Simon Njami

Sedan länge är Simon Njami chefredaktör för den franska och parisbaserade tidskriften för kultur med afrikansk anknytning, Revue Noir. Själv född i Kamerun, utbildad både där och i Europa, är han en av de främsta experterna på afrikansk kultur som han presenterat för världen utanför.

Om Africa Remix säger Simon Njami bland annat:

Hemligheten med ett konstverk som uppnår sitt syfte är att det talar till oss. Vilket språk än konstnären väljer att använda sig av, vilket personligt tonfall verket än har, kommer det att beröra den del av oss som definierar mänsklighet. Antagligen är det därför som det inte alltid är så lätt att behandla den samtida konsten i Afrika. Det handlar inte om formen utan om en historia av tonfall.

Att beröra samtiden i Afrika innebär oundvikligen att omtolka historien. Det innebär också att man skapar en teoretisk ram som gör de olika aspekterna i utställningen tillgänglig för en bredare publik. Därför är valet av konstnärerna och deras verk det mest intressanta. Individerna lyfts fram och genom verken kan svaren komma att dyka upp eller åtminstone ledtrådarna till ett nytt sätt att tänka.

Texten är hämtad ur MMV Bulletinen, september 2006.

SJU FRÅGOR TILL SIMON NJAMI

Paulina Sokolow, Pressekreterare, Moderna Museet ställde sju frågor till Simon Njami, Chefscurator, Africa Remix.

Paulina Sokolow: När man ser utställningen så slås man av mångfalden av materialval i konstverken: upphittade föremål, installationer, objekt, skulptur, fotografi. Men inte så mycket måleri, varför?
Simon Njami: Överallt i världen har måleriet blivit ett allt mer komplicerat fält. När det gäller Afrika ville jag inte inkludera det måleri som vissa ofta förväntar sig från Afrika. Inte ens några populära exempel. Måleriet är i ett skede av omformning där afrikanska konstnärer måste hitta ett nytt språk som inte bara relaterar till det förflutna och till den gamla tekniken för avbildning.

Paulina: Fotografi, å andra sidan, är väl representerat. Finns det en förklaring till det?
Simon: Fotografin är en del av den visuella kulturen i Afrika och här finns många begåvade konstnärer. Jag har personligen i många år varit involverad i fotografi. Fotografi är ett samtida medium, mycket använt i Afrika, jag tyckte att det förtjänade ett utrymme i utställningen som motsvarar dess ställning i dagens Afrika.

Paulina: I den fina och ambitiösa katalogen finns en väldigt upplysande översikt av afrikansk konsthistoria. Där får man bland annat veta att för cirka 15 år sedan var det många afrikanska konstnärer som var oroade över att de inbjöds till utställningar och biennaler på grund av sitt ursprung, som geografiska representanter, snarare än i sin egen rätt. Råkade ni ut för något sådant i det här arbetet?
Simon: Nej, jag råkade aldrig ut för den typen av argument. Många av konstnärerna i den här utställningen har jag känt och arbetat med i många år. De visste på förhand vad det handlade om när jag kontaktade dem.

Paulina: Nu har det gått en tid sedan du visade utställningen första gången (2004 i London) Vad har du gjort sedan dess?
Simon: Jag har gett ut en biografi om Leopold Senghor. Jag öppnar en utställning om representation i den arabiska världen (i tunisien) och så förbereder jag några andra utställningar också. Jag föreläsar, forskar och skriver. Precis det som jag gjort de senaste 20 åren.

Paulina: I utställningen dominerar männen ganska stort.
Simon: Om du tittar på vilken grupputställning som helst så märker du att så ofta är fallet. I Afrika ändras detta mer och mer. Den här kulturella situationen finns överallt, vilket handlar om kvinnans plats i samhället. Tvärtom tycker jag att det är positivt att så många som 20 kvinnliga konstnärer är med i den här utställningen. Det räcker med att se tillbaka i tiden, så märker men skillnaden.

Paulina: Konstnärernas situation i Afrika tas upp mycket i katalogtexterna. Men hur är det med publiken, finns det en afrikansk publik?
Simon: Publiken i Afrika växer. Men samtida konst är något ganska nytt i världen. Inga samtidsutställningar kan konkurrera med Chagall eller Picasso. Folk tenderar att besöka sådant de känner till. I platser där det inte finns så många strukturer organiserar sig konstnärer i work shops. För dem är det mycket viktigt att skapa en publik i Afrika.