Events in a Cloud Chamber

Om Events in a cloud chamber (2016)

1969 gjorde Akbar Padamsee – en pionjär inom modernt indiskt måleri – en film som hette ”Events in a Cloud Chamber”. Filmen som gjordes med en 16 mm Bolex-kamera var sex minuter lång och visade en enda bild av ett drömlikt landskap. Padamsee var inspirerad av en av sina egna oljemålningar och experimenterade med en ny teknik där han dubbelexponerade former som skapats med schabloner och en diabildsprojektor.

Efter bara några få visningar skickades filmen till en konstutställning i New Delhi där den tappades bort. Filmen existerade bara i ett enda framkallat exemplar utan några kopior. Kanske var det här den experimentella konstfilmens födelse i Indien. Men den var över innan den börjat.

Vad var det för märklig film? Idag existerar ”Events in a Cloud Chamber” endast i minnet, den är ett unikt, spöklikt spår från Indiens bortglömda avantgardefilm. Men kan en film återskapas ur minnet? Mer än 40 år senare har filmmakaren Ashim Ahluwalia gjort en nyinspelning tillsammans med Padamsee som idag är 88 år. ”Events in a Cloud Chamber” (2016) är resultatet av deras samarbete.

Som en labyrint som leder in i otaliga andra labyrinter ter sig ”Events in a Cloud Chambers” försvinnande som en saga. Utöver ett konstverks försvinnande eller ett havererat försök till experimentell filmrörelse väcker den tankar om döden. Vad ser Padamsee när han nu på ålderns höst blickar tillbaka?

Kan konsten stoppa åldrande och död? När allt kommer omkring är ”Events in a Cloud Chamber” (2016) liksom utdöda språk och bekännelser på dödsbädden en spökhistoria på temat svunnen konst, döden och de vålnader vi efterlämnar.

Ashim Ahluwalias egna ord om Events in a Cloud Chamber

När jag träffade Akbar Padamsee var han 87. Jag kände till att han var en pionjär inom indiskt modernistiskt måleri men hade ingen aning om att han gjort två nu glömda experimentfilmer.

Den första – ”Syzygy” – är ett riktigt mästerverk som enbart består av streck och prickar och det som sammanbinder dem. Hans filmer är helt abstrakta. De saknar motstycke i indisk filmhistoria.

Han visade ”Syzygy” privat ett fåtal gånger, på ett galleri eller en utställning någonstans. I princip blev den utskrattad. Han blev så hånad för att han gjort den att han la undan den och glömde bort den. Och idag är negativet helt skadat och det enda som finns är en usel VCD-kopia.

Och när han förlorade sin andra film – ”Events in a Cloud Chamber” – så orkade han inte bry sig längre, eftersom gensvaret var så dåligt på den första filmen. Han orkade inte ens försöka leta rätt på den.

Akbar var väldigt sugen på ett filmsamarbete eftersom han visste att jag var intresserad av sådant. Och han älskade tanken på att jobba med film igen efter ett avbrott på nästan 45 år.

Jag visste faktiskt inte vad vi kunde göra tillsammans innan han råkade berätta för mig om sin andra film, ”Events in a Cloud Chamber”, som efter bara några få visningar skickades till en konstutställning i Delhi på 1970-talet och tappades bort. Det fanns inget negativ och filmen har varit försvunnen sedan dess. Den kunde ha varit början på ett helt annat slags filmskapande i Indien, men jag antar att det inte var meningen.

Jag bad honom försöka minnas filmen så att vi tillsammans kunde göra den igen.

Han mindes inte exakt hur filmen var gjord, och det var det som gjorde processen till ett så fascinerande samarbete för mig. ”Events in a Cloud Chamber” existerar idag bara i minnet. Men kan man återuppbygga en film ur minnet? Att försöka komma ihåg en film som inte längre finns är ett märkligt fenomen. Film är ju så konkret, och minnet så drömlikt. Men han lyckades faktiskt göra målningen igen – efter att inte ha hållit i en pensel på länge. Han valde färgerna och tecknade schablonerna och klippte ut bitarna själv. Vi bara filmade det. Fast jag drogs ju också in i processen med minne, förlust och glömska medan vi filmade.

Genom filmen upptäckte jag Geeta Sarabhai, en annan bortglömd person. Hon gjorde det abstrakta elektroniska soundtracket till ”Events in a Cloud Chamber” i slutet av 1960-talet. Jag hittade till och med ett kvartstumsband men det var helt förstört. Hon visade sig ha varit god vän med John Cage och blev en stor influens för honom genom att introducera honom till indisk klassisk musik och vedisk matematik. För mig är det här mer inspirerande och framåtblickande än någonting annat som pågår i konst- och filmvärlden idag.

Det är som spökhistorier – så mycket som fattas, mystiska konstverk, filmer som förkommit. Men jag försöker att inte vara nostalgisk, vill bara hitta inspiration i det förflutna eftersom det startades så många nya riktningar som aldrig slutfördes.

Om Filmklubben

Filmklubben är platsen för film och samtal på fredagskvällar. Efter filmvisningarna är Moderna Bar öppen hela kvällen med öl, vin, ostar, charkbrickor och vegetariska wraps.

Filmklubben startade 2018 i sin nuvarande form, och visar filmer i gränslandet mellan konst- och dokumentärfilm, samt experimentfilmer. Ofta medverkar konstnären eller regissören i ett samtal efter filmen. Våren 2020 samarbetar vi med Kungl. Konsthögskolan.

Filmen har haft en given plats på museet sedan första början. Redan vid öppnandet 1958 fanns Moderna Museets Filmklubb. Där visades allt från barnfilm till de senaste experimentella konstfilmerna.

Under 90- och 00-talen presenterade museet internationella konstnärer i serien Samtida Film och Video. Andra filmvisningar har ofta skett i anknytning till museets utställningar eller i samarbete med Kungl. Konsthögskolan, Filmform, Cinemateket, Tempo dokumentärfestival, CinemAfrica, Stockholms Feministiska Filmfestival med flera.

Tidigare program: Filmklubben

Filmklubbens redaktion

Lena Essling, intendent, Catrin Lundqvist, intendent.

Kontakt

filmklubben@modernamuseet.se