En resa genom den svenska konstscenen

Joa Ljungberg: Vi bestämde vi oss tidigt för att genomföra en så omfattande research vi bara kunde, utan några på förhand definierade tematiska ramverk eller idéer om var vi i slutändan skulle landa. Vi ville båda ta tillvara på möjligheten att lära känna många för oss nya konstnärskap och vi ville undvika att fastna i en redan existerande berättelse om den svenska konstscenen.

Santiago Mostyn: Vi diskuterade också innebörden av att göra en konstutställning inom ramen för en nationell undersökning. Vad betyder det i vår samtid, och vad betyder det för någon som mig, som är konstnär snarare än curator och dessutom en relativt ny invånare? Vi ville se så mycket konst vi bara kunde och låta det mötet ta oss vidare i arbetet. Varje nykomling upplever också platsen på ett delvis annorlunda sätt, och dessa nyanser kom på ett naturligt sätt att påverka vår process.

Gällande definitionen av den svenska konstscenen kändes det självklart från första början att dess gränser måste förstås som både rörliga och subjektiva

Den svenska konstscenens diffusa och rörliga gränser

JL: Tillsammans har vi genomfört ett stort antal ateljébesök i olika delar av landet och på platser utanför Sveriges gränser. Gällande definitionen av den ”svenska konstscenen” kändes det självklart från första början att dess gränser måste förstås som både rörliga och subjektiva. I Sverige verkar konstnärer med bakgrunder i många olika länder och kulturer. Vissa har bott här i några år, andra betydligt längre. Det finns också svenska konstnärer som känner stark tillhörighet med Sapmi, ett landområde som sträcker sig bortom Sverige, in i Norge, Finland och Ryssland. Gränserna för den svenska konstscenen kan således inte vara desamma som för nationalstaten Sverige, trots att det inom denna scen myllrar av innehållsmässiga kopplingar till landet Sverige, dess historia, utbildningssystem, samhällsmodell och relation till omvärlden.

SM: Konstnärernas växande intresse för det ”lokala” kom också att hjälpa oss i arbetet och fungerade lite som en sköld mot lockelsen i de mer kommersiella estetiker som i hög grad präglar den internationella konstscenen. Jag har själv alltid varit intresserad av hur konsten kan engagera sig i ett samhälles förändringsprocesser. Under våra konstnärsmöten och diskussioner började vi reflektera över olika berättelser om det svenska samhället och hur dessa gestaltas av samtida konstnärer runt om i landet.

Effekter av utanförskap och innanförskap

JL: Under våra ateljébesök och researchresor har vi lärt känna många fascinerande konstnärskap och samtidigt fått en djupare inblick i det svenska samhället. Vi har med egna ögon kunnat se omvandlingen av stora naturlandskap till gruvor och kraftverk och vi har upplevt effekter av både utanförskap och innanförskap, solidaritet och främlingsfientlighet.

SM: Succesivt började också bilden framträda av en rikare och mer nyanserad konstscen än vi tidigare kunnat se. En konstscen där relationen mellan centrum och periferi har förändrats och där tidigare hierarkier och maktordningar – vad gäller exempelvis kön och relationen mellan storstad och glesbygd— har börjat luckras upp.

JL: Påfallande var också ett starkt och växande intresse för samarbete, att skapa kollektivt och att tillsammans lära om och lära nytt. Kanske ett uttryck för en längtan bortom individualismen som i grunden präglar det svenska samhället, men kanske också ett symptom på att det västerländska sättet att leva visat sig vara ohållbart (för att inte säga djupt destruktivt), och att den insikten kommit att bottna hos alltfler. Vi måste helt enkelt hitta nya sätt att leva tillsammans, nya sätt att vara människor på.

Konstnärliga upptäckter och viktiga tendenser på den svenska konstscenen

SM: För att bredda konversationen och göra fler röster hörda, föreslog Joa att vi skulle arrangera fyra heldagsseminarier, som hölls i Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå. Till dessa seminarier bjöd vi in curatorer, musei- och konsthallschefer, konstkonsulenter, skribenter och forskare.

JL: Vi bad alla deltagare att i korta presentationer och diskussionsgrupper dela med sig av sina inblickar i den svenska konstscenen och tankar om tendenser i tiden. Alla bjöds också in att närvara under seminariedagarna i samtliga fyra städer och på så sätt blev arrangemanget en unik plattform för kunskapsutbyte för alla inblandade.

Vi började tänka på utställningen som en möjlighet att genom konsten se på det svenska samhället, dess historia och förhållande till omvärlden.

Modernautställningen som en möjlighet att reflektera kring det svenska samhället

JL: Några av de tendenser som diskuterades under seminariedagarna kommer att återspeglas i utställningen. Ett exempel är just det växande intresset hos konstnärer att engagera sig i sin direkta omgivning och utforska de historiska händelser som har format den. Istället för att skildra stora händelser långt borta väljer alltfler konstnärer idag att ’gräva där de står’. Inte sällan med resultatet att marker som tidigare upplevts som neutrala och rentav oskyldiga, plötsligt framträder som både laddade och konfliktfyllda.

SM: Tendensen att arbeta utifrån ett lokalt perspektiv har också påverkat vårt arbete med utställningen som helhet. Istället för att tänka på Modernautställningen som en exposé över de mest tongivande konstnärskapen i Sverige just nu, började vi alltmer tänka på utställningen som en möjlighet att genom konsten se på det svenska samhället, dess historia och förhållande till omvärlden. Geografen David Harvey skriver “I en värld där spatiala barriärer minskas, har det kommit att bli mer snarare än mindre viktigt att utvidga och omarbeta platsbundna identiteter i våra utbyten, rörelsemönster och kommunikation,” något som återspeglas i hur många konstnärer idag tänker och arbetar.

JL: Vi lever också i en rädslans och misstänksamhetens tid. En klimatkris har börjat göra sig kännbar och antidemokratiska och populistiska krafter när sig samtidigt på människors rädslor för att underblåsa nationalistiska strömningar, rasism och homofobi. Ur det perspektivet kom det också att kännas viktigt att presentera konstnärskap som bottnar i ett historiskt och sociopolitiskt engagemang.

SM: Snarare än att presentera en kartläggning av de mest framstående svenska konstnärerna just nu har vi skapat en utställning som har ett levande förhållande till sin samtids verklighet, och som utgår från övertygelsen om att konsten kan skapa nya samtal, få oss att omvärdera våra ståndpunkter och kanske till och med se världen i ett nytt ljus.

JL: Vi hoppas att utställningen ska inspirera tankar och diskussioner både om förändringar i –  och olika erfarenheter av— det svenska samhället, och om betydelsen av att vara människa och mänsklig — igår, idag och i framtiden.

Många har medverkat i arbetet inför Modernautställningen 2018

Vi vill tacka alla de inbjudna konstexperter som tillsammans utgör Modernautställningens konstnärliga råd. Stort tack för att ni delat med er av er värdefulla kunskap under seminariedagarna i Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå:

Miriam Andersson-Blecher, konsthallschef och Anneli Bäckman, curator på Botkyrka konsthall; Maria Arusoo, chef för Center for Contemporary Arts, Tallinn. Var under 2016 inbjuden av Iaspisprogrammet som expertbesök för bildkonstområdet; Julia Björnberg, utställningsintendent på Ystad Konstmuseum och Ellen Sunesson, konstvetare, konstpedagog och frilansande curator; Fanny Carinasdotter, konstnär och konstkonsulent Västerbottens län; Stina Edblom, konstnärlig ledare för Göteborgs Konsthall; Alexandra Ellis, curator vid Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, Västerbottens museum; Ulrika Flink, curator på Grafikens Hus i Mariefred; Nav Haq, curator på MHKA–Museum of Contemporary Art i Antwerpen. Haq curerade GIBCA 2017 i Göteborg och var i samband med det inbjuden av Iaspisprogrammet som expertbesök för bildkonstområdet; Albin Hillervik, frilanscurator verksam i Skåne; Anders Jansson, chef för Skellefteå museum och MAN museum Anna Nordlander; Richard Julin, konstnärlig ledare för Accelerator, Stockholms Universitet; Hicham Khalidi, curator vid Lafayette Anticipations, Fondation d’entreprise Galeries Lafayette i Paris. Var under 2016 inbjuden av Iaspisprogrammet som expertbesök för bildkonstområdet; Moa Krestesen, konstintendent Umeå kommun; Karin Kvam, konstkonsulent Jämtlands län; Ingela Lind, konstkritiker; Anna Linder, konstnär, curator och forskare i projektet ”Queera rörliga bilder”; Annika Lundgren och Johan Forsman, konstnärer och konstnärliga ledare för Skogen i Göteborg; Jan-Erik Lundström, curator och före detta museichef. Tidigare verksam vid Bildmuseet i Umeå och vid Samisk senter for samtidskunst i Karasjok, Norge; Magdalena Malm, direktör för Statens konstråd; Mariangela Mendez Prencke, intendent på Röda Sten Konsthall i Göteborg; Elisabeth Millqvist, verksamhetschef och konstnärlig ledare för Wanås Konst; Åsa Nacking, chef för Lunds konsthall; Andreas Nilsson, curator för ”Modernautställningen 2014”, Moderna Museet Malmö; Temi Odumosu, konsthistoriker och forskare vid Malmö universitet; Filipa Oliveira, curator, skribent och sedan 2015 konstnärlig ledare för Fórum Eugénio de Almeida in Évora, Portugal. Var under förra året inbjuden av Iaspisprogrammet som expertbesök för bildkonstområdet; Corina Oprea, konstnärlig ledare för Konsthall C i Farsta; Helena Persson, chef för Norrköpings konstmuseum och Helena Scragg, museiintendent vid Norrköpings konstmuseum; Katarina Pierre, chef för Bildmuseet i Umeå; Katarina Pirak Sikku, konstnär och forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet; Johan Pousette, verksamhetsledare för Iaspis; Maria Ragnestam, verksamhetsledare för Konstmuseet i Norr, Kiruna; Andreas Ribbung, konstnär och konstnärlig ledare för Supermarket i Stockholm; Frida Sandström, konstkritiker och frilanscurator; Helena Selder, konstnärlig ledare för Baltic Art Center i Visby; Christian Skovbjerg Jensen, chef för Inter Arts Center i Malmö och grundare/curator för Somewhere, ett nytt initiativ för offentlig konst i Köpenhamn; Aftab Soltani, konstnär och projektledare för Ortens Konstfestival i Göteborg; Liv Stoltz, utställningsintendent på Göteborgs Konsthall; Hans Sundvall, chef för Luleå Konsthall; Elena Tzotzi, curator, skribent och en av ledarna för Signal–center för samtidskonst i Malmö; Dragana Vujanović Östlind, chefsintendent på Hasselbladstiftelsen i Göteborg; Anja Öhrn och Sara Edström, konstnärer och verksamhetsledare för Galleri Syster i Luleå; Lena Ylipää, konstnär och konstkonsulent Norrbottens län; Niclas Östlind, curator, forskare, och ansvarig för masterprogrammet i fotografi vid Akademin Valand i Göteborg.

Att de fyra seminariedagarna på så kort varsel gick att genomföra beror helt och hållet på ett engagerat och energifyllt samarbete med fyra institutioner: Malmö Konstmuseum, Göteborgs Konsthall, Konstnärsnämnden/Iaspis i Stockholm och Bildmuseet i Umeå. Stort tack till alla fantastiska medarrangörer: Stina Edblom, konstnärlig ledare Göteborgs Konsthall; Cecilia Widenheim, chef och Sofia Landström, curator, Malmö Konstmuseum; Katarina Pierre, chef och Lisa Lundström, intendent, Bildmuseet i Umeå; Johan Pousette, verksamhetsledare och Lena Malm, projektsamordnare, Iaspis. Tack också till Catrin Lundqvist, intendent, Moderna Museet.