Färg och formarna

Det årtionde som i efterhand kallats ”det glada 20-talet”, var en tid då Paris invaderades av utländska konstnärer. ”Det är lättare att räkna upp de svenska konstnärer som inte var i Paris än de som var där. Alla var där!” som museimannen Pontus Grate uttryckte sig i ett föredrag. Många skandinaviska konstnärer sökte sig till den franska huvudstaden för att utbilda sig. Vissa blev kvar i flera år, andra stannade en kortare tid under studieresor i Europa. Paris erbjöd under 20-talet konstnärerna ett synnerligen mångfacetterat utbud av undervisning, utställningar och konstnärskotterier. För besökande konstnärer fanns mycket att inspireras av och många kontaktytor som kunde ge gruppgemenskap och nya impulser. Picasso, Braque, Gauguin och Léger var målare som alla talade om, liksom skulptörerna Bourdelle, Despiau och Maillol. Flera av dem tog emot elever i sina ateljéer eller undervisade på konstskolor.

De skandinaviska konstnärerna möttes, förutom på konstskolorna, på caféerna och i gallerierna. Det var som om de blev mer synliga i Paris. Många hade inte alls umgåtts i hemlandet, men blev under utlandsvistelsen vänner för livet. Så var det också för Bror Hjorth. ”Mitt egentliga liv, det med konsten, började vid ankomsten till Paris 1921” skrev Bror Hjorth i sin självbiografi Mitt liv i konsten (1967). Bror Hjorth hade levt ganska isolerad i Sverige, bland annat beroende på en fyraårig konvalecens på grund av tuberkulos. 1921 kom han till Paris för att utbilda sig till skulptör hos Antoine Bourdelle. Han var tjugosex år och bondson från skogarna norr om Uppsala. En solig januaridag mötte han Paris för första gången: ”Jag promenerade längs Seinen, där bokhandlarna stod under mörka trädstammar med sina böcker. Kom till Notre Dame och Boulevard St. Michel som jag följde till Montparnasse. På trottoarserveringarna satt folk vid glödande kolkaminer. Jag kom till Montparnasse och Café Dôme och fick en café crême på terrassen. Häromkring med Dôme som centrum skulle jag alltså komma att kretsa ett tiotal år framåt.”

I Paris träffade Bror Hjorth flera av de konstnärer som senare skulle komma att ingå i Färg och Form. Där fanns bland andra Nils Möllerberg, Gideon Börje, Eric Hallström, Hugo Zuhr och Sven X:et Erixson. Bortsett från Hallström, som Bror Hjorth lärt känna på en konstskola i Stockholm, var de alla nya bekantskaper. Andra konstnärer som Bror Hjorth hade ett nära umgänge med var makarna Nils och Alice Wedel. När paret Wedel lämnade Paris i slutet av 1921 övertog Bror Hjorth deras ateljé i Villa Brune. I Paris träffade Bror Hjorth också sin första fru Tove Friis, en danska som målade och gjorde porträttdockor i tyg. De gifte sig 1927 och blev grannar med paret Nils och Inga Möllerberg. 1930 flyttade Bror Hjorth hem till Sverige, familjen väntade tillökning och i juli föddes Ole. Bror Hjorth överlät sin ateljé till Sven X:et Erixson, som han träffat året innan och genom hela livet kom att stå i nära relation till.

De svenska Pariskonstnärerna hade svårt att sälja sina verk, därför uppstod det talrika gruppsammanslutningar med syfte att ordna utställningar. Som grupp var det lättare att få tillträde till konsthallar och gallerier. Dessa grupper kunde vara ytterst tillfälliga, som Optimisterna, eller mer varaktiga som Falangen, som senare övergick i den skandinaviska konstnärssammanslutningen Unionalen. I de sistnämnda grupperna finner vi flera av de konstnärer som senare skulle bilda Färg och Form. Kärntruppen i Falangen utgjordes visserligen av konstnärer ur grupperna De unga och De åtta, men där fanns också naivisterna Gideon Börje, Eric Hallström och Hilding Linnqvist, liksom intimisterna Torsten Palm och Victor Axelson. Bror Hjorths nyfunna vänner såg till att han fick delta i Unionalens utställningar. ”De yngre deltagarna i Unionalen bestod av de målare, som ett par år senare slöt sig samman till Föreningen Färg och Form. Jag kom på ett naturligt sätt med i den kretsen.”

Det kärva ekonomiska läge som uppkom vid 30-talets början tvingade en del konstnärer att lämna Frankrike. Hemma i Sverige blev det inte lättare att få sin konst såld efter Kreuger-kraschen.

Pariskonstnärerna återsamlas
Det föll sig naturligt att de konstnärer som ”varit ute” fortsatte att träffas. Flera av dem hade nu en familj att försörja och måste finna vägar till inkomster. Bror Hjorth försörjde sig delvis genom att driva en skulpturskola i några år tillsammans med Nils Möllerberg. Att ställa ut på gallerier var kostsamt och för att slippa mellanhänder startade en grupp konstnärer ett eget galleri, Färg och Form. Konstnärerna skulle själva stå för vakthållningen och försäljningen var det tänkt, men i praktiken sköttes detta vanligen av konstnärernas fruar.

Färg och Form var en helt ny typ av gruppbildning. Det var en ekonomisk förening. Medlemmarna hade inte något gruppmanifest, utan bildades av medlemmar ur Falangen/Unionalen och vänner till dem. När Färg och Form efter ett år blev aktiebolag erhöll innehavare av stamaktier rösträtt. Prins Eugen köpte fyra stödaktier och blev därmed Färg och Forms beskyddare. ”Naturligtvis var frånvaron av konstnärligt program en stor brist hos Färg och Formarna. De delade visserligen upp sig i en mer rörlig vänsterflygel med X:et, Amelin, Börje och Hallström [dit även Bror Hjorth räknade sig] och en högerflygel, vilket betydde en viss strid mellan idéer, men annars var det något stillastående och färdigt över gruppen, vilket måste bli resultatet, då ekonomiska problem sätts före de konstnärliga”, summerade Bror Hjorth i sin självbiografi.

Till den första vernissagen gjorde Bror Hjorth, som valts till föreningens förste ordförande, en skylt som hängdes upp utanför entrén. Den är skuren i teak och var ursprungligen bemålad och förgylld, men efter att ha hängt ute i åratal återstår nu bara färgrester. Stående på en grovt skuren ram håller en brunhyad kvinna upp en skylt med galleriets namn. Hennes klädsel består enbart av en palett hängd runt halsen i ett ljusblått band. På paletten ristade Bror Hjorth in namnen på galleriets medlemmar, tillika grundare: Albin Amelin, Victor Axelson, Gideon Börje, Sven Erixson, Eric Hallström, Bror Hjorth, Nils Möllerberg, Axel Nilsson, Nils Nilsson, Vera Nilson (Bror Hjorth stavade Nilsson med bara ett s, vilket Vera inte ska ha blivit glad över), William Nording, Torsten Palm och Gunnar Svenson. Amelin var en ny bekantskap bland konstnärerna, hos honom fanns ett socialt patos som delades av X:et och flera andra i gruppen. För Bror Hjorth var skylten en slags programförklaring. Med ”vildinnan”, besläktad med Gauguins Noa Noa, ville Bror Hjorth visa att konstnärerna borde söka sig tillbaka till den ursprungliga, primitiva konsten. Folkkonsten var en värdefull utgångspunkt för allt konstnärligt skapande, menade han, den gav en fast grund att stå på. Det är också signifikativt för Bror Hjorth att gränserna mellan skulptur och måleri är flytande. Han målade gärna sina skulpturer och reliefer, inte bara dem som han skurit i trä utan även gipser och bronser. ”Jag har svårt att tänka mig en form utan färg”, har han sagt.

Skandalutställningen 1935
Färg och Formarna ställde omväxlande ut separat och i samlingsutställningar. Bror Hjorth hade sin första utställning 1932, då han ställde ut teckningar tillsammans med Eric Hallström. Nästa gång, i april 1935, visade han skulptur, måleri och teckningar. Några dagar efter öppnandet av den senare utställningen mottog Bror Hjorth ett upprört brev: ”I anständighetens och konstens intressen ber jag Eder att omedelbart borttaga skulpturerna 24 och 36 a – jag förmodar att Ni kallar dem ’Samlag’ och ’Fullbordat samlag’. I den goda smakens namn och med hänsyn till Edra svenska konstnärskamraters anseende anhåller jag att Ni tager bort dessa pornografiska utslag av Eder ’konst’. Om de ej äro borttagna till den 11 dennes kommer jag att göra anmälan därom till polismyndigheterna. Högaktningsfullt Erhard Carlsson far till 8 barn och 55 år gammal, är fattig syndig människa och ej alls någon asket men är en ärlig svensk man.” Bror Hjorth fäste inget avseende vid brevet. Två poliser skickades ut för att kontrollera saken. Bror Hjorth blev därefter uppringd och anmodad att inom tio minuter avlägsna, inte två utan fyra skulpturer, och sedan omedelbart inställa sig till förhör på Kungsholmens polisstation. Konstnären begärde, och fick, uppskov i tjugo minuter, tog bort skulpturerna, men lät de tomma socklarna stå kvar, och begav sig sedan till polisstationen. Efter förhör lades åtalet ner eftersom konstverken inte längre var utställda. En kanske oväntad utveckling var, när saken blev känd, att galleriet fylldes av besökare som kom antingen för att beskåda de tomma socklarna eller det som var kvar av utställningen. Nyfikenheten var så stor att man till slut tog en entréavgift för att endast konstintresserade skulle komma in. Händelsen orsakade en långvarig debatt i pressen om den konstnärliga friheten. Bror Hjorth försvarades bland annat av vännen och författaren Ivar Lo-Johansson. ”Grosshandlaren mot Sveriges störste skulptör: Där har vi min syn på läget. Fyra bra saker har plockats bort från utställningen. En beklaglig förlust är alldeles särskilt, tycker jag, marmorgruppen ’Man och kvinna’. Vi lever väl inte i medeltiden!”, uttalade sig Lo-Johansson för Morgontidningen i Göteborg. Erik Blomberg skrev i Socialdemokraten: ”Vilket motivet med denna anmälan än må vara, har med polisens ingripande skapats ett prejudikat, som måste leda till outhärdliga konsekvenser. Vilken ignorant, vilken Carlsson som helst kan gå in på en utställning och anmäla missnöje med konstverk som utförts av en honom misshaglig konstnär, så snart motivet är erotiskt.” I flera inlägg framfördes åsikten att polisen före ingripandet borde ha konsulterat en konstexpert.

Galleri Färg och Forms pressklippspärm är fylld av artiklar om utställningen 1935. Brevskrivaren visade sig vara en grosshandlare bosatt i Djursholm och medlem i nationalsocialistiska partiet. Han uttalade sig i Svenska Morgonbladet 15/4 1935: ”Jag är fullkomligt nöjd med den vändning saken tagit…Men den saken är jag fast övertygad om, att vad som helst får inte exponeras i än så konstnärlig reproduktion. Jag har varit konstintresserad i över 40 år och jag har studerat konst inte bara här hemma utan även i utlandet, och det måste jag med eftertryck säga att vad som visades på denna utställning var det vidrigaste och snuskigaste jag någonsin sett.” De konstnärer som stödde grosshandlaren – de fanns – valde att framträda anonymt.

Bror Hjorth hade beskyllts för att göra pornografisk konst sårande för tukt och sedlighet. Han hade blivit missförstådd och slutade att göra kärleksgrupper, med några undantag. Kärlekspar i cement från 1936 ställdes ut i Bror Hjorths andra separatutställning på Färg och Form 1938 och köptes redan första dagen av galleriets beskyddare prins Eugen ”för att tysta kritiken mot mina kärleksskulpturer,” enligt Bror Hjorth själv. En tröst var säkert också att inte mindre än sju verk på utställningen 1935 köptes till Statens Museum for Kunst i Köpenhamn.

Bror Hjorth och Färg och Form efter 1935
Färg och Form kom att betyda mycket för Bror Hjorth. Det var där han ställde ut och det var där han hade många av sina vänner. Det är vännerna som kommer vandrande mellan smältande snödrivor den 21 april 1944 med födelsedagsblommor i en målning av X:et, som tillkommit som en hyllning till Bror Hjorth på 50-årsdagen. Gratulanterna med fruar räknas upp i bokstavsordning. Där är alla Färg och Formarna, med Karin och Albin Amelin i täten. På 1930-talet ställde Bror Hjorth framför allt ut skulptur och teckning på Färg och Form, kanske ville han inte konkurrera med målarvännerna eller så såg de honom främst som skulptör. Från 1940-talet och framåt blev det dock allt mer måleri.

Färg och Formkonstnärerna var inflytelserika i konstvärlden. Bror Hjorth innehade professuren i teckning på Konstakademien 1949-59. Under den perioden verkade ytterligare tre Färg och Formare som professorer i måleri: Sven Erixson, Gunnar Svenson och Hugo Zuhr. Det var också mycket vanligt att konstnärer under 1900-talets första hälft skrev om varandra i konsttidskrifter som Konstrevy och Paletten och att författare, som umgicks i konstnärskretsar, skrev konstanmälningar. Förutom sin egen biografi skrev Bror Hjorth monografier över Nils Möllerberg och Gideon Börje, samt artiklar om Eric Hallström och Astrid Noack.

Kort om urvalet
Moderna Museet har många praktfulla verk av Färg och Formarna i sina samlingar, och det har varit en stor förmån att få göra urvalet till utställningen. I urvalet ingår konstverk av Färg och Formare som tillkommit innan galleriet grundades, bland annat Hilding Linnqvists Barn på ängen från 1920, Gideon Börjes Från Vaxholm 1918 och Eric Hallströms Sommardag i Haga 1918-19. Samtliga är representativa verk från deras naivistiska perioder och ligger nära Bror Hjorths tidiga måleri. ”Börje och Hallström fann ganska snart sin naivism för snäv, lite konstlad, lite arrangerad och de strävade nu båda i början på 30-talet mot en spontan och skissartad naturalism, lämnande naivismens idyll”, konstaterade Bror Hjorth. Hallströms tidiga verk kontrasteras mot Bandyspelare från 1940, ett exempel på samme konstnärs ”naturalism”. Ett annat tidigt verk som valts ut är Victor Axelsons Sydfransk stad från 1921 som i sitt bildbyggande visar en uttalad påverkan från Cézanne, en av de stora inspiratörerna för intimisterna på Smedsudden. Hus i Pau av Torsten Palm från en resa i Frankrike 1928 är ett annat exempel på franskt inflytande, liksom Patrik Reutersvärds Landskap från Frankrike från 1931. Skulptören Nils Möllerberg är representerad, dels med ett tidigt porträtt, Fransk gosse (1921), ett exempel på hans många barnporträtt, dels med Morgon från 1935. Av gruppens andre skulptör, Bror Hjorth, ingår skulpturen Kärleksgrupp, som förargade grosshandlaren på utställningen 1935.

Bror Hjorths ovan citerade, något resignerade, omdöme om Färg och Form skulle kanske varit mer positivt om Vera Nilsson stannat kvar i galleriet, och Siri Derkert valts in. Dessa två konstnärer var under en följd av år spjutspetsar i det svenska konstlivet och, liksom Bror Hjorth, politiskt radikala. Vera Nilsson var av olika anledningar inte lika aktiv i gruppen som männen, men deltog ändå i några samlingsutställningar. Hennes Flicka med såpbubblor (1927) rymmer kanske en del av förklaringen till frånvaron. Hon hade en dotter att ensam ta hand om. Siri Derkert var aldrig medlem i Färg och Form, men fick vara med i en samlingsutställning 1935, kanske efter påtryckningar från Vera Nilsson. Derkert var i samma situation som Nilsson, och hennes Barn kring bord (1932) visas i utställningen.

Några av Färg och Formarna tillhör idag de mest folkkära konstnärerna, medan andra är mer obekanta. Bland de senare finns konstnärskap som är värda att lyftas fram, upptäckas och glädjas åt. För med Bror Hjorths egna ord: ”Färg och Formarna [var] mestadels i alla fall målare i ordets rätta betydelse.”

Küllike Montgomery
Museichef, Bror Hjorths Hus