10 Historier

Tidsbilder

Hur ser berättelsen om det ”moderna” ut? Några av periodens intressantaste berättarröster skildrar de gemensamma rummen – gatulivet, ölcaféerna, torgen. Det är talande tidsbilder av de platser där idéer och människor möts. Andra gestaltar de oansenliga mellanrummen mellan land och stad. I förorter och industriområden där gränsen mellan gammalt och nytt suddas ut finner mellankrigstidens konstnärer nya motiv.

En helt annan historia berättar de konstnärer som vistades i Sverige i exil och som livet ut kallades ”främmande fåglar”. Två exempel är Endre Nemes och Peter Weiss. Båda deltog i utställningen Konstnärer i landsflykt som arrangerades 1944 i en barack som ställts upp på Nybrokajen i Stockholm under andra världskriget. Deras detaljrika måleri i ödesmättade färger bidrar till den svenska folkhemsmodernismen med ett stråk av Centraleuropas dramatiska historia.

Humanitet

1930-talet är en turbulent tid. Det råder massarbetslöshet, lågkonjunktur och rapporterna från diktaturernas Europa blir allt mörkare. De första som tystas är de fria konstnärerna. I Tyskland turnerar utställningen Entartete Kunst där nazi-regimen pekar ut det som anses var god respektive dålig, eller urartad konst. Parallellt med den etniska rensningen påbörjas en estetisk censurkampanj. Konstnärer, författare och andra intellektuella lägger ned vapnen, flyr eller går under jord.

Grafikmappen Humanitet som kom ut 1933 och tidskriften Mänsklighet från 1934 är två exempel på en slagfärdig svensk antikrigssatir. Konstnären Albin Amelin är starkt engagerad i båda projekten. Med benäget bistånd av konstnärer, grafiker och författare försöker han väcka opinion kring den censur som tar ett allt hårdare grepp om samhällets alla delar, inklusive bildkonsten. Till Humanitet, som producerades med hjälp av tryckaren Ruben Blomkvist och en grupp unga grafiker, väljer man linoleumsnitt, en snabb och billig metod. Tidskriften Mänsklighet var tänkt att tryckas i massupplaga, men kom endast ut i två nummer 1934 på grund av svårigheter att distribuera tidskriften.

Bror Hjorth drabbades av censur vid samma tid. Hans kärleksgrupper, utställda på galleri Färg och Form i Stockholm 1935, anmäldes till sedlighetspolisen. Konstnären tvingades avlägsna ett antal verk från utställningen då motivet ansågs opassande i det offentliga rummet.

Att resa med kamera

Under 1900-talets första decennier utvecklades den moderna fotojournalistiken i dagstidningar och tidskrifter, och fotograferna fick en allt viktigare roll i skildringarna av det nya och det gamla Sverige. Här presenteras tre fotografer som under en tid specialiserade sig på reportageresor.

Anna Riwkin hade sin fotostudio i samma fastighet på Kungsgatan som Elise Ottesen-Jensen (Ottar), pionjär inom sexualupplysningen i Sverige. Under åren 1938–39 reste de norrut tillsammans. I Riwkins bildreportage ser vi Ottar tala engagerat i norrländska byar och samhällen om fri abort, samlevnadsfrågor och preventivmedel, och sedan hoppa in i sin bil för att resa vidare.

Carl Gustaf Rosenberg reste och fotograferade på uppdrag av Svensk Turistförening (STF) under närmare trettio år. Bildsviten från Skåne och Halland är en vacker resa i svartvitt genom ett böljande idylliskt landskap. Då och då bryter den moderna tiden in i form av ett kraftverksbygge eller ett elegant golfsällskap.

Sven Järlås hörde till mellankrigstidens flitigaste pressfotografer. 1939 reste han till världsutställningen i New York där hela sextio nationer deltog under parollen Building the World of Tomorrow. Kontrasten är stor till Ålderdom, ett dokumentärfotografiskt projekt som Järlås utförde tillsammans med Ivar Lo-Johansson några år senare. Denna tröstlösa historia om åldringsvårdens status under 1940-talets mitt blev känd som Sveriges första fotografiska anklagelseskrift.

Rapport från Fogelstad

Kvinnliga Medborgarskolan i Fogelstad grundades 1925 och bedrev verksamhet fram till 1954. Endast kvinnor var välkomna i detta unika folkbildningsprojekt som startats på privat initiativ. Här finner vi några av kvinnorna bakom den radikala veckotidningen Tidevarvet men också en lång rad prominenta kulturpersonligheter, politiker, författare och intellektuella som Ada Nilsson, Emilia Fogelklou, Alexandra Kollontay, Elin Wägner, Hagar Olsson och Kerstin Hesselgren.

Godsägaren Elisabeth Tamm var en av initiativtagarna och ställde den sörmländska gård som hon ärvt till skolans förfogande. Väninnan Honorine Hermelin axlade manteln som rektor. På dagordningen stod den moderna tidens stora frågor – demokratins utveckling, socialpolitik, feminism och världsfreden – blandat med utflykter, körsång och gymnastik. Man ville skapa självständiga och fritänkande medborgare. Moa Martinson beskrev sin vistelse på Fogelstad med följande ord: ”Här togs nya skikt av min hjärna i bruk.”

Siri Derkert kom till Fogelstad första gången 1943. Under sina vistelser tecknade hon ständigt. Porträtten uppfattades av många som brutala och karikatyrmässiga, inte minst av modellerna själva. Idag står det klart att Derkert både förnyade porträttkonsten och fann ett nytt viktigt spår i sitt konstnärskap. Tjugo år senare tog hon upp porträtten och Medborgarskolans idéstoff i sin stora betongvägg på Östermalmstorgs T-banestation – en 145 meter lång hyllning till Fogelstadkvinnorna.

Främlingar

Denna historia har fått sitt namn efter Tora Vega Holmströms målning Främlingar från 1913. Kvinnan och barnet tillhörde en grupp italienska gästarbetare i Stockholms hamn. Den tyske författaren Rainer Maria Rilke, som brevväxlade med Tora Vega Holmström, såg hennes målning som en sinnebild för världsläget präglat av rotlöshet och en oviss framtid.

Samma år som Främlingar målades reste Siri Derkert och Ninnan Santesson till Algeriet för att arbeta. Strax därefter bröt världskriget ut och gränserna stängdes. Mellankrigstiden blev en ny tid för resor. Många följde den klassiska bildningsresans rutt genom Europa. Andra reste längre, till den afrikanska kontinenten eller österut, till Asien.

Interiörfotografier från 1900-talets första decennier ger en idé om hur starkt orientalismen dominerade tidsandan. Ateljéerna är fyllda med exotiska föremål och orientaliska mattor som man köpt på sina resor. Man umgås runt divaner och dricker te i glas. De mest intressanta resenärerna har förmågan att vidga sina vyer både geografiskt och konstnärligt. En sådan är Ivan Aguéli.

Just kring 1913 återupptog Aguéli sitt ljusmättade måleri i Eypten dit han sökt sig tidigt för att studera arabiska och österländsk filosofi. Abdalhadi, som Aguéli kom att kalla sig, var ingen vanlig turist med staffli under armen. Han konverterade till islam och stred hela livet för att förena sina intressen för modern konst, anarkism och arabisk litteratur.

Visit hos excentrisk dam

Nils von Dardel är en av den svenska 1900-talskonstens mest fascinerande berättarröster. Redan 1910 reste han till Paris för att studera på Matisses akademi och kom snart in i kretsarna kring Braque, Picasso, Cocteau och Apollinaire. Teatermannen Rolf de Maré blev snart en av Dardels närmsta vänner och Dardel gjorde scenografin till ett antal av Svenska Balettens succéartade föreställningar i de Marés regi på Théatre des Champs-Elysées.

Dardels bildvärld flödar av associativa och drömska element. Excentriska personligheter samlas i exotiska rum där absurda små scener spelas upp i skimrande färger. Stämningarna pendlar mellan lust, existentiell ångest och död. Dardel utnyttjar skickligt samtidens fäbless för exotismer av olika slag, inte minst genom turistresorna som blivit ett alltmer utbrett fenomen. Fram till sin död 1943 förde Dardel ett kosmopolitiskt liv präglat av resor till Indonesien, USA, Kuba, Japan, Nordafrika och Kanarieöarna.

Den döende dandyn påminner om 1910-talets fascination för gränsöverskridande könsroller, för queer. I de parisiska konstnärskretsarna umgås dandyn och pojkflickan – la garçonne – sida vid sida. I skissen till den berömda målningen komponerade Dardel en grupp av enbart sörjande män kring den döende ynglingen. I målningen har han ersatt två av dem med kvinnor. Den ende mannen bland de sörjande har fått rollen av gråterska.

Hjärtats sång

Kan man tänka sig något mer händelselöst än ett blomsterstilleben eller bilden av ett folktomt rum? Paradoxalt nog kan de händelselösa historierna vara nog så dramatiska och tankeväckande. Frånvaron av aktörer eller av tydlig berättelse uppmanar betraktaren att fråga sig vad som just hänt, eller vad som kommer att hända i nästa stund.

Detta rum har lånat sitt namn från Hilding Linnqvists målning Hjärtats sång från 1918. Linnqvists sätt att måla blommor är helt olikt expressionisternas mer dekorativa linjemåleri. ”Det är besvärligt att måla blommor”, hävdade Linnqvist, ”de vissnar och om de tagit slut får man vänta ett helt år med att göra målningen klar.”

I Eric Hallströms intima målning står en blomstervas på ett bord i en mörk sal. I vasen öppnar sig ett landskap med en kyrka. Genom fönstret blickar man ut i ytterligare en värld. Hallström bygger ett intrikat spel mellan olika perspektiv som tycks väva samman en rad stämningar och minnen.

Einar Jolin behandlar sina porträttmodeller som smycken eller vackra objekt som gör sig bäst i hans svala målningar. De ting han dukar upp i sina stilleben tycks ämnade att avnjutas som frukter. Mellan dem uppstår hemliga berättelser i all tysthet.

Kamratporträtt och självporträtt

Kamratporträtten har länge funnits med bland konstnärernas favoritmotiv. På kamraten eller kollegan kan man pröva nya former, tekniker och uttryck utan att riskera alltför mycket. Isaac Grünewald målar Ulla Bjerne, Vera Nilsson målar Siri Derkert, Sven X-et Erixson målar Bror Hjorth och Hugo Zuhr målar Astrid Noack.

Den nya saklighetens porträtt är utförda i en lågmäld färgskala där stämningen i rummet tycks lika viktig för konstnärerna som avbildningen av personen i fråga. Ett undantag utgör Tyra Lundgren som iscensätter sig själv – varken som man eller som kvinna. Studerar man de här utställda porträtten från ett könsrollsperspektiv framträder en rad intressanta försök att undersöka, men också att upplösa den traditionella bilden av manligt och kvinnligt i konsten.

I självporträtten möter vi konstnärens bild av sig själv. Den egna spegelbilden är förstås den billigaste och ständigt närvarande modellen för en fattig konstnär. Men självporträtten berättar också om konstnärsrollen och om konstnärens syn på sitt skapande.

I en serie verk från 1920- och 30-talen ser vi Vera Nilssons dotter Catharina i färd med att ta sina första steg, skriva, läsa, rita eller bara titta ut genom fönstret medan det skymmer, försjunken i dagdrömmar. Konstnären skapar en intensiv känsla för stämningar och tillstånd, för det ”lilla livets” detaljer. Det är allmänmänskligt och hypermodernt på samma gång.

Bakom den röda rullgardinen

Sigrid Hjertén är en av huvudpersonerna i berättelsen om det moderna måleriets genombrott i Sverige. Hennes verk fortsätter att fascinera nya generationer av betraktare. I början mötte hennes expressionistiska måleri av stark kritik. Att bryta med den traditionella konsten kostade på, och man liknade hennes och kollegornas målningar för ”alster av vanförhet”. Hennes sätt att kombinera en ultramodern färgskala med psykologiskt komplexa motiv betraktas än idag som banbrytande.

När Sigrid Hjertén reste till Paris 1909 för att måla på Henri Matisses akademi hade hon redan en textilkonstnärlig utbildning bakom sig. Det internationella genombrottet kom i samband med en utställning 1915 på Herwarth Waldens radikala galleri i Berlin. Sigrid Hjerténs lätta djärva färger rönte stor uppskattning i de tyska expressionistkretsarna, och snart prydde hennes självporträtt omslaget till den legendariska tidskriften Der Sturm.

Kan man då berätta historien om Sigrid Hjerténs konstnärskap utan att berätta historien om hennes livssituation? Liksom många kvinnliga konstnärer kämpade Sigrid Hjertén med att hantera olika roller – som mamma, hustru och yrkeskvinna – och dessutom modernist. Erkännandet hos den stora publiken lät vänta på sig. När hennes första stora separatutställning öppnade 1936 hade hon redan vistats på mentalsjukhus en tid, och var för sjuk för att närvara.

Under fruktträdet

Kanske är behovet av att gestalta idyllen starkare än någonsin just under oroliga tider. Eric Hallströms målning En sommardag i Haga är signerad 1918–19. Det leende sommarlandskapet tycks lyckligt ovetande om att det första världskriget just klingat ut.

Ragnar Sandbergs målning Under fruktträdet har fått ge namn åt denna historia som vid en första anblick präglas av ett obekymrat tilltal. Målningarna berättar om sommar, sol och ljusets spel genom trädens lövverk. Sven X-et Erixson tar oss med till en stojig badplats och Hilding Linnqvist fångar några barn på en sommaräng.

Anna Casparssons broderade skärm tar steget in i sagornas värld. Allt tycks tillåtet för att berätta de legendariska historierna. Casparsson blandar måleri, broderi och collage och smyckar med pärlor och stenar. Minst känd i detta sammanhang är kanske Mollie Faustman, mer bekant under signaturen Vagabonde som hon använde för sina artiklar i Idun med flera tidskrifter.

Gemensamt för dem alla är att de är mycket skickliga kolorister. Genom att frigöra färgen finner de nya vägar och uttryckssätt, och därmed nya sätt att se på sin omvärld. Ragnar Sandberg, som ofta förknippas med den koloristiska ådran i svensk konst, rör sig skickligt i stämningsfulla landskap där motivet tycks olösligt förenat med färgval och komposition.