Group 2

Collage, Frottage, Grattage…

Max Ernsts tekniker

Barbara Berger

Max Ernst.die anatomie, 1921

Max Ernst

die anatomie, 1921

© Max Ernst/BUS 2008
Stiftung Hans Arp und Sophie Taeuber-Arp e.V., Rolandseck Foto: Wolfgang Morell  

Collage

Med termen collage betecknar Max Ernst en teknik vid vilken olika bildelement klistras på en gemensam yta: ”Collage-tekniken är det systematiska utnyttjandet av det slumpmässiga eller på konstgjort vis framprovocerade sammanträffandet mellan två eller fler väsensfrämmande realiteter på ett plan som uppenbart är olämpligt för detta, och den gnista poesi som alstras vid mötet mellan dessa realiteter.”

Utgångsmaterial för collagen, som görs från och med 1919, är illustrationer som inte hämtas från konstens område, utan som ursprungligen tjänat som illustrationsmaterial: läromedelskataloger, modebroschyrer och bildmaterial från naturvetenskapliga verk inom botanik, zoologi och mekanik. Fascinerad av detta material förklarade Max Ernst: ”Jag fann här hur figurelement som var av en helt annan beskaffenhet hade sammanförts och absurditeten i anhopningen framkallade en plötslig intensifiering av mina visionära krafter och en rad hallucinatoriska, motsägelsefulla bilder […].”

I Max Ernsts collage sammanfogas de enskilda illustrationerna med varandra på ett sådant sätt att övergångarna blir osynliga och illusionen av en egen bildverklighet uppstår. Ofta understryks detta intryck ytterligare genom fotografiska förstoringar och reproduktioner av collagen, exempel på detta är verken C’est déja la 22ème fois que Lohengrin från 1920 eller Sambesiland från 1921. Med denna bildillusion som mål skiljer sig Max Ernsts arbeten från kubistiska ”papiers collés” av Pablo Picasso och Georges Braques, för vilka det i collagen handlade om att återinföra en yttre realitet i konstens bildvärld.

Max Ernst.Den L´ évadé

Max Ernst

L´ évadé, 1926

© Max Ernst/BUS 2008 

Frottage

Från och med 1925 börjar Max Ernst använda frottagetekniken i sina arbeten. Vid detta förfaringssätt – som många säkert känner till från sin barndom – placeras ett papper på en strukturrik bakgrund och texturerna gnuggas sedan fram med blyertspenna. Enligt Max Ernsts egen utsaga upptäckte han för sin del denna teknik en regnig eftermiddag den 10 augusti 1925 när han på ett hotell i Pornic vid den franska Atlantkusten betraktade ett av otaliga skurningar nött brädgolv. Strukturen på golvet gav honom impulsen att lägga ut papper på golvplankorna och överföra deras textur på pappret.

Förutom brädgolv använder sig Max Ernst av blad från växter, bark, tråd, halm, textilier, flätverk och torkad färg för sina frottage. Gång på gång förskjuter han bladet i sidled när han avbildar föremålen med gnidningen: ”När jag stirrade intensivt på teckningarna som jag åstadkommit, på de ’mörka partierna och andra halvdunkla partier med ett blekaktigt ljus’, överraskades jag av den plötsliga förstärkningen av min visionära förmåga vad beträffar kontrasterande bilder som var skiktade över varandra […].” Inspirerad av strukturerna uppstår associationer som Max Ernst omformar till nya bildvärldar.

Ett urval av frottagen samlade Max Ernst 1925 i mappen Histoire naturelle. De 34 bladen i serien reproducerades här som litografier för att ytterligare understryka att det rörde sig om en egen bildvärld i förhållande till frottagen.

Max Ernst.Den imaginära sommaren, 1927

Max Ernst

Den imaginära sommaren, 1927

© Max Ernst/BUS 2008 

Grattage

År 1927 utvecklade Max Ernst grattaget som ett bruk av frottagetekniken inom måleriet. Reliefaktiga, texturrika material som trä, metalltrådsnät, glasskärvor och snören placeras under en duk som grundats med flera färgskikt. Med målarkniv eller spatel skrapar man på duken över föremålen varvid enskilda färgskikt nöts bort. Texturerna avtecknar sig igenom den ännu inte torkade färgen men de underliggande objektens kännetecken går förlorade. De strukturer som uppnås på detta sätt förvandlas ytterligare i den fortsatta arbetsprocessen. De blir till skogar, musselblommor, fåglar, solur och förstenade städer. I sin essä ”Vad är surrealismen?” (1934) kommenterar Max Ernst sådana förvandlingar med orden: ”Glädjen i varje lyckad metamorfos motsvarar […] intellektets urgamla, vitala behov av befrielse från de fixa minnesbildernas bedrägliga och långtråkiga paradis och utforskandet av ett nytt, ojämförligt vidare erfarenhetsområde, inom vilket gränserna mellan den så kallade inre världen och yttre världen suddas ut mer och mer och en dag sannolikt kommer att försvinna helt.”
Inre och yttre värld, undermedvetet, fantasi och verklighet förenas i Max Ernsts bildvärldar. Detta kännetecknar hela hans verk.

Max Ernst.Napoleon in the Wilderness, 1941

Max Ernst

Napoleon in the Wilderness, 1941

© Max Ernst/BUS 2008
The Museum of Modern Art, New York 

Décalcomanie

Avtryckstekniken, även kallad décalcomanie, uppstod redan i 1700-talets England och återupptogs 1936 av surrealisten Oscar Dominquez, för att sedan övertas av Max Ernst. I slutet av 1930-talet tillkommer verk i vilka Max Ernst med hjälp av en glasskiva eller ett papper plattar till färg som ännu inte torkat på duken. När glasskivan eller pappret lyfts igen uppstår en mångfaldig ytstruktur av slumpmässiga blåsor, rännilar och förgreningar. I ytterligare ett steg förvandlar därefter Max Ernst med en pensel de uppkomna strukturerna, som påminner om koraller eller mossa.

 
Redan Leonardo da Vinci kommenterade i sin Trattato della pittura omkring år 1500 en sådan konstnärlig arbetsmetod: ”I en sådan färgklick kan man sannerligen finna bisarra saker. Jag skulle vilja påstå att den som bär på talangen att kunna avläsa sådana färgklickar kan upptäcka människohuvuden, olika slags djur, ett fältslag, klippor, havet, moln, skogar och tusentals andra saker.”

Med inspiration utifrån strukturerna uppstår stalagmitliknande snårskogar befolkade av fantasivarelser på duken. Infogandet av horisontella linjer och vägar gör att verk som Napoleon in the Wilderness från 1941, Arbre solitaire et arbres conjugaux från 1940 eller The Stolen Mirror (Stulen spegel) från 1941 ger intryck av att vara fantasilandskap.

Oscillation

Oscillationstekniken började Max Ernst arbeta med 1942 under den amerikanska exilen. Själv beskrev han denna teknik som en barnlek: ” Knyt fast ett snöre som är ett eller två meter långt i en tom konservburk, borra ett litet hål i botten och fyll den med flytande färg. Låt sedan konservburken i änden av snöret svänga fram och tillbaka över en horisontellt utlagd duk, styr burken med händernas, armarnas, axlarnas och hela kroppens rörelser. På detta vis kommer överraskande linjer att droppa ned på duken. Därpå kan leken med tankeförbindelser börja.”

Denna teknik, som i hög grad avstår från all kontroll, frambringar kompositioner av cirklar, linjer och punkter vilkas nätliknande strukturer – exempelvis i verk som L’année 1939 från 1943 eller Jeune homme intrigué par le vol d’une mouche non-euclidienne från 1942 till 1947 – påminner om planetbanor. Dock använder sig Max Ernst också av oscillationstekniken enbart som utgångspunkt för att förvandla de strukturer som därmed uppstått till nya bildvärldar.

Bilden högst upp på sidan är en detalj ur: Max Ernst, 1933  Foto: Anna Riwkin

Mer om utställningen