
Vanessa Beecroft, Twins, 2003 © Vanessa Beecroft/Courtesy Deitch Projects, New York. Foto: Vanessa Beecroft
Vanessa Beecroft
Till öppningen hade Vanessa Beecroft bjudit in 30 unga kvinnor för att agera publik – iklädda Beecrofts egna kläder. Kroppsfixering, anorexia och skam var teman som flätades samman i utställningen.

”Flickorna”, som Beecroft kallar dem, är sedan dess det viktigaste konstnärliga ”materialet” i hennes verk. De är nästan eller helt nakna och liknar varandra. Ibland har de dessutom liknande peruker, vilket understryker det uniforma, icke-individuella. De få plagg de har på sig har blivit allt mer sofistikerade och märket är ofta namngivet: Gucci, Manolo Blahnik, Yves Saint Laurent. Hennes verk innehåller också referenser till film och teater. Modellerna brukar stå och stirra rakt fram, utan kontakt med varandra eller publiken. De ges endast några enkla instruktioner för sitt agerande. Inget särskilt händer. Reglerna kan lätt sammanfattas: ”Rör dig inte, tala inte, interagera inte med publiken eller med varandra.” Men eftersom en performance pågår i över en timme, och modellerna är människor, bryts reglerna vartefter tiden går. ”En performance börjar som en Don Judd och slutar som en Jackson Pollock”, kommenterar Beecroft upplösningen av den kontrollerade formen. Betraktarna blir lätt obekväma i sin voyeuristiska roll. Etiska frågor om objektifiering och exploatering infinner sig lätt, men några svar ges inte. Varje performance resulterar också i fotografier och videor.
Vanessa Beecroft är född i Genua 1969.
