Poetiska gnistor

Intervjun är hämtad ur BULLETINEN, Nr 5 2008, Moderna Museets Vänner

Iris Müller-Westermann: Max Ernst var en mångfacetterad och intellektuell konstnärspersonlighet. Han studerade filosofi, psykologi, psykiatri och konstvetenskap samt hade även ett stort intresse för litteratur. Men han studerade aldrig på någon konstakademi utan var självlärd som bildkonstnär. Det var kanske just bristen på konstnärlig utbildning som gjorde det möjligt för honom att tänka radikalt och nytt.

Ernst var en orolig själ, en sökare genom hela sitt liv. Han var inte intresserad av att producera en lätt igenkännbar oeuvre eller stil utan sökte snarare motstånd och utmaningar genom att byta stil och tillvägagångssätt om och om igen. Han var en rebell mot de normer och synsätt som präglade hans föräldrargeneration, en generation som hade förorsakat första världskriget och allt det lidande det hade medfört. Efter kunde inte konsten fortsätta som förut.

JPN: På vilket eller vilka sätt anknyter han till surrealismen?

IM-W: Redan 1920 inspirerade Max Ernst genom sina collage André Breton, Paul Eluard och den krets av intellektuella i Paris som senare skulle kalla sig surrealisterna. (”Det surrealistiska manifestet” offentligjordes av Breton 1924) I dessa collage sammanförde han främmande världar och i mötena mellan dessa världar ville han framkalla poetiska gnistor. Så småningom överförde han collagetekniken till målninger som till exempel ”Celebes” (1921) och ”Oedipus Rex” (1922), vilka han utförde då han fortfarande bodde i Köln. Surrealismen var ursprungligen en litterär rörelse, men Ernst gav den en visuell motsvarighet. Han umgicks i surrealistkretsen när han flyttade till Paris men som person var han alltid skeptisk till grupptillhörigheter.

JPN: Är det svårt att skilja privatlivet med konsten hos Ernst? Surrealismen kretsar ju inte sällan kring privata drömmar, tabun…

IM-W: Som hos de flesta fullblodskonstnärer är det svårt att separera konsten från livet, inklusive privatlivet. Så var det också för Max Ernst. Han var en konstnär som alltid valt okonventionella kvinnor med starka personligheter. Hans första hustru, Louise Strauss-Ernst, var utpräglad intellektuell och Leonora Carrington och Dorothea Tanning, hans sista hustru, var konstnärer. Men hans verk är dock mer en spegling av livet i stort än av privata spörsmål. Han ville visualisera stora allmängiltliga frågor.

Utställningens undertitel syftar på surrealisternas intresse för drömtillståndet som en väg att få tillgång till det omedvetna, något som samtidigt är nyckeln till surrealismens ifrågasättande av tankesätt och föreställningar som fadersgenerationen hade kultiverat med dess trångsinthet och dubbelmoral. I den inställningen finns en revolutionär dimension, ett opponerande mot existerande begränsningar och ett bejakande för större frihet.

JPN: Max Ernst är också känd för sina teknikexperiment. Vad drev honom att utforska och uppfinna nya konstnärliga tekniker?

IM-W: Typisk för Max Ernst är att han inte gjorde konst av annan konst utan med utgångsmaterial som han hämtade utanför konstens bildspråk. Hans collager kunde härröra från läromedelsplanscher eller bilder från trivallitteraturen som han satte ihop till något nytt. Efter det surrealistiska manifestet hade publicerats började han experimentera med tekniker som han använde som ingångar till källorna i hans eget omedvetna. Genom tekniken ”frottage” gnuggade han med blyerts på papper lagda ovanpå till exempel trä för att framkalla olika strukturer. Senare utvecklar han ”grattage”, som är en överföring av ”frottage” till oljemåleri, samt tekniken ”décalcomanie”, i vilken han trycker till exempel en glasplatta på delvis blöt oljefärg och bearbetar resultatet när färgen torkat. I exilen i USA skapar han också tekniken ”oscillation” i vilken han skvätter färg på duken direkt från burkar.

Genom dessa halvautomatiska tillvägagångssätt ville han öppna dörren till sitt omedvetna. Teknikerna blir utgångspunkter till bilder ur fantasin. För att använda ett modernt begrepp kan man se hans konstverk som ett ”interface” mellan verklighet och fantasi – mellan en yttre och en inre realitet. I det ligger också att han opponerade sig mot föreställningen om konstnären som ett geni som gudomligt får sin inspiration ovanifrån. Max Ernst får sin inspiration utanför konstens upphöjda värld.

JPN: Hur tycker du att Max Ernsts bildvärld knyter an till vår samtid?

IM-W: Collaget som sådant är mycket samtida. Genom själva urvalet och sammanställningen ifrågasatte Ernst existerande normer, ett tillvägagångssätt som är vanligt för oss idag. Max Ernst reagerade på en fragmenterad värld, något som många konstnärer gör idag också. Även drömliknade, ofta surrealistiska bildvärlder, präglar samtidskonsten i en stor utsträckning. Det är bilder som handlar såväl om att skapa domänar av frihet i en värld som blivit oförståelig som att undersöka utvigade visioner och möjligheter till större frihet, ja, om att formulera en kritik av det existerande. Max Ernsts fantasivärlder har sin genklang i fantasivärldarna som man ser i dataspel och s k fantasylitteratur.