Group 2

Ingela Ihrman, Jättebjörnlokan, 2016 Bild från ateljéarbete. Courtesy the artist © Ingela Ihrman

Medverkande konstnärer

I Modernautställningen 2018 medverkar 36 konstnärer och konstnärsgrupper. Här kan du läsa om konstnärskap och konstverk som medverkar i utställningen.

Meriç Algün

Född 1983 i Istanbul

De centrala Galata-kvarteren i Istanbul var på 100-talet en lantlig fikonträdgård. Under en vistelse där sökte Meriç Algün de symboliska resterna efter den försvunna trädgården. Som i andra verk närmade hon sig sitt ämne med ett undersökande förhållningssätt. Hon promenerade metodiskt runt och fotograferade de fikonträd som idag växer mellan gatstenar, på bakgårdar och parkeringsplatser i området. Att hon som kvinna rörde sig runt i området med kamera skapade reaktioner, främst hos män. I sin anteckningsbok noterade hon vad hon såg under vandringarna och reflekterade över upplevelsen av att vara iakttagen.

Parallellt gjorde Meriç Algün research om fikonet, som visade sig ha många kopplingar till erfarenheterna från promenaderna. Fikon är en skenfrukt som befruktas av en viss typ av steklar. Blommorna är enkönade och sitter inuti fikonet. Hanträd och honträd hålls åtskilda för att skapa kontroll och öka skördarna i moderna odlingar. I kulturhistorien har fikonlöv använts för att dölja könen på både målade och skulpterade kroppar. Själva frukten anses sinnlig med erotiska undertoner.

De olika associationerna kring fikonet och intrycken från Galata-området ligger till grund för installationen ”The Orchard of Resistance” (2018), som behandlar det offentliga rummet, det förlorade paradiset och det patriarkala samhället.

Have you ever seen a fig tree blossom?

Meriç Algün, Have you ever seen a fig tree blossom?, 2015. Site-specific installation. Courtesy the artist and Galerie Nordenhake, Berlin/Stockholm © Meriç Algün/Bildupphovsrätt 2018

Muhammad Ali

Född 1982 i Al-Malikiyah

De observationer som Muhammad Ali fäste i teckningar med bläck på papper i Damaskus – ”366 Days of 2012” – förmedlar en egendomlig berättelse om livet i staden. Figurerna är deformerade, en sorts hybrider mellan människa och djur. När omedelbar livsfara blivit vardag följer mentala metamorfoser hos befolkningen. Muhammad Ali ser konstens betydelse för att artikulera sådana processer som central. Serien är en del av det omfattande verket ”The Diary of a Roamer”.

I en annan del, videoverket ”Neither Human, Nor Stone”, fälls svarta block på led, likt rektanglar av sten som arkebuseras. Bakgrunden till arbetet är att Ali bevittnade hur människor bokstavligen föll ned på gatorna. Uttryckslösheten eller likgiltigheten inför vrede, sorg och utsatthet delades av dem som gick förbi, de såg kropparna falla och fortsatte att gå, själva uttröttade. I serien ”Endless Days” bär en av de tecknade männen overall där öppningarna för händerna är hopsydda; fötterna är klädda med burar i metalltråd. ”EVERYTHING IS SUPER” står skrivet över bröstet.

Mänskligt material och sten som kollapsar, hopp som dör – krigets realiteter. Våren 2016 flydde Muhammad Ali efter fem år av krig i sitt hemland över Medelhavet vidare till Sverige.

Muhammad Ali, Från serien 366 Days of 2012, 2012. Bläck på papper © Muhammad Ali

Emanuel Almborg

Född 1981 i Solna

Emanuel Almborg undersöker historiska och nya pedagogiska metoder som utvecklar sinnesnärvaro och lärande på barns villkor. Videoverket ”Talking hands” (2016), handlar om den radikala Zagorskskolan för döva och blinda i Moskva där eleverna lär sig ett handspråk som tar dem ut ur deras isolering. Skolan etablerades av filosofen Evald Ilienkov under 1960-talet, stick i stäv med rådande statlig ideologi. En före detta elev intervjuas om skolans historia. Den finstämda filmredigeringen binder samman konstnärens intensivt lyssnande ögon med mannens berättande handrörelser och skolans arkivbilder på barn som utforskar sin omvärld med hudens känslighet.

Borde pedagogik och barns tänkande omdefinieras i en tid präglad av en accelerande teknisk utveckling? Frågan är högaktuell och bearbetas i en ny version av verket ”Learning matter”. Tillsammans med sin mor, Agneta Almborg, genomförde Emanuel Almborg 2018 en workshop med barn från en skola i Tensta utanför Stockholm där modern arbetar som specialpedagog med språklig inriktning. De analoga svart-vita fotografierna är tagna av Agneta Almborg och visar hur barnen genom digitala verktyg och taktila material inhämtar kunskap om sin omvärld. Bilderna visas mot bakgrunden av en världskarta som illustrerar hur materialen i mobiler, läsplattor och datorer har sitt ursprung i vissa delar av världen å ena sidan, och var barnen har vänskapliga relationer med andra människor å den andra.

Emanuel och Agneta Almborg, Learning Matter, 2017. Fotografi, SV/V analog kopia från 135mm negativ © Emanuel Almborg

Ragna Bley

Född 1986 i Uppsala

Oljefärgen flödar som vore den akvarell i Ragna Bleys över tre meter höga målningar. Genom att måla på ogrundad segelduk ger hon färgen möjlighet att flöda ut över duken. Den utspädda färgen finner sitt eget sätt att uttrycka sig i mötet med de omgivande färgerna och duken som vore den en besjälad fristående organism. Färgerna växlar mellan det artificiella och det organiska, det kroppsliga. Målningarnas övermänskliga format gör att vi kan vandra i dem med blicken som om de vore landskap eller egna mikrokosmos att utforska.

Till synes abstrakta ger målningarna vid närmare påsyn sken av att ha mer specifika innebörder. Bleys intresse för naturvetenskap, science-fiction och biopolitik kommer till uttryck i målningarnas poetiska namn såsom ”Armchair Climate”, ”Friday Carcass” och ”Plastic Sluice”. Titlarna informerar vårt betraktande och nya associativa banor bildas mellan färgfälten som flyter in och ut ur varandra på de delvis obemålade dukarna.

Ragna Bley, ZOOID, 2017. Installationsbild, Kunsthall Oslo, Munchmuseet i bevegelse, Oslo 2017. Foto: Kunsthall Oslo © Ragna Bley

Alfred Boman

Född 1981 i Luleå

Klart lysande färger som droppat och runnit eller tämjts till avgränsade schablonartade fält. Färger som ligger nästan dolda under andra färger eller framträder som skärvor i en mosaik. Alfred Bomans abstrakta målningar påminner om blyinfattade glasfönster i en kyrka eller katedral. De är monterade i svetsade ställningar som likt vikskärmar placeras på golvet. Den ena halvan av verket är måleri, den andra ett slags teckning av metall.

Stämningen i Alfred Bomans verk är bitvis sakral, trots att målningarna varken berättar bibliska eller profana historier. ”Jag sysslar inte med narrativ””, säger konstnären själv. Ändå träder både figurativa element och esoteriska symboler fram genom lagren av färg. Andra målningar, som diptyken ”Snorkeln och Vitor” (2016), är svartvita och strama, närmast skulpturala. De leder tanken till så kallade rayogram, det vill säga fotografiska bilder som skapas genom att föremål läggs direkt på ett ljuskänsligt papper. Oavsett uttryck befinner sig hans konstverk i en dimension bortom ord.

Alfred Boman, Celeb winemakers/Not the firmest of hand (but good enough for basic gardening), 2014. Tempera, akryl, lim, sprayfärg, vax, linneduk, trä, armeringsjärn. Courtesy Michael Storåkers. Foto: Viktor Fordell © Alfred Boman

Kalle Brolin

Född 1968 i Ängelholm

Skåne är det enda landskap i Sverige som har bedrivit kolgruveindustri och landsändans jordmån lämpar sig utmärkt för sockerbetsodling. Männen slet i det hälsovådliga koldammet och kvinnorna böjde sina kroppar i hårt arbete över sockerbetsfältens fåror eller gick skiftgång i sockerfabriken.

I videoverket ”Jag är Skåne” (2017) reflekterar Kalle Brolin över arbetets historia i hembygdens landskap och specifikt över hur ”kol är bränsle för maskinerna medan socker är bränsle för människor”. Han undersöker alltså kol- och sockerindustrin för att visa hur fabrikerna samverkade under industrialismens första skede i det framväxande Folkhemmet och hur människor användes, ibland mot bättre vetande, för att främja industrins lönsamhet.

Stillbilder och filmklipp är hämtade ur arkiv och ligger på små digitala läsplattor som Kalle Brolin placerat på ett löpande band för att åskådliggöra kopplingen mellan industriarbete och det egna filmarbetet. Ur det samlade materialet framträder också en parallell berättelse om Vipeholmsexperimenten i Lund, mellan 1947 och 1955, där ”sinnesslöa” patienter systematiskt matades med kola och choklad mellan måltiderna. Experimentet finansierades av sockerindustrin och ledde till svåra kariesangrepp hos patienterna, men också till nya kunskaper om tandhälsa i det moderna Sverige.

Kalle Brolin, Stillbild ur filmen Jag är Skåne, 2016. HD video. 22:30 min © Kalle Brolin

Fanny Carinasdotter, Anja Örn, Tomas Örn,

Fanny Carinasdotter, född 1978 i Avesta, bor i Umeå.
Anja Örn, född 1972 i Stockholm, bor i Luleå.
Tomas Örn, född 1976 i Stockholm, bor i Luleå.

”Att använda landskap” (2016–17) är titeln på ett gemensamt videoverk av trion Fanny Carinasdotter, Anja Örn och Tomas Örn. Alla tre konstnärer är sedan länge verksamma i norra Sverige. Verket visar stillbilder av sargad urskog, förstörda hem samt ett skövlat naturlandskap kring landets största koppardagbrott Aitik, söder om Gällivare i Norrbotten. Aitik är ett samiskt ord som betyder förrådsbod, men det förråd av kopparmalm som finns här håller i snabb takt på att tömmas av gruvindustrin.

I en dubbelprojektion växlar konstnärstrion stillbilder med citerade röster från boende i området och med fakta om gruvindustrin och dess lönsamhet. Lokalbefolkningen oroar sig för sina hem och för hur industrins framfart förstör kulturlandskapet. Samtidigt har gruvdriften inneburit att många har fått jobb. En tredje video visar tidens orubbliga gång, men här forcerad av människohand – den industriella tiden.

I den takt gruvdriften nu bedrivs beräknas fyndigheten räcka till och med 2029. Det som därefter återstår är ett gigantiskt hål i berggrunden och en förstörd natur.

Anja Örn, Thomas Örn & Fanny Carinasdotter, Att använda landskap, 2017. Videoinstallation, loop © Anja Örn, Thomas Örn och Fanny Carinasdotter/Bildupphovsrätt 2018

Kah Bee Chow

Född 1980 i Penang

Likt byggnader i ett landskap eller noteringar i ett partitur breder en mängd skulpturala föremål ut sig på golvet i Kah Bee Chows installation 海龜. De två kinesiska skrivtecknen i titeln bildar tillsammans ordet för havssköldpadda. Det tidigaste kinesiska ordet för sköldpadda var ett pictogram där djuret med sin sköld var synligt, till skillnad från i dagens förenklade skriftspråk. De upprepade formelementen i verket bildar tillsammans en större berättelse likt de enskilda strecken ett kinesiska skrifttecken.

Spår av sköldpaddans form och betydelse på olika sätt löper som en röd tråd genom verket. Sköldar i aluminium påminner till exempel om hur romerska legionärer intog en sköldpaddsformation för att tillsammans skapa ett ogenomträngligt skydd mot flygande projektiler.

Havssköldpaddan har en speciell betydelse för invånarna på den malaysiska ön Penang där Kah Bee Chow växte upp. Öns oregelbundna kustlinje får den att likna en sköldpadda vilket enligt traditionen skall bringa lycka. Men människans påverkan på öns kustlinje riskerar enligt feng shui experter att äventyra invånarnas välstånd. Inte sällan tycks människan behöva en skyddande sköld mot sig själv.

Kah Bee Chow, 海龜, 2017. Aluminium, stål, vax, paraffin, bivax, lera, MDF, hjul, plexiglas, plast, brons, styrofoam, video, vinyl, övervakningskamera (attrapp), tyg, skum, laserskuren plywood, koppartråd, sprutfärg, pigment , bast, gips, spånskiva, gladpack. Courtesy Malmö Konstmuseum & the artist. Foto: David Stjernholm © Kah Bee Chow

Rebecca Digby

Född 1987 i Hammersmith

I Rebecca Digbys videoinstallation ”Impulsion II” ställs vi inför en medberoendemaskin – en maskin som producerar medberoende. Inom ramen för den inbyggda led-skärmens ljusa rektangel kan vi följa en intrikat konstruktion. Vita arkitektoniska formelement grupperar med jämna mellanrum om sig i nya konstellationer. De jämnt belysta maskindelarnas föränderliga ytor skapar nästan intrycket av att man betraktar en rörlig minimalistisk målning. Men i den kliniska miljön sticker plötsligt fragment av människokroppar fram genom olika håligheter. Fristående fingrar, armar och huvuden interagerar med varandra inom det slutna systemet. En arm kan plötsligt titta upp bakom en skärm bara för att dra i ett finger som sticker ut ur ett hål någon annanstans. Maskinen skapar hela tiden nya möjligheter till interaktion mellan de frånskilda kroppsdelarna.

Människa och maskin lever här i ett beroendeförhållande där kombinationen av muskelkraft och mekanik tycks inhysa en oändlig potential till att skapa relationer fyllda av både ömhet och våld.

Rebecca Digby, Impulsion II, 2015. Video. 9:19 min © Rebecca Digby

Sven X-et Erixson

Född 1899 i Tumba död 1970 i Saltsjöbaden

Vid andra världskrigets slut anlände Röda Korsets vita bussar till Malmö, fulla av krigsflyktingar från koncentrationslägren. Dåvarande chefen för Malmö museum, Ernst Fischer, beslöt sig för att öppna museets portar för flyktingarna. Läkare, sjuksköterskor och museets personal hjälptes åt att ta emot de drabbade.

”När så till sist museets upplysta entréhall bjöd välkommen och de gingo upp för trapporna i strålande ljus och med det bästa av svensk konst hängande på väggarna, stannade de och nöpo varandra i kinderna för att konstatera att de verkligen voro levande varelser. – Äro vi inte döda och på väg uppför trapporna till himmelens port?”

Sven X:et Erixson greps av Fischers beskrivning av händelsen och målade samma år, 1945, den stora ”Flyktingar i Malmö museum”. Skelettsmala skuggestalter möts av vitklädda sjuksköterskor som likt änglar står uppställda i den pampiga röda trappan.

Så hanterades flyktingströmmen den gången. Hur gör vi nu? Trots att Sven X:et Erixsons målning är över sjuttio gammal nu framstår verket som påfallande aktuellt och belyser en tematik som många konstnärer förhåller sig till idag.

Sven X-et Erixson, Flyktingar i Malmö Museum, 1945. Olja på duk. Foto: Jenny Eliasson/Malmö Museer

Malin Franzén

Född 1982 i Stockholm

Likt en arkeolog som granskar skärvorna av en förgången tid försöker en idéhistorisk forskare i Malin Franzéns videoverk ”Länge bor vi på ruinerna av det förgångna” uttyda ett antal textfragment. De hastigt nedtecknade raderna kommer från den feministiska författaren, tänkaren och fredsaktivisten Elin Wägners studieresa till Kreta 1937. Wägner sökte efter resterna av ett forntida matriarkat. Syftet var att finna en fredlig motbild till det krigshärjade och patriarkala 1930-talet. Hon publicerade sina tankar i debattboken Väckarklocka 1941, och det är därifrån videoverkets titel är hämtad.

Malin Franzén intresserar sig för tolkningar och omtolkningar av historien. I ”Länge bor vi på ruinerna av det förgångna” dubbelexponeras den tematiken. Wägner tolkar spåren från den tidigare matriarkala kulturen. Forskaren tolkar Wägners fragmentariska och oredigerade tankar. Förutom videoverket har Franzén också skapat dikter utifrån forskarens uppläsning av textfragmenten. Varje kort paus ger en ny rad, varje längre uppehåll en ny dikt. På så sätt synliggörs de förskjutningar av både innehåll och form som är del av varje översättningsprocess.

Malin Franzén, Länge bor vi på ruinerna av det förgångna, 2017. HD video. 27:50 min © Malin Franzén. Foto: Malin Franzén

Mark Frygell

Född 1985 i Umeå

Gåtfulla, slutna ansikten. Förvridna, sammanpressade kroppar i märkliga positioner och med ambivalenta relationer. Dominans och underkastelse, ömhet och brutalitet.

Mark Frygells måleri är färgstarkt och penseldragen kraftfulla. Kropparna har tyngd och integritet och avbildas oftast mot neutrala bakgrunder. Vissa detaljer träder fram som i ett röntgenfotografi: en axelled eller knäskål, ett nyckelben eller en vadmuskel. Målningarna är fyllda med lager på lager av referenser till serietidningar, subkulturer, reklam och inte minst till konsthistorien. ”Jag kan se min konst som en karikatyr på konsthistorien och våra kollektiva estetiska minnen”, säger konstnären själv.

Som ett avstamp till de färgrika stora målningarna gör Mark Frygell tuschteckningar i litet format tvärs över texten i olika böcker. Motivkretsen är densamma som i måleriet, men uttrycken skiljer sig åt. När texterna utgör fond till de svarta bilderna förlorar de sin ursprungliga funktion och betydelse och blir istället del av den visuella kompositionen.

Mark Frygell. Hero, 2018. Olja på duk. Foto: Mark Frygell © Mark Frygell/Bildupphovsrätt 2018

Erik Mikael Gudrunsson

Född 1980 i Sundsvall

”Resa i Norrland” är titeln på en fotografisk resa som Erik Mikael Gudrunsson genomförde mellan den 12 maj till den 10 oktober 2008 och som resulterade i en fotobok 2013.

I verket följer Gudrunsson Carl von Linnés resedagbok ”Iter Lapponicum” (Lappländska resan) från 1732 och fotograferar de platser Linne besökte. Han gör detta för att försöka förstå i vilken omfattning landskapet har förändrats under de nästan tre sekel som förflutit. Linnés forskningsresa syftade i stor utsträckning till att undersöka de norrländska naturresurserna och besvara frågor om hur landskapen skulle kunna användas för ekonomisk nytta.

De förindustriella landskap som för Linné var ett slöseri av outnyttjad potential för t ex skogsbruk och uppodling är idag i hög grad exploaterade och präglas av industriell näringsverksamhet. I Erik Mikael Gudrunssons arbeten riktas uppmärksamheten både mot denna storskaliga omvandling av naturen och den kolonisering av traditionellt samiska områden som skett och som fortfarande pågår.

Erik Mikael Gudrunsson, Resa i Norrland, 2013. Fotografi © Erik Mikael Gudrunsson

Thomas Hämén

Född 1987 i Luleå

Isbjörnen har blivit en symbol för klimatkrisen i den globala uppvärmningens tidevarv. I Thomas Häméns verk ”Kalluk och Tatqiq” visas en livestream av två isbjörnar från San Diego Zoo. De är inspärrade och noggrant övervakade för att vi ska få leva oss in i deras värld. Dataanimerade flugor rör sig över bildytan. Skärmens röda färg kommer från grundämnet Europium, vilket i likhet med polarisen är en ändlig resurs.

I verket ”Tyrian Red” har en LED-skärm sänkts ned i ett akvarium fyllt av mineralolja. Videon visar ett kollage över hur det dyrbara pigmentet tyrisk purpur framställs av murexsnäckor, och hur det på olika plan lever vidare symboliskt i en digital bildkultur. På botten av akvariet finns ett antal skal från murexsnäckor, vid vilka kapslar med Europium är fästa. Genom en högtalare hörs låga frekvenser som påminner om hur det låter när man befinner sig under vatten. Här är dock förhållandet det omvända. När man sätter på sig hörlurarna dyker man metaforiskt ner under ytan och kan höra vad rösterna säger.

På ett både analytiskt och associativt vis undersöker Thomas Hämén relationer mellan människor och material, mellan biologi och teknik och mellan liv och död.

Thomas Hämén, Kalluk & Tatqiq, 2017. Live video + HD video, mjukvara, 65-tums skärm, rep och vajer. Courtesy of Clearview, London and the artist © Thomas Hämén

Ingela Ihrman

Född 1985 i Kalmar

I ”The Inner Ocean” (2017–) är passionsblommans nektarfyllda honungskörtlar centrala. Blomman fungerar som kostym under en performance där publiken bjuds att suga i sig av växtens söta saft (i form av passionsfruktläsk). I ”Seaweedsbladet #1” anges Ingela Ihrman som gästredaktör, men i själva verket står hon själv bakom denna hybrid mellan fanzine och naturfilosofisk viktoriansk skrift. Tidningen har delats ut i Malmö-stadsdelen Seved och handlar förvisso om platsen, men också om livets uppkomst.

Jättebjörnlokan är ståtlig men främmande för svensk biotop, den avsöndrar frätande sekret och bör utrotas menar många. I ”The Giant Hogweed” (2016) får den istället gestalta ett starkt behov av den andre, där vetskapen om risken för skada överväldigas av sinnena. Textdelen ”Gröna fingrar” ångar av längtan efter att omsluta och tränga in.

Ingela Ihrmans djupa intresse för biologiska och marina processer glider över i ett symbiotiskt förhållande. Hon gör sig till instrument för att bearbeta laddade metanivåer inom ämnet, men förvandlas också till det mjuka i en musslas inre organ, iförd den mantel hon tillverkat av plast och sidentyg. Badkaret hemma i Seved fungerar som musslans skal.

Att utforska samhället och konsten med kroppen är ett väsentligt inslag i feministisk performancetradition. Tanken går till ”We won’t play nature to your culture”, Barbara Krugers icke samtyckande fras från 1983. Men Ingela Ihrmans nyläsningar gör kaos i dikotomi och kategori.

Ingela Ihrman, Jättebjörnlokan, 2016. Courtesy the artist. Bild från ateljéarbete © Ingela Ihrman

Sara Jordenö & Amber Horning

Sara Jordenö, född 1974 i Umeå
Amber Horning, född 1974 i New Haven, Connecticut

Sverige accepterade 160 000 asylsökande under 2015, motsvarande 2,5 % av den totala folkmängden. Sedan regeringen skärpte sin asylpolitik och införde medicinska åldersbedömningar, vars vetenskapliga metoder och resultat starkt kritiserats av forskare, har ensamkommande unga asylsökande levt i stor rättsosäkerhet.

Sara Jordenö arbetar med samhällsförankrade dokumentära projekt som ofta sträcker sig över många år. Tillsammans med kriminologen Amber Horning har hon skapat ett nytt verk, i gränslandet mellan aktivism, samtidskonst och forskning. Det handlar om den svenska statens behandling av ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan, den stress och utsatthet som asylprocessen innebär och den solidaritet och det engagemang som vuxit fram genom civila organisationer och enskilda individers vilja och förmåga att stödja de ensamkommande.

Videoinstallationen har titeln ”Precarious Record” (2014–18) och belyser ämnet ur juridiska och sociala perspektiv, samtidigt som en av de utsatta pojkarnas undanskymda liv kommer fram i ljuset. Utifrån forskning och djupintervjuer med flyktingar om deras erfarenheter och genom samarbeten med aktivistiska nätverk har Jordenö och Horning skapat ett projekt som tar sig an frågans hela komplexitet.

Sara Jordenö & Amber Horning, Stillbild från Precarious Record, 2014–18. Foto: Maja Dennhag © Sara Jordenö & Amber Horning

Hanni Kamaly

Född 1988

I videoverket ”HEAD, HAND, EYE” väver Hanni Kamaly samman bilder och berättelser i associativa tankebanor som blottlägger hur makt alltid utövats genom kontroll och dehumanisering av den andres kropp. Genom att framställa den andre som vilddjur eller ohyra har handlingar rättfärdigats som annars skulle definieras som omänskliga.

Den franska psykoanalytikern Jacques Lacan (1901–1981) hävdade att barnet initialt upplever kroppen som separata delar men att hjärnan, under spegelstadiet, fogar samman den fragmenterade kroppen till en helhet, och att i denna process skapas subjektet. I Kamalys film skildras det motsatta händelseförloppet, nämligen hur subjektet slits i stycken och blir till objekt i maktens händer. Filmens titel anger tre kroppsdelar som är centrala för människans möjlighet att manifestera i världen – huvudet, handen och ögat. Genom historien har dessa kroppsdelar skiljts från den övriga kroppen som straff när regler överträtts och makten utmanats.

Den fragmenterade kroppen kan sedan användas i den fortsatta dehumaniseringsprocessen. I filmen berättas bland annat hur den franska kolonialmakten efter ett upplopp på Stillahavsön Nya Kaledonien halshögg kanakhövdingen Ataï vars huvud sedan fördes till Frankrike där det användes för etnologiska studier och ställdes ut på museum. Rasistiska föreställningar fortsätter att frodas än idag informerade av sådana handlingar.

Hanni Kamaly, Stillbild från Head, Hand and Eye, 2017. Video. 17:40 min © Hanni Kamaly

Mårten Lange

Född 1984 i Göteborg

”The Mechanism” (2017) är en serie fotografiska verk som knyter samman olika städer i världen genom dokumentation av byggnader och människor i högteknologiska miljöer där övervakning, urban livsstil och teknologisk framtidstro möts. Bilderna är både lockande och skrämmande i sina försök att visa på effekterna av hur mänskliga livsvillkor förändras när övervakningsteknologi och elektromagnetiska kraftfält utgör grunden för sammanlänkningen mellan människor. Närbilder blandas med stadslandskap och skapar filmiska sekvenser av en melankolisk berättelse som liknar science fiction men i själva verket är en pågående verklighet.

Mårten Lange har publicerat fotoböcker sedan 2007 och de senaste tre årens bibliografi består av ”Citizen” (2015), ”Chixixulub” (2016) och ”The Mechanism” (2017). I hans fotoverk framkommer ett tydligt intresse för relationen mellan människa, djur, natur och teknik. Han brukar bestämma sig för ett område som intresserar honom och börjar sedan sina undersökningar med kameran för att hitta ”evidensmaterial” som visar resultaten av arbetet. Allt är för honom av likbördig betydelse, en elektronisk kopplingsanläggning står inte högre i hierarkiskt värde än en vy över en byggnad av stål och glas som reser sig högt över stadslandskapet.

Mårten Lange, Woman with phone, från serien The Mechanism, 2017. Pigmentutskrift © Mårten Lange

Helena Lund Ek

Född 1988 i Stockholm

Helena Lund Eks konst tar rummet och fysiken lagar i anspråk. Hon arbetar företrädesvis med figurativt måleri och hennes målningar utförda på hängande tygstycken kan sträcka sig metervis över en vägg, hänga fritt från ett tak eller flöda ner längs en vägg för att sedan flyta ut över golvet. Lund Ek arbetar med måleri som handling och utforskar den flytande gränsen mellan konst och liv. Hennes målningar har en särskild pregnant närvaro i rummet som hade de egna liv.

Målningarna ”Lily of the Vally” och ”Hanging” kom till under en period av personlig förlust och sorg. Liljekonvaljen har med sin tidiga blomning på våren i många kulturer kommit att bli en symbol för vägen från döden åter till livet. Figurerna i målningarna tycks befinna sig på ett eget plan mellan jorden och en annan dimension. För Helena Lund Ek har måleriet blivit en sekulär andlig plats för bön och tro. Måleriet tillåts här bli en poetisk möjlighet till transcendens.

Helena Lund Ek, Lily of the valley, 2014. Olja på bomullsduk. Foto: István Virág © Helena Lund Ek

Dinis Machado

Född 1987 i Porto

Dinis Machado agerar i skärningspunkten mellan konst och dans och rör sig otvunget inom de båda fälten. I verket ”Site Specific for Nowhere” knyter han an till en serie av tidigare arbeten som utforskat materialistiska idéer om medborgarskap. ”Site Specific for Nowhere” är en koreografi som inte är utförd för en specifik plats men som blir specifik för varje plats den uppförs på då den tillkommer i tät dialog med den lokala platsens egenskaper.

Verket framförs av Machado själv som ensam i rummet genom en rad olika aktiviteter utförda gående och stående utforskar den utvalda platsen i en spiralformad rörelse med tilltagande intensitet. Steg för steg ringar Machado in platsen med sin närvaro och skapar ett förtätat eget rum i rummet genom sina rörelser. Med tiden övergår rörelsens territoriella anspråk från att vara en ambition till att bli ett konkret faktum, ett insisterande på rätten att få ta plats och att få höra hemma.

Datum och tider: Performance av Dinis Machado

Dinis Machado, Out In Space (Experiences on Autonomy), 2013. A performance series by Dinis Machado. Produced by BARCO. Project developed within the research context of the Choreography MA at DOCH © Dinis Machado

Éva Mag

Född 1979 i Csikszereda

En skiss ritad av Éva Mag 2013 visar en kropp formad som en fyrbent varelse krönt av en triangulär huvudbonad och med bröstvårtor utdragna till stjälklika kanaler. Ett foster markeras av en tom cirkel i buken på detta märkliga kvinnodjur som väcker associationer till både nunnedok och pornografi. Flera av Mags skulpturer och installationer gestaltar pressen på kvinnors kroppar. Hon uppmärksammar konflikten i att betraktas som sexuellt territorium, alstra barn, och samtidigt äga rätten att vara ett sexuellt subjekt. Tematiken bidrar till verkens laddning av rå energi.

Andra verk av Éva Mag visar den mänskliga kroppen som utsatt för extrem maktutövning och systematiserat våld. Dessa skulpturer av trauma ingår i en övergripande efterforskning om hur kroppen påverkas av politiska ideologier och sociala strukturer. Det fysiska arbetet är ett viktigt skäl till att konstnären använder lera – den är tung, ger motstånd och är smutsig. Andra material kontrasterar mot leran, som textilen Mag mötte i sina föräldrars syateljé. De människolika och ibland stympade 80-kiloskropparna Éva Mag sytt tygbehållare åt är både skulpturer och del av ”Stand up. I said stand up!”, en performance där hon försöker få det tunga och samtidigt sköra att stå upprätt.

Éva Mag, Original #21, 2016. Lera, vax, textil, kompositmaterial. Foto: Éva Mag © Éva Mag/Bildupphovsrätt 2018

Eric Magassa

Född 1972 i Linköping

Eric Magassas verk tillkommer i en lång process, flera arbeten är igång parallellt i en mängd tekniker där innehåll migrerar. I den pågående fotografiska serien ”The Lost” framträder en mansfigur i olika exteriöra miljöer. Figurens huvud är täckt i papperskartong med stora färgfält som för tankarna till afrikanska masker eller naivistisk konst. Konstnären agerar själv modell och inledningsvis var Göteborg som stad, en kamera och ett stativ projektets förutsättningar. Genom den tid och fördjupning som en stipendievistelse i Detroit möjliggjorde kom projektet att involvera fler platser och människor, och Magassa utvecklade en ny arbetsmetod. Titeln är dubbeltydig; något som gått förlorat, eller de som är vilse.

Drama och medie-forskaren Michael Bachmann ser beröringspunkter mellan ”The Lost” och fotografier av en postmodern bildskapare som Cindy Sherman: skenbara självporträtt där maskeringen filtrerar uttrycket. Här finns en performativ aspekt. Om Sherman refererar till kvinnliga stereotyper kan Magassas porträtt läsas postkolonialt. Uppväxt i Göteborg och Paris med svensk och fransk-senegalesisk bakgrund, har han studerat hur västafrikansk konst kopierats och exploaterats, både i modernistisk konst och i kommersiell produktion. Förlagans ursprungliga syfte – det kan vara som initieringsmask eller skyddsamulett – återerövras genom den förskjutning av mening som sker när konstnären iklär sig en liknande mask, eller som i andra verk, återskapar en skulptural gestalt. Eric Magassas teatrala iscensättningar åberopar ett arv från en kontinent där han har rötter, men för också hänvisningen i en ny riktning.

Eric Magassa, Från serien The Lost Series, Göteborg, 2017. Pigment print © Eric Magassa/Bildupphovsrätt 2018

Tor-Finn Malum Fitje med Thomas Hill

Tor-Finn Malum Fitje, född 1989 i Bergen, Norge
Thomas Hill, född 1989 i Coffs Harbour, Australien

Tor-Finn Malum Fitje utforskar naturvetenskapens användning av metaforer: inte bara när det gäller namn, bilder eller modeller som representerar annat än sig själv, men som en kognitiv process som gör det möjligt för människan att se relationer mellan till synes orelaterade begrepp. I essäfilmen ”Aleph Null & The Missing Mass” tar han oss med på en vindlande resa genom mörkrets historia i västerlandets kultursfär. Redan i Bibelns första rader klargörs det att Gud skapade ljus ur mörker och att ljuset var gott. Allt sedan dess har mörkret framställts som en negation och som en metafor för det onda, okända och hotfulla.

I filmen ackompanjeras konstnärens berättarröst av filmmaterial funnet i den avgrund av fakta, fiktion och desinformation som Internet utgör. Resan börjar med nedslag i konsthistorien där konstnärer sedan renässansens med chiaroscuro-tekniken låtit ljuset lyfta fram bibliska motiv ur mörkret. Andra konstnärer som Kasimir Malevitj och Man Ray har utforskat mörkret genom svarta monokromer och mörkrumsexperiment. I samtiden har idéer om mörk materia och mörk energi skapat en ny känsla av var gränsen går för möjligheten att förstå världen. Rädslan för det nya mörkret och våra försök att kontrollera det lämnar avtryck i såväl Hollywood som hos Internets paranoiska konspirationsteoretiker.

”Hyphenic” (2018) av Tor-Finn Malum Fitje och Thomas Hill, är ett forskningsprojekt i gränslandet mellan lingvistik och biologi som kartlägger förekomsten av språk i vanligt husmögel. Inom biosemiotiken anses utbytet av tecken vara en inneboende egenskap hos alla levande organismer .

Tor-Finn Malun Fitje, Aleph Null & The Missing Mass, 2017. Video, color/black&white. 100 min © Tor-Finn Malun Fitje

Britta Marakatt-Labba

Född 1951 under en höstflyttning av renar vid norsksvenska gränsen

Massakern på Utöya, 2011, chockerade en hel värld. När nyheten om dödsskjutningarna nådde Britta Marakatt-Labba visste hon att hon måste närma sig den fruktansvärda händelsen för att bearbeta och förstå. Hon började brodera på gamla vetesäckar som var stämplade med det nazistiska örnemblemet. Tyskarna hade fraktat säckarna genom Sverige under andra världskriget och använde dem bland annat i byteshandel med samerna. Eftersom säckarnas var slitstarka kom de att nyttjas som dörrar till samekåtor och en del av dem har bevarats ända tills idag.

Britta Marakatt-Labba har arbetat med broderi, samiska berättelser och myter under hela sitt konstnärskap. Genom att fritt brodera händelser från Utöya på säckarna, knöt hon samman nazisternas förödande framfart under andra världskriget med samtidens nazistiska våld. Hon kunde därmed gestalta de politiska skeendena i tid, samtidigt som den egna familjehistorien bereddes plats i verket. I ”Händelser i tid” (2013) hänger de broderade säckarna i en form som påminner om nomadlivets kåta. Verket visades första gången på Lofoten International Art Festival i en gammal industribyggnad som hjälpte till att göra kopplingen mellan konst, hantverk och handel tydlig.

Britta Marakatt-Labba, Händelser i tid, 2011. Broderi/Applikation i 6 delar. Foto: Hans Olof Utsi/Kiruna© Britta Marakatt-Labba/Bildupphovsrätt 2018

Fatima Moallim

Född 1992 i Moskva

Fatima Moallim är verksam i Stockholm där hon sedan 2012 arbetar med projektet ”Flyktinglandet”. Hennes konst kretsar kring berättelser om föräldrarnas flykt från Mogadishu på 1990-talet. Hon uttrycker sig på ett varsamt och humoristiskt vis kring det som skaver mellan de fantasier flyktingarna har har kring resans mål och den vardagliga verkligheten med frustration och kulturkrockar som de sedan ofta upplever i den svenska småstaden.

Att teckna utgör basen i hennes performance-akter, i vilka Fatima Moallims och publikens energier blandas samman till en. Den flyter ut genom hennes hand i linjer där pennans rörelse uttrycker det hon upplever i rummet. Med ryggen vänd mot sin publik uppfattar hon viskningar och ljud av människor i rummet. Akten sker under en rituell tystnad, som konstnären liknar vid en ljudlös bön. Hennes tecknande är lika mycket resultatet av hennes egna upplevelser och känslor som av betraktarens energier och föreställningar om de platser som format hennes identitet.

Flyktinglandet, Behärskning av tre känslor, 2018. Performance, Marabouparken 2018. Foto: Elin Magnusson © Flyktinglandet

Åsa Norberg & Jennie Sundén

Åsa Norberg, född 1977 i Göteborg
Jennie Sundén, född 1977 i Göteborg

Navet i ”Gifts and Occupations” (2017) utgörs av en uppförstorad kopia av Karin Larssons (1859–1928) blomsterhylla från hemmet i Sundborn. Hyllan utformades så att alla plantor skulle få så mycket solljus som möjligt. Dess modernistiska form var långt före sin tid. I Sundéns och Norbergs verk är hyllans ena ben placerat i en hexagonformad sandlåda, som en hälsning till den tyska pedagogen Friedrich Fröbel (1782–1852). Fröbel, som blev en viktig inspirationskälla för bland andra Maria Montessori (1870–1952) och Rudolf Steiner (1861–1925), liknade barnet vid en planta som behövde få växa fritt och blomstra. Den allra första sandlådan byggdes till hans barnträdgårdar.

Bakom sandlådan står en trädgårdsspaljé. De skulpturala objekten visas tillsammans med en serie textila målningar. I installationen vävs idéer om barns lärande, varseblivning, odling och växande samman med den abstrakta konstens historia. Verket drar paralleller mellan modernismens idéer om ett demokratiskt formspråk och ett jämlikt samhälle där exempelvis barnomsorg och fri skolgång är viktiga inslag.

Åsa Norberg och Jennie Sundén har länge arbetat tillsammans, både som konstnärer och curatorer. De belyser hur konsten alltid både ingår i ett historiskt sammanhang och i en konkret situation i nuet.

Ida Persson

Född 1985 i Malmö

Blicken börjar lätt att vandra över de till synes kaklade konstruktionerna i Ida Persson monumentala målningar. Men blicken förmår inte att tränga bakom ytan på de strukturer som tornar upp sig inför oss. Målningarna hänger högt på väggen och tvingar oss att se upp på dem. De tycks utöva ett visst inflytande över oss – ett slags lågmält våld om man så vill.

Michel Foucault beskriver i essäboken ”Övervakning och straff” hur man övergav kroppsstraffet för att istället straffa den dömde genom kontroll av dennes psyke och själsliga liv. Genom disciplinering skapas fogliga kroppar som låter sig underordnas makten. Disciplineringen behöver en arkitektur som tvingar fången till att inrätta sitt liv efter möjligheten att alltid kunna bli sedd.

En arkitektur för skapande av fogliga kroppar är inte enbart önskvärd i fängelser. Den kan också användas i verksamheter såsom skolor, arbetsplatser och vårdinrättningar. Ida Persson intresserar sig för disciplineringens mekanismer och ger dem målerisk form i sina arkitektoniska målningar. Det skarpa ljuset som faller in från ovan och de kliniskt släta ytorna i skapar en känsla av att det inte går att gömma sig. Vi betraktar målningarna men vem betraktar oss?

Ida Persson, 4:5 och 4:3, 2017. Akryl på duk © Ida Persson

Anna-Karin Rasmusson

Född 1983 i Karlstad

Anna-Karin Rasmusson särskådar i sin konst vad det innebär att vara människa. Videoverket ”Mater Nostra” speglar maktförhållanden i mänskliga relationer. Iklädd hudfärgad kroppsstrumpa upplåter konstnären sin kropp som projektionsyta för våra innersta känslor och djupaste rädslor.

Vi följer hur konstnären med stor möda upprepade gånger släpar en docka i sin egen storlek uppför en trappa. Vid trappans ände ställs empatin på sin spets. Makt över liv och död blir plötsligt en fråga om den enes välvilja. Handlöst faller dockan ner. Allt börjar om. Passagens papperstäckta väggar täcks efter hand av våt röd färg som lämnar blodlika spår i rummet där det tröstlösa arbetet pågår utan slut.

”Mater Nostra” är latin och betyder ”Vår moder”. Att vara mor är att ge liv till någon genom sin egen kropp och sitt eget blod men också att vara ansvarig för någon i total beroendeställning. Frasen leder tankarna till Jungfru Maria som gav liv åt Jesus, bevittnade hans lidande och död på jorden och begravde hans sargade kropp.

Anna-Karin Rasmusson, Mater Nostra, 2017. Videoinstallation © Anna-Karin Rasmusson

John Skoog

Född 1985 i Kvidinge

Unga personer i vidsträckta exteriörer är ett filmiskt omkväde hos John Skoog. I skymningsljus fångas till synes vardagliga ögonblick i karaktärernas liv. Äldre människor utanför bild återger fåordigt berättelser, minnen eller rykten. Den särskilda stämning som präglar hans filmer, avvaktande och samtidigt skarpt iakttagande, frammanas av den suggestiva ljudbilden.

I John Skoogs film ”Sent på jorden” (2011) spelar några flickor boll på ett fält och viftar bort ollonborrar, kanske samma plats där cigarettrök stiger ovanför ryggen på en ensam tonårstjej med blicken mot en skymningsrosa himmel i filmens första scen. Titeln är hämtad från Gunnar Ekelöfs poesidebut.

I ”Värn” (2014) glider kameran oändligt långsamt över ett mäktigt hemmabygge på Kvidingeslätten, hopfogat av cement, kraftiga bjälkar av grånat trä, överbliven järnvägsräls och andra moderna lämningar. Karl-Göran byggde det till skydd för sig med plats för grannar, föranledd av 1950-talets myndighetsbroschyr som manade Sveriges befolkning till beredskap i händelse av nya orostider.

Filmerna lånar tekniker och strategier från filmkonstens arkeologi medan innehållet kan inspireras av författare som Birgitta Trotzig eller Vilhelm Ekelund. Men John Skoogs existentiella undersökningar är helt hans egna.

John Skoog, Sent på Jorden: Sammie, Emilia & Erica, 2011. Produktionsbild från filmen. Foto: Emma Blomberg © John Skoog

Anders Sunna

Född 1985 i Jukkasjärvi församling och uppvuxen i Kieksiäisvaara i Pajala kommun

”Jag var bara ett år när det hände, sommaren 1986. Trots att jag inte har varit med från början av konflikten 1971, så är det en händelse som påverkat hela mitt liv.” Orden är Anders Sunnas egna och det som hände är berättelsen om den kamp som hans familj har fört både mot den sameby de tillhört och den svenska staten, en konflikt som uppkom redan under 1940-talet. Kampen handlar om rätten till att bedriva renskötsel på det sätt som familjen ägnat sig åt sedan urminnes tid.

Anders Sunna har använt konst som politiskt agitationsmedel ända sedan tonårstiden och det fortsatte när han blev konststudent i Stockholm. Hans stora målningar, installationer och performance-akter handlar om det förtryck han som same upplevt gentemot sin familj och deras rättigheter. Genom sin konst uttrycker han den mångfald av känslor som han inte kan förmedla i ord. Känslor som bottnar i rasifieringen av samer och de övergrepp som det samiska folket fått utstå och fortfarande tvingas att brottas med. ”Jag är statslös i en diktatur”, säger Anders Sunna.

Anders Sunna, North Gate Collection, 2013. Collage, oil, acrylic on mdf © Anders Sunna/Bildupphovsrätt 2018

Cara Tolmie

Född 1984 i Glasgow

Cara Tolmie utforskar med sin kropp och sin röst platsspecifika förutsättningar för att göra performancekonst, i syfte att komma åt de politiska och poetiska möjligheter som finns i kroppens språk, i skriftspråket och i musik.

”Cancamon” bygger på tre sånger – ”Groung” och ”There Is a Balm in Gilead” med Zabelle Panosian och ”Blasé” med Jeanne Lee och Archie Shepp. Det som intresserar henne i den här musiken är ”sångröstens sätt att kommunicera, dess förmåga att fängsla bortom det bekväma lyssnandet”.

Genom hela verket bär hon dessa utvalda sånger i sig och använder spända rörelser och röstläten för att undersöka känslan i ordet balm – balsam eller kur – och hur detta kan tänkas anknyta till den kvinnliga sångrösten. I hennes beskrivning av denna performance karakteriseras ett rop ”som någonting mitt emellan ett stönande, ett dämpat skrik, en gammaldags ringsignal och ljudet av en visslande vattenkokare”.

Cara Tolmies ”Cancamon” är ett svårgripbart och krävande men främst djupt personligt verk. Video-delen är filmad på platser i Stockholm där Jeanne Lee en gång i tiden framträdde och spelade in – ABF-ägda Gyllene Cirkeln och Borgarskolan, som numera heter Sollévi-huset och rymmer ett hälso- och friskvårdcenter. Valet av dessa rum speglar Tolmies ambition att placera sig i de sammanhang där ljud och toner som hon både lyssnar till och framför ursprungligen ingick.

Cara Tolmie, Stillbild från Cancamon, 2016/2018. Performance och video. 20:00 min. Courtesy of the artist. Foto: Gethin Wyn Jones

Anna Uddenberg

Född 1982 i Stockholm

En tribaltatuering i en kvinnas ryggslut, ett omgjort kök som vill se dyrt ut. Anna Uddenberg arbetar med samtida generiska ornament och estetiker som signalerar marknadsmässiga värdeord som lyx, kontroll och säkerhet. Konstnärens bakgrund finns i performativitetsteori. Hon arbetade tidigt med att avkoda och ställa samman sociala manuskript som känns igen från evenemangsindustrin, 18 + Klickbates och liknande, för att öka medvetenheten om betraktarens egen roll i makthierarkier och samhällsordning. Hennes figurativa, ofta hypersexualiserade skulpturer tog successivt över rollen som performers och har på senare tid ersatts av skulpturer som rör sig närmare abstraktion. En peruk av slingat hår och bärarens exponerade skrev över en maximalt utrustad barnvagn i ett verk som ”Jealous Jasmine” (2014), har givit plats för mer svårdefinierade objekt i samma blekt pastellfärgade färgskala. Laminat, syntetiskt hår, Foppatofflor, akrylnaglar, bilinteriörer, heltäckningsmatta är exempel på material. Kropparna är borta, objekten har blivit en form av konsumtionsvaror för obskyra behov.

Verk som ”Cuddle Clamp” (2017) och ”Twin generators and Upgraded Tender” (2017) liknar avancerade hjälpmedel för funktionsvarierade eller klösbrädor för troféhustrur. ”Jag är intresserad av att infiltrera och omkoda kommersiella objekt och miljöer, ta isär och undersöka deras koncept, former och material och sätta dem i nya dialoger med varandra”, säger Anna Uddenberg. Kanske möts svanktatueringen och den pseudogenuina köks-ön snart i en dag-tv-kanal nära dig.

Anna Uddenberg, Twin generators and Upgraded Tender, 2017. Foto: Gunter Lepkowski © Anna Uddenberg

Sophie Vuković

Född 1988 i Zagreb

“You can’t lose a home if you never had one. How can you get lost if there never was a starting point to begin with?” Orden uttalas av en ung flicka som reflekterar över sin livssituation i filmen ”Shapeshifters”.

Filmaren och konstnären Sophie Vuković är född av kroatiska föräldrar i det land som en gång hette Jugoslavien. Hon växte upp i Australien och Kina innan hon tio år gammal flyttade med sina föräldrar till Sverige. I ”Shapeshifters” följer vi henne på en personlig resa, till synes utan slut. Känslan av att inte höra hemma någonstans leder henne in i ett sökande efter identitet och mening. Möjligheter till identifikation undersöks genom relationen till nationer, föräldrar och vänner.

Filmen ger röst åt alla dem som upplever att de befinner sig i ett ”mellanförskap” – ett tillstånd som även gestaltas i filmens pendlande mellan olika språk och genrer. Dialogen växlar mellan engelska, svenska och ”serbokroatiska”, medan filmspråket rör sig mellan fiktion och dokumentär.

Filmen hade premiär på Göteborgs filmfestival i januari 2017 och den gick upp på landets biografer i oktober samma år.

Sophie Vuković, Shapeshifters, 2017. Video (HD/16:9) 75 min. Foto: Ratko Vuković © Sophie Vuković

Knutte Wester

Född 1977 i Eskilstuna

”Ser du där borta? Där, där går gränsen.”  Ett barn rör sig på den svenska landsbygden och pekar ut en osynlig gräns. Den ramar in det trygga område i närheten av en plats där han bor tillsammans med andra papperslösa. Filmens estetik är avskalad och osentimental. Pojken talar om sin situation utan varje spår av bitterhet. Visst vore det härligt att åka in till stan och äta hamburgare. Men man får vänta på sin tur, konstaterar han. Filmen vittnar om människans märkvärdiga förmåga till anpassning. Samtidigt belyser den det orimliga och absurda i situationen. Pojken har bott innanför gränsen i fyra år.

Ända sedan studietiden har Knutte Wester velat ge plats för människors berättelser om utsatthet och förlust. ”Här går gränsen” är del av den större installationen ”En hemlig plats”, som han arbetade med mellan 2012 och 2016.

I slutet av filmen provar pojken ett par vingar. De är tunga. Vi borde ha gjort dem kortare, säger det barn som tycks hålla i kameran.

Knutte Wester, Här är gränsen, 2016. Videoinstallation. 5:30 min © Knutte Wester/Bildupphovsrätt 2018

John Willgren

Född 1985 i Stockholm

”Die Fahne hoch framförd som vals”

En musikant spelar en stilla vals på gator och torg i Stockholms innerstad. Människorna som passerar verkar knappt lägga märke till honom. Vad de knappast anar är att melodin de hör är den gamla tyska marschsången ”Die Fahne hoch – Fanan högt”. En gång var melodin mycket populär i Tyskland. Den sågs rent av som en andra nationalsång i det tredje riket. I dagens Tyskland är den förbjuden att spela.

Den unge mannen bakom dragspelet är konstnären John Willgren själv. Han har arrangerat om melodin och framför den i valstakt. I en av filmens scener ser vi konstnärens föräldrar dansa till hans dragspelande i en Folkets hus-lokal. Modern föddes 1944 under pågående världskrig. Fadern föddes året därpå som ett fredstidsbarn i en tid av gryende hopp.

Kanske ljuder tonerna som ett eko från en svunnen tid, men de strömningar som en gång gjorde melodin så populär har åter växt sig starka i Europa. Efterkrigstidens mantra ”Aldrig igen” hörs allt mer sällan. Istället visar väljarundersökningar att var femte svensk kan tänka sig att rösta på ett parti med nynazistiska rötter. Det må vara nya tongångar men det är ändå samma gamla vals.

John Willgren, Die Fahne hoch framförd som vals, 2013. Video. 3:50 min. Foto: Jennifer Sameland © John Willgren

Christine Ödlund

Född 1963 i Hägersten

Livets mysterier och tillvarons fördolda dimensioner genomsyrar Christine Ödlunds konstnärskap. Hon arbetar såväl med elektroakustisk musik som med måleri och installation och rör sig fritt mellan vetenskap och metafysik. I verket ”Elektroakustiska aspekter av människa och växt” (2018) utgår hon från fysikern Nikola Teslas (1856–1943) idéer kring elektricitet och energier. Hans tankar har inte bara vunnit genklang i vetenskapens värld, utan också i ockulta kretsar.

Installationen består av en vågformig skulptur i återanvänd aluminium – ett material med god ledningsförmåga – som kommunicerar med en större skulptur i trä. Den större ser ut att vara en skiss till den mindre, trots att storleksförhållandet brukar vara det omvända. Formerna åkallar Teslas elektromagnetiska spolar och elektricitetens vågrörelser. Mellan de båda skulpturerna presenteras två plantor med blottlagda rottrådar. Den ena exponeras för ett klickande ljud. Den andra kopplas upp mot en högtalarutrustning, så att besökaren kan ta del av de eventuella energier den skickar ut. Har allt levande förmåga att reagera och kommunicera? Är det möjligt att upprätta kontakt mellan människa och växt?

Christine Ödlund, Kirilian Nettle (Stillbild från film), 2018. Foto: Valdemar Asp/Christine Ödlund. Courtesy the artist © Christine Ödlund/Bildupphovsrätt 2018

Mer om utställningen