Inta Rukas lettiska porträtt

Anna Tellgren

I fotografen Inta Rukas projekt Amalias Street 5a möter vi invånarna som bor i de 37 lägenheterna i trähuset på denna adress i Riga. Hon har arbetat med dem från 2004 och projektet består av dryg 150 fotografier. I utkanten av det gamla Riga ligger huset, men långt från de restaurerade turistkvarteren. Inta Ruka dokumenterar här livet i Riga efter millennieskiftet och förändringarna av den lettiska huvudstaden sedan man gick med i EU. Vi träffar bland annat ägarna till huset Rita Stibele och Ugis Stibelis, Edgars Jakovlevs som kommer från landet och arbetar i Riga på somrarna, Marija Matvejuka, Gerda Kristapsone med sin son Valters och familjen Kurova som bor i ett rum och kök. Barnen leker och poserar framför Inta Rukas kamera, som till exempel Liene Livdane och hunden Jessica, Rihards Stibelis med sin mask, Kristaps Kristapson med lösnaglar och lilla Tija Puplaka. Lägenheterna är små och de flesta bor trångt. Därför har gården blivit en viktig plats för arbete, lek och umgänge. Arkitekturen är intressant, men huset nedgånget och de boendes begränsade ekonomi gör att förbättringar och reparationer går långsamt. Bilderna presenteras, som alltid i Inta Rukas projekt, tillsammans med kortfattade kommentarer vilka är baserade på vad personerna har berättat för henne. Kommentarerna handlar om varför de bor som de gör, vilka de känner, vad de arbetar med eller vill bli, om pengar och de olika familjeförhållandena. Egentligen handlar serien om de stora frågorna – om lycka, sorg, kärlek och hat – om livet. Här porträtteras barn och vuxna, kvinnor och män frontalt och närgånget, men med respekt och medkänsla. Det finns en svärta, ett allvar i porträttsamlingen som gör att bilderna, invånarna på Amalias Street 5a, stannar kvar i minnet.

Inta Ruka är född 1958 i Riga och började fotografera i slutet av 1970-talet. Hon var under några år medlem av fotostudion Ogre, som leddes av den kände lettiske fotografen Egons Spuris, med vilken hon gifte sig. Med honom diskuterade hon fotografi, metod, teknik och inspirerades att gå vidare med sina idéer. Under 1983 inledde hon arbetet med serien My Country People som hon fortsatte med fram till 2000. I denna dokumenterade hon människorna och livet i sin hembygd Balvi, i östra Lettland nära ryska gränsen, vilket har resulterat i en samling porträtt av hennes släktingar och vänner och av en försvinnande bondekultur. Det är nu hon utvecklade sitt sätt att arbeta med svartvit fotografi. Inta Ruka fotograferar utan artificiellt ljus och använder en Rolleiflex-kamera på stativ. Under de långa sittningarna när hon väntar på att ljuset skall bli det rätta, att personerna slappnar av, pratar hon och försöker lära känna dem och den miljö hon skall porträttera. Hon arbetar inte på uppdrag, utan som frilansande fotograf med sina egna projekt. My Country People representerade Lettland i den 48:e Venedigbiennalen 1999 och blev hennes genombrott för en större internationell publik. Hon har haft ett tjugotal separatutställningar i Lettland och utomlands och även deltagit i ett stort antal grupputställningar runt om i världen från slutet av 1980-talet.

Inta Ruka kallar sitt sätt att arbeta för dokumentärt. Dokumentärfotografin har en lång historia med rötter i USA på 1890-talet och en blomstring under 1930-talet, med det uppmärksammade amerikanska projektet Farm Security Administration (FSA). Genom fotografiska projekt ville man söka upp, dokumentera och avslöja dolda orättvisor i samhället. Tolkningarna av begreppet är många och genren har under senare år kritiserats och omvärderats. Inta Ruka skriver in sig denna tradition, men för henne handlar det om ett förhållningssätt, där hon framhåller att hennes motiv är verkliga människor som lever på en specifik plats i en specifik tid. Den svenske fotografen Sune Jonsson skrev i en essä från 1978 att dokumentärfotografin är en konstform som beskriver omvärlden utifrån en personlig vision och som grundar sig på djup kunskap och stark inlevelse. Sune Jonsson har blivit känd och uppskattad för sina bilder av den norrländska landsbygden. Han är född 1930 i Västerbotten och inledde sin karriär med att ge ut en bok om sin hemby. Det finns många fotografer som, liksom Inta Ruka och Sune Jonsson, genom sin bakgrund eller uppväxt har ett speciellt intresse för och möjlighet att komma in i en kultur. En stark inspirationskälla och referenspunkt för denna typ av fotografi är naturligtvis fotograferna i FSA-projektet, som exempelvis Walker Evans och Dorothea Lange. Inta Ruka är också en länk till den äldre traditionen, eftersom hon fortfarande arbetar med analoga pappersbilder (gelatinsilverfotografier). För oss som älskar den klassiska svartvita fotografin blir detta en extra dimension i hennes utställningar.

Inta Ruka säger att hon fotograferar för att hon är intresserad av människor. Kameran är ett sätt att få kontakt med andra. Därför arbetar hon också med och har utvecklat porträttfotografin. Många har jämfört henne med August Sander och hans storslagna projekt att dokumentera olika yrkesgrupper verksamma i Tyskland åren före andra världskriget. Men Inta Rukas fotografi handlar om något annat. Hennes vision är att lyfta fram varje individ, det personliga, och visa att alla har sin särskilda plats och något att berätta. Det är inte det kollektiva hon är intresserad av, utan mera det individuella. Hon är en del av den samtida fotografin i de baltiska länderna som under 1980- och 90-talen förhöll sig och anpassade sig till Sovjetunionen och sedan dokumenterade förändringarna i länderna under den postsovjetiska tiden. Nyckeln till Inta Rukas bildvärld ligger i hennes egen person. Hon har en unik förmåga att kommunicera och att få människor att öppna upp sig för henne. Det handlar också om det förtroende hon lyckas skapa kring sig själv och sitt arbete. När man ser hennes bilder och läser de korta citaten kan man nästan höra Inta Rukas röst – när hon på sitt uttrycksfulla och varma sätt berättar om kärleken till att arbeta med fotografi och om sina många vänner och bekanta i Riga med omgivningar.