktsdrag har något känsligt och förfinat över sig. Trots den mäktiga utstrålningen, den uppenbara kraften, är han inte skrämmande. Hans kraft är inte våld och brutalitet. Det vilar något milt och försonande över hans ansiktsuttryck. Han har, inbillar jag mig, förståelse för oss människor. Men är han själv människa?

Nu står han placerad på Exercisplan, så heter platsen framför Moderna Museet, och vaktar över själva ingången till samlingen och till utställningen där många andra gestalter – små och lekfulla likaväl som stora och hotfulla – tagit plats i salarna. Schütte skapade tidigt ett slags figurer som för tankarna till dockor eller marionetter på en scen. Det började i det lilla formatet med verk som tog sin utgångspunkt i den mänskliga karaktären och i ansiktets oändliga uttryck. Under små kupor av glas presenterade han i början av 1990-talet figurerna två och två, sammanbundna till par – förenade i kamp och intim fiendskap. Denna serie av miniatyrer har genom en radikal skalförändring fortsatt i andra material och helt andra dimensioner: den som besökt Museum of Modern Art i New York under senare år har knappast missat den storslagna kamp som United Enemies utkämpar i skulpturträdgården.

Men redan några år tidigare dök ett lite mer fridsamt par upp i With Tears in My Ears (1989) indragna i en sakral eller ceremoniell handling i ett rum som bara antyds (vem som helst kan se att det är ett uppochnervänt bord) men som för tankarna till något slags tempel. Verket, som ingår i Moderna Museets samling, föregriper i det lilla formatet mycket av det som vi idag ser i Schüttes mest storskaliga och storslagna skulpturer. Men dessa figurer verkar också vara involverade i något slags spekulativ aktivitet, en form av reflektion. Sida vid sida, likt vid en vigsel, står de framför en spegel, som ur deras perspektiv tonar upp sig som en gigantisk vägg. Men ser de sig själva?

I den tyska litteraturens mest fantastiska text om dockor, Heinrich von Kleists ”Über das Marionettentheater” (1810), framförs tankar om marionettens överlägsna dans, oändligt mer graciös än den människan, hämmad av sitt medvetande, är förmögen till. Den som ätit av kunskapens träd – och därför äger förmågan till reflektion och medvetenhet om sig själv – kan inte längre röra sig som ett okonstlat och omedvetet barn eller som en docka upphängd i snören. Marionettens lemmar tyngs varken av gravitationen eller av det mänskliga medvetandets tillkortakommanden. Kan vi människor, frågar Kleists huvudperson, någonsin uppnå denna fullkomning, kan vi någonsin nå detta okonstlade paradis? Nej, vägen tillbaka till denna oskuld är stängd. Vi är så att säga dömda till medvetande. Men Kleist vore inte romantiker om han inte öppnade en annan port, den framåt mot ett ändlöst medvetande. Vår enda möjlighet är klivet in i en total reflektion, ett oändligt medvetande där dockans och gudens tillstånd sammanfaller. Men detta, påpekar Kleist, vore ”världshistoriens sista kapitel”.

Fantasier och spekulativa funderingar om en era där människan övervinner sig själv och blir ett med sin animaliska sida saknas inte i filosofin eller mytologin. I kristna manuskript som skildrar ett tillstånd efter den yttersta domen, där det rättfärdiga lever i en ny form av harmoni, förekommer det att dessa bara delvis mänskliga varelser har djurhuvuden. Det kan kanske ses som en annan version av det återvändande till oskulden som Kleist fann i barnets och marionetttens dans.

I Schüttes konst möter vi dockor, ibland oansenliga till storlek, ibland skrämmande stora. På senare tid möter vi också imponerande djur. Men vi lämnar aldrig helt den beklämmande och välbekanta vardag vi alla tar del av. Hans figurer är alls inte befriade från de tarvligheter vi dagligen konfronteras med i medier och politik. Vater Staat må utstråla ett slags sublim förståelse, kanske till och med välvilja. Men bakom honom dyker andra figurer upp, makthungriga och skrupelfria. Skurkar och bedragare, förbrytare med illa dolda avsikter. Vart de tre effektiva och hotfulla metallmännen, Efficiency Men (2005), är på väg och vad de har för ärende vill man helst inte veta. Schüttes ansikten kan ibland uttrycka barnslig oskuld. Men lika ofta stöter vi på förhärdade och makthungriga drag.

Likt mannen framför lagen befinner vi oss på tröskeln. Ingenting hindrar oss från att passera, det är bara att kliva på. Men den som träder in anar inte bara lag och ordning:

”Eftersom att porten till lagen som vanligt är öppen och dörrvakten går åt sidan, lutar sig mannen fram för att se in genom porten. När dörrvakten märker detta skrattar han och säger: –Om det är frestande för dig kan du väl försöka gå in trots mitt förbud. Men kom ihåg: jag är mäktig. Och jag är bara den lägsta dörrvakten. Från sal till sal möts man av dörrvakter, den ena mäktigare än den andra. Redan åsynen av den tredje står jag inte ens ut med.”