David Elliott om afrikansk konst

Paulina Soklow: Du curerade en utställning med afrikansk konst redan 1990. hur kommer det sig att du varit så intresserad av det området?

David Elliott: Sedan början av 80-talet har jag slagits av hur lite vi vet om samtida konst från platser utanför en liten del av Västeuropa och Nordamerika. Faktiskt blev konsten utanför denna behagliga och privilegierade krets inte bara nonchalerad, utan också försmådd. Trots att jag hade vuxit upp i en miljö med denna inställning, började jag att uppfatta den här fördomsfullheten som oförsvarbar och bestämde att integrera icke-västerländsk samtidskonst som gjort intryck på mig i mitt utställningsprogram. Afrikansk konst passade ju in i det här mönstret och den första utställning jag gjorde blev Makonde* 1988 följt av Art from South Africa 1990. Båda var viktiga utställningar eftersom de var resultat av enorm forskning och givetvis för att båda utställningarna innehöll riktigt bra konst.

PS: När man tittar igenom bilderna i katalogen slås man av mångfalden i materialval: Upphittade föremål, installationer, video, fotografi, men nästan inget måleri. Varför?

DE: Hmm…det finns många målningar – vad sägs om dem av Wangechi Mutu, Julie Mehretu, Cheri Samba, Berthelemy Toguo, Hassan Musa? Och det finns många andra. Men du har rätt i att de inte dominerar i utställningen. Visst finns det många fler målare i Afrika, men vi valde att inte visa dem eftersom mycket av det representerar en klichéartad syn på afrikansk konst som faktiskt inte är så bra alls.

PS: Foto, å andra siden, är väl representerat i Africa Remix. Finns det en förklaring till det?

DE: Även i det postkoloniala Afrika är representation fortfarande en väldigt het fråga och fotografiet är ett av de starkaste medierna i det här avseendet.

PS: I den utmärkta utställningskatalogen får man en väldigt upplysande översikt av afrikansk konsthistoria. Här får man bland annat veta att många konstnärer från Afrika i tidigare skeden, ungefär femton år sedan, verkade oroliga över att deras verk visades enbart för att ”fylla en geografisk lucka” och inte i sin egen rätt som bra konst. Vissa avböjde till och med medverkan i större internationella sammanhang på grund av detta. Mötte du liknande reaktioner inför den här utställningen?

DE: Situationen du beskriver växte fram som en följd av att det gjordes en hel del hafsiga utställningar och det är inte särskilt konstigt att konstnärerna inte ville bli associerade med dem. Orsaken till att utställningarna var så dåliga var att det inte var kvaliteten på konstverken som var avgörande, utan snarare någon sorts teori om att Afrika är ”annorlunda” än resten av världen, men vi är ju alla ”annorlunda”. Huvudfrågan när vi gjorde den här utställningen var ”Är det här bra?” Vi höll oss till det och som ett resultat av det tackade ingen konstnär nej.

PS: Nu är det ett tag sedan du arbetade med Africa Remix och de andra afrikanska utställningarna. Letar du fortfarande afrikanske konstnärer?

DE: Jag är alltid nyfiken på vad som händer. Trots att jag har varit väldigt upptagen som chef för Mori Art Museum, var jag nyligen i Angola för att ta del av den vibrerande konstscenen som utvecklas just nu i huvudstaden Luanda.

PS: Africa Remix domineras ganska stort av manliga konstnärer. Finns det en förklaring till det? Vilka hinder finns för kvinnliga konstnärer i Afrika?

DE: Könsfördelningen reflekterar mer eller mindre den verkliga situationen. Om jag minns rätt så är 35 procent av konstnärerna i utställningen kvinnor och det finns tecken på att det blir ännu jämnare i framtiden.

PS: I katalogen understryks ofta vikten av frihet och rörlighet för konstnären att navigera, fysiskt och intellektuellt, mellan afrikansk och västerländs tanketradition. Men hur är det med publiken, finns det en afrikansk publik?

DE: Ett av de största problemen i Afrika är bristen på infrastruktur och det innefattar även museer och gallerier. Men samtidigt finns det många delar av västvärlden där det heller inte är så lätt att uppleva samtidskonst! Jag är helt säker på att om folk får tillgång till samtidskonst och det visas på ett bra sätt, så kommer publiken att finnas där. Den nuvarande situationen är som man kan vänta sig: Sydafrika är relativt välförsett med gallerier, liksom vissa nordafrikanska länder, centrala Västafrika har också en väldigt dynamisk konstscen – men de är bara i början på att bygga upp en vidare publik. Tråkigt nog tycks Dakar biennalen för samtida konst ha gjort endast ett kortvarigt intryck på sin publik och evenemanget verkar ha genomförts huvudsakligen för utländska besökare, men jag känner mig hoppfull inför den nygrundade Luanda Triennalen som, med sina sex ombyggda lokaler mitt i staden, kan skapa nya modeller för tillgänglighet i Afrika.