Introduktion Concrete Matters

Utställningen Concrete Matters innehåller verk från mitten av 1930-talet till 1970-talets slut. Det var en tid då konkretismens – och därmed också konstens – gränser undersöktes i de snabbt växande kosmopolitiska städerna Montevideo, Buenos Aires, Caracas, São Paulo och Rio de Janeiro. Tiden kännetecknades av såväl framtidstro och sociala förändringar, som av politisk instabilitet och perioder av diktatoriska styren. Åren präglades också av högkonjunktur och intensiv urbanisering.

En gränsöverskridande anda rådde där poeter, musiker, arkitekter och konstnärer ofta inspirerade varandra. Olika konstnärsgrupper formulerade sina emellanåt utopiska visioner i texter och manifest vilka spreds via flygblad, dagstidningar eller egenutgivna magasin. I utställningens katalog presenteras ett urval av dessa manifest. Trots visuella likheter fanns det en uppsjö av bitvis motstridiga syften och tankemodeller bakom konstnärernas arbeten. Vissa konstnärer hade förvisso tydligare politiska förtecken än andra, men alla delade de tilltron till den nonfigurativa.

Konkret konst

Begreppet ”konkret konst” myntades år 1930 av den holländske konstnären Theo van Doesburg (1883–1931) då han bildade gruppen Art concret i Paris. De sökte ett nytt formspråk, lösgjort från både föreställande och abstraherande motiv. De eftersträvade att i sina verk skapa en autonom verklighet genom att använda plangeometriska former som de såg som universella. En målning skulle inte symbolisera, eller betyda, något annat än sig själv. Konstnärerna hävdade att verket därmed inte var abstrakt utan konkret, då ”inget är mer konkret, verkligare än en linje, en färg, en yta”.

Den schweiziske konstnären, formgivaren och arkitekten Max Bill (1908–1994) kom att bli en av de ledande rösterna inom utvecklingen av den konkreta konsten. Han organiserade den första internationella utställningen med konkret konst i Basel 1944 och han kom även att få ett stort inflytande på rörelsens utveckling i Latinamerika genom kontakter med argentinska konstnärer som Tomás Maldonado och Juan Melé. En retrospektiv utställning med Bills konst i São Paulo 1951 fick stor inverkan på det brasilianska konstlivet.

Uruguay

Joaquin Torres-Garcia (1874–1949) är en förgrundsgestalt inom den non-figurativa latinamerikanska konsten, även om han till skillnad från Theo van Doesburg som han lärt känna i Paris, använde symboler i sina verk. Efter nästan 40 år i Europa och Nordamerika återvänder han till hemlandet Uruguay 1934. Året efter hemkomsten publicerade han texten ”Söderns skola”, där han argumenterade för inrättandet av en konstskola i Uruguay. Torres-Garcia underströk att konsten i det snabbt moderniserade Uruguay måste fyllas med ett innehåll skapat av folket själva. Han uppmanade sina kollegor att ha världen i åtanke utan att glömma bort det närbelägna. Torres-Garcias förenade europeisk konstruktivism med förcolumbiansk konst i den egna Konstruktiv universalism-rörelsen.

Landsmannen Rhod Rothfuss (1920–1969) flyttade till Buenos Aires 1942 där han kom att få ett betydande inflytande på den konkreta konstens utveckling.

Argentina

Intresset för konkret konst växte i Argentina under 1940-talets början. 1944 publicerades tidskriften Arturo av bland andra Tomás Maldonado (f. 1922) och Gyula Kosice (1924–2016). Rhod Rothfuss skrev i Arturo att det abstrakta måleriet visserligen frigjort konsten från att skildra verkligheten likt en kamera, men att den rektangulära ramen fortfarande höll fast vid illusionen av målningen som ett fönster mot en annan värld. Lösningen på problemet var den oregelbundet formade duken. Den tanken fick stort genomslag.

Vid mitten av 1940-talet hade två centrala grupper formerats. Den ena, Asociación Arte Concreto-Invención (AACI), hade en högst politisk syn på konsten förankrad i Karl Marx materialistiska dialektik. De betonade handling och förändring. Hit slöt sig bland andra Tomás Maldonado, Raúl Lozza (1911–2008), Juan Melé (1923–2012) och Juan Alberto Molenberg (1921–2011). Lozza och Molenberg frigjorde sig helt från ramen genom sammanfoga fristående former mot väggen. Den andra gruppen Madí inkluderade Gyula Kosice, Rhod Rothfuss och Carmelo Arden Quin (1913–2010). Madí hade en mer dada-inspirerad och lekful ton. De experimenterade med oregelbundna dukar och tredimensionella föremål.

Venezuela

Efter att militärregimen tog makten i Venezuela 1948 begav sig flera konstnärer, däribland Jesús Rafael Soto (1923–2005), till Paris. Där anslöt de sig till konstnärsgruppen Los Disidentes som startats upp av bland annat Alejandro Otero (1921–1990) några år tidigare.

Brasilien: São Paulo

Den nya huvudstaden Brasilia som invigdes 1960 manifesterade den radikala samhällsomvandling Brasilien genomgått. Det utopiska projektet följde president Juscelino Kubitscheks löfte om att ta igen ”50 års utveckling på fem år”. Men den konkreta konsten utvecklades främst i São Paulo och Rio de Janeiro.

Museu de Arte de São Paulo invigdes 1947. Här visades bland andra Alexander Calder, Le Corbusier och Max Bill vars betydelse blev stor. Medan den konkreta konstens inflytande minskade i Europa, möttes Bills idéer med öppenhet i Sydamerika. När Grupo Ruptura grundades i São Paulo 1952 inspirerades gruppens medlemmar såsom Waldemar Cordeiro (1925–1973), Geraldo de Barros (1923–1998), Luíz Sacilotto (1924–2003), Judith Lauand (f. 1922) och Anatol Władysław (1913–2004) starkt av Bills teorier. Ruptura-rörelsen avfärdade naturalismen till förmån för ett analytiskt och teoretiskt sätt att göra konst. Logik och matematik utgjorde verktyg för att både förstå och gestalta den objektiva verkligheten. Målningar med industriellt släta ytor betonade konstverkets självständighet från konstnären.

Brasilien: Rio de Janeiro

I Rio de Janeiro bildades 1954 Grupo Frente. Konstnären Ivan Serpa (1923–1973) var aktiv i grundandet av gruppen och flera av de anslutna konstnärerna hade haft honom som lärare vid Museu de Arte Moderna i Rio. Grupo Frente förespråkade en mer utforskande användning av konkretismen. Bland deltagarna fanns Lygia Clark (1920–1988), Lygia Pape (1927–2004), Aluísio Carvão (1918–2001) och Hélio Oiticica (1937–1980).

Den inflytelserika brasilianska kritikern Mário Pedrosa som stod flera av konstnärerna nära spelade en viktig roll för bland annat konstkritiken i landet. I samband med gruppens andra utställning 1955 beskrev han i texten ”Grupo Frente” hur medlemmarna förenades av tron på konstens revolutionära och omskapande roll. Pedrosa underströk att konsten skulle lära människorna ”att använda sina sinnen till fullo och forma sina egna känslor”. Frente-konstnärerna tillämpade en experimentell inställning till konkretismens grundelement färg, linje och form.

Brasilien: Neokonkretism

Vid 1950-talets slut ville några konstnärer i Grupo Frente lösa upp gränsen mellan konst och liv. Ett neokonkret manifestet formulerades 1959 av konstnären, poeten och kritikern Ferreira Gullar och undertecknades av bland andra Franz Weissmann (1914–2005), Lygia Clark och Lygia Pape. Hélio Oiticica anslöt året därpå. De motsatte sig en växande rationalistisk tolkning av den konkreta konsten. De ansåg att teorin getts för stor plats och att konsten förväxlats med vetenskap.

Starkt influerade av filosofen Maurice Merleau-Pontys fenomenologi hävdade de att alla sinnen, inte bara synen, behövdes för att erfara konstverket. Målningar och skulpturer letade sig ner från väggar och piedestaler och ut i rummet. Betraktaren uppmanades att interagera med verken genom att fysiskt forma och omforma dem, som i Lygia Clarks Bicho-skulpturer. Konstnärerna gav sig ut i stadsrummet där invånarna blev delaktiga i skapandet. Hélio Oiticica samarbetade med en sambaskola i en av Rios favelor. Hans Parangolés är ”mantlar” man kan ikläda sig, dansa och leva i. Lygia Pape lät i sin Livro da criação (1959–60) konstpubliken själv forma berättandet genom att hantera bokens lösa delar i ett slags skapelseberättelse, eller kanske en berättelse om skapandet.

Konkret konst i Sverige

När Theo van Doesburg bildade gruppen Art concret i Paris fanns den svenske konstnären Otto G. Carlsund (1897–1948) bland medlemmarna. Han kom att introducera den nya konsten i Sverige redan samma år genom att bland annat ställa ut verk av van Doesburg och Piet Mondrian på Stockholmsutställningen 1930. Elli Hembergs (1896–1994) nära vänskap med Carlsund fick henne att allt mer närma sig non-figuration under 1950-talet.

Få svenska konstnärer har dock helhjärtat anslutit sig till det konkreta tankegodset. Lennart Rodhe (1916–2005) och Olle Bonniér (1925–2016) ingick i en grupp konstnärer, ofta omnämnda som ”1947 års män”, som närmast arbetade med ett konkret formspråk även om ett visst mått av figuration eller abstraktion ofta var närvarande. Den svenska konstnär som kanske fått störst internationellt erkännande för sin non-figurativa konst är Olle Bærtling (1911–1981) som med sin ”öppna form” bland annat blev inbjuden att ställa ut vid den femte biennalen i São Paulo 1959. Han representerade också Sverige vid den sjunde biennalen i São Paulo 1963.

I anslutning till utställningen Concrete Matters visas en samlingspresentation med svenska konkretister med verk av konstnärerna Olle Bærtling, Olle Bonniér, Elli Hemberg, Otto G. Carlsund, Lennart Rodhe och Eric H Olson.