Med framtiden bakom oss

När aymarafolket talar om framtiden gestikulerar de bakom sig, pekar eller viftar över axeln. När de talar om det förflutna indikerar de en plats framför sig, sträcker sina armar ännu längre fram för att tala om antiken. Kontrasten är stor mot västerländsk tidsuppfattning där egot orienterar sig mot framtiden, alltmedan nuet riskerar att förvandlas till ett bortglömt förflutet.

Insikten om att vi i det förflutna kan hitta nycklar till nuet genomsyrar många av de konstnärskap vi lärt känna under forskningsarbetet inför utställningen. Den politiska utvecklingen i stora delar av världen, liksom hoten om en katastrofal klimatpåverkan kräver också att vi konfronterar de prioriteringar och maktstrukturer som avgjort var vi befinner oss idag.

Modernautställningen 2018 vill därför vara något mer än en exposé över konstnärliga praktiker i Sverige. Här erbjuds framförallt en möjlighet att genom konsten begrunda det svenska samhället och dess relation till omvärlden. Flera av de medverkande konstnärerna blickar bakåt i historien och belyser skeenden som format normer och värderingar. Andra åskådliggör vitt skilda upplevelser av att leva i Sverige idag.

Utställningen är uppbyggd kring fyra tematiska grupperingar som växer organiskt in och ut ur vandra i museets utställningssalar och andra publika utrymmen. Från den reglerade kroppen – utsatt för socialt tryck och politisk kontroll, till förhållandet till naturen och människans alltmer artificiella livsmiljöer, rör vi oss genom ett brett spektrum av konstnärliga perspektiv på vår samtid. Berättelser från historien och från samhällets marginaler blandas här med en sökande bortom verkligheten som vi känner den.

Den utsatta kroppen och synen på den Andre

Den mänskliga kroppen är påtagligt närvarande i hela utställningen. Inte framlyft på ett upphöjande sätt, snarare som ett förkroppsligat slagfält för ideologier och ekonomiska intressen: kontrollerad och penetrerad av nya teknologier, utmätt och kategoriserad, inklämd i normer och ideal eller förvrängd av rädsla och våld.

I utställningens första rum möter vi Muhammad Alis hybrida varelser som tidigare varit mänskliga men som nu muterat till något annat, icke-mänskligt. Ibland svärmar deras kroppar likt insekter i stora grupper och kan då forma arkitektoniska former eller arabiska skrivtecken. De är monstruösa och deras verklighet är helvetet på jorden. Teckningarna är influerade av Alis vandringar i Damaskus innan han 2015 lyckades fly över Medelhavet till Sverige, där han nu bor och arbetar.

Lite längre in i utställningssalen breder Ingela Ihrmans ”Jättebjörnlokan” (2016) ut sig – en replika av växten Heracleum mantegazzianum som idag utgör ett fruktat ogräs och vars fototoxiska saft kan orsaka allvarliga brännskador. Den spred sig snabbt i Europa och Nordamerika sedan den introducerades som en prydnadsväxt under 1800-talet. Idag klassas den som en invasiv art som hotar både ekonomiska och ekologiska värden. Mot bakgrund av Ihrmans övriga praktik ligger det nära till hands att tolka denna jätteskulptur som ett gestaltande av den förtärande passionen – föranledd av intensiv förförelse och gradvis resulterande i en bortträngning av det egna jaget. I relation till flera av verken som nu visas runtomkring blir den också ett förkroppsligande av rädslan och begäret inför den Andre, inför det okända.

Flera verk i utställningen går tillbaka till historien för att undersöka hur dåtidens syn på olika grupper av människor påverkar oss än idag. Britta Marakatt-Labbas textila verk ”Händelser i tid” (2013) är broderat på tyska spannmålssäckar som under tiden för andra världskriget transporterades genom Sverige och blev kvar bland konstnärens släktingar. Kliver vi in i den cirkel som säckarna tillsammans bildar framträder broderade motiv från Anders Behring Breiviks terrorattentat på Utöya 2011. Ytterligare en bit in i utställningen belyser Hanni Kamaly, i videon ”Head, Hand, Eye” (2017), hur dehumaniseringen av den Andre ofta tagit sig uttryck genom kroppslig stympning, vilken i sin tur förstärkt rasistiska och koloniala föreställningar.

Att med vetenskapen som vapen definiera en folkgrupp som lägre stående har ofta gått hand i hand med övertagandet av samma folkgrupps mark och rikedomar. Anders Sunnas storskaliga målningar speglar hans familjs mångåriga konflikt med den svenska staten om rätten att bedriva renskötsel på det sätt som familjen ägnat sig åt sedan urminnes tid. Även i dessa målningar finner vi referenser till den institutionella rasismens historia: Rasbiologiska institutets fasad i Uppsala tornar upp sig och bilder på kranier och skelettdelar påminner om hur samernas kvarlevor användes i den rasbiologiska forskningen.

Människan och naturen i det moderna Sverige

Med det moderna Sveriges framåtskridande ökade bekvämligheten och välfärden. Samtidigt effektiviserades livet och naturlandskapet omvandlades. Kalle Brolins video ”Jag är Skåne” (2016) tar oss med på en tidsresa söder ut i Sverige. Filmen går tillbaka till industrialismens begynnelse och belyser hur skånsk kol- och sockerindustri samverkade i det framväxande folkhemmet. Medan kol såldes som bränsle till i sockerfabriken marknadsfördes socker som bränsle för gruvarbetaren.

Betydligt högre upp i landet har Erik Mikael Gudrunsson följt Carl von Linnés fotspår under hans Lappländska resa 1732. Enligt konstnären handlade resan i stor utsträckning om en ekonomisk analys av norra Sverige; en prospekteringsresa för att kartlägga norrländska naturresurser och föreslå hur marker bäst kunde exploateras eller odlas upp. Genom att i nutid fotografera de platser som Linné besökte lyckas Gudrunsson åskådliggöra den gigantiska omvandling av naturlandskapet som ägt rum under de knappt tre hundra år som förflutit. Det som huvudsakligen framträder i de sammanlagt 150 fotografier som visas i utställningen är varken stad, by, bruksmiljö eller skog, utan istället ett slags industriell natur, berövad både liv och själ.

Ett liknande landskap möter vi i Fanny Carinasdotters, Anja Örns och Tomas Örns gemensamma konstprojekt ”Att använda landskap” (2016–2017). Via projicerade stillbilder blickar vi ut över ett gigantiskt hål i berggrunden, det öppna dagbrottet Aitik i Sakajärvi. Verket sammanför röster från boende i området och anställda på gruvbolaget, och ställer oss samtidigt inför den filosofiska frågan om när natur egentligen upphör att vara natur?

En civilisation på gränsen

I den illustrerade boken ”Det som en gång var” (2016) reflekterar författaren och poeten Helena Granström över den kultur, hennes egen, som tillåtit denna ojämförbara förstörelse av sin egen omvärld:

”I vår kulturella mytologi finns ingen omvärld att ingå relation med; det som finns är resurser att utvinna, materia att bearbeta. Om den konkreta produktionsapparaten fungerar genom att omvandla levande till dött—träd till papper, berg till konservburkar—verkar det kulturella mytskapandet på samma sätt, bara ännu mer effektivt: Träd och berg är väl inte levande? Det sker inget dödande eftersom det aldrig funnits något liv att ta. En sådan berättelse om världen är både en förutsättning för och en konsekvens av den storskaliga förödelse som vi bevittnar idag. För en kultur baserad på exploatering finns ingen annan möjlighet än att förneka de exploaterades subjekt.” (s. 13)

Sannolikt är det symptomatiskt för en tid präglad av enorma befolkningsökningar och hotande klimatförändringar, att flera konstnärer idag beskriver vår civilisation som befinnande sig nära en avgörande gräns. Vi har inte bara utrotat mängder av växt-och djurarter och orsakat oåterkallelig förstörelse av jordens ekologiska system – med vårt sätt att leva håller vi också på att förgöra förutsättningarna för vår egen överlevnad.

I Mårten Langes fotografiska serie ”The Mechanism” (2017) rör vi oss genom hyperurbana miljöer där människornas boningar blivit omänskliga och där övervakningsteknologi och elektromagnetiska kraftfält kommit att helt och hållet dominera mellanmänskliga relationer. Här lever uppkopplade individer bakom högresta fasader av stål och glas, övervakade av små runda kameraögon. Dessa högteknologiska miljöer framstår även som rimliga omgivningar för Anna Uddenbergs abstrakta skulpturer, där kroppen antyds i sin frånvaro. Skulpturerna utgör märkliga fusioner av flygplansinredning, spamöblemang och gynstolar, och är på samma gång tredimensionella koncentrat av kontroll, säkerhet och lyx – emotionell hårdvaluta i vår samtid.

Barnet och det mänskliga blommandet, bortom en människocentrerad världsbild

Finns det månntro några vägar ut ur det apokalyptiska mörker som tycks krypa allt närmre?

Under våra researchresor har vi stött på trevande försök att blicka bortom vår exploaterande kultur med hopp om att belysa andra värden och alternativa former för gemensamt liv. Ett positivt sökande har bland annat manifesterats i feministiska återblickar på historiskt material; i ett växande intresse för pedagogikens tankar om hur barnet kan tillåtas växa och blomstra som människa; i queera försök att befria oss från den vita heteronormen, och låta oss återfinna en okorrumperad sexualitet – och kanske viktigast av allt: att hitta nya sätt att leva som en integrerad en del av naturen, bortom en människocentrerad uppfattning av varat.

Malin Franzén är en av flera konstnärer som på senare år närmat sig kvinnliga forskare och författare aktiva under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Gemensamt för flera av dessa kvinnor, verksamma för drygt hundra år sedan, är att de sökt alternativa sätt att förstå människans förhållande till naturen, och till kosmos, och därmed också alternativa grundfundament för det moderna samhället. I Franzéns videoverk ”Länge lever vi på ruinerna av det förgångna” (2017) följer vi författaren och kvinnosakskämpen Elin Wägners fotspår till Kreta, dit hon reste för att utforska spillrorna av ett tidigare matriarkat och med hopp om att finna en fredlig motbild till samtidens fascistiska utveckling i Europa.

I denna del av utställningen möter vi även en installation av Åsa Norberg och Jennie Sundén som är sammansatt av abstrakta kompositioner som i andra sammanhang agerat stödstrukturer för organiskt växande och mental utveckling. Längre in i salen presenterar Christine Ödlund en installation som integrerar konstnärens engagemang i forskningen kring växters kommunikation. Här äger även Ingela Ihrmans performance rum, där hon iklädd en blomsterkostym öppnar sig framför publiken, från knopp till utslagen blomma, och erbjuder betraktaren att dricka nektar ur blommans honungskörtlar. Blommandet tycks här handla om en vuxen människas återerövring av kroppen, sinnligheten och lusten. Bortom patriarkatets och kapitalismens genomgripande inverkan, och med naturen som ledsagare in i livets mysterium.

Under vårt arbete med Modernautställningen har vi mött påfallande många konstnärer som i sina praktiker sökt närma sig det oändliga, kanske i hopp om att få betrakta den egna existensen ur ett kosmiskt utifrånperspektiv, eller för den delen i omvänd riktning, för att nå outforskade djup i det inre, där förnimmelser som blivit oss främmande i våra intensivt uppkopplade liv, åter kan bli kännbara. I denna sensoriska dimension av varandet bor också den ödmjuka insikten om att vi människor aldrig kommer att kunna se och förstå helheten, även om vi ytterligare för en stund på jorden kan låta oss besjälas och omfamnas av dess outgrundliga komplexitet.