Lucas Ajemian

Vid den tiden var Lucas Ajemian i 10-årsåldern. Doom metal är ännu tyngre och långsammare än andra metalgenrer och liksom i Black Sabbaths låtar har texten stor betydelse för den atmosfär av mörker och hopplöshet som frammanas. Många anklagelser har genom åren riktats mot den typ av musik som Black Sabbath representerar. Inte minst sägs den påverka det undermedvetna hos den uppväxande generationen och locka dem till att hänge sig åt ockultism, mysticism och satanism. Och kanske finns det fog för farhågorna: om man googlar på Into the Void får man många länkar till Internets mörkare sidor, signerade av unga olycksfåglar som uppger sig tillhöra satanistiska grupperingar. Under en tid fanns det också rykten om att Into the Void skulle innehålla hemliga satanistiska budskap om man spelade låten baklänges. Att vända på verser så att slutet blir en början och tvärtom ingår i häxkonstens ABC. Men det räcker med att läsa texten rakt upp och ner för att förstå budskapet. Så här lyder slutraderna i sången:

Leave the earth to Satan and his slaves / Leave them to their future in the grave / Make a home where love is there to stay

Tillsammans med sin bror, jazzmusikern Jason Ajemian, transkriberade Lucas Ajemian låtens noter och text till en ny version. Projektet bär titeln Out of Nowhere/From Beyond. I det nya stycket spelas låten baklänges av en orkester med tio musiker. Sången framförs av Lucas Ajemian själv och Jason Ajemian dirigerar. Första gången stycket spelades var i en kyrka i Chicago och framförandet videodokumenterades och klipptes samman till en konstvideo. För utställningen Eklips. Konst i en mörk tid spelas en ny version av stycket in under en offentlig performance i den avkristnade och sekulariserade Skeppsholmskyrkan, som ligger granne med Moderna Museet på Skeppsholmen i Stockholm. Videon från föreställningen visas i utställningen tillsammans med de transkriberade noterna.

Bröderna Ajemians låt har ett sug och ett bakåtdrag och skapar en intensiv högtidsstund för den lyssnande betraktaren. Den kyrkliga atmosfären bidrar till en sakral förening mellan dov musikalisk intensitet och kyrkorummets arkitektoniska strävan uppåt mot en himmelsk sfär. Musikernas vardagliga klädsel och look bidrar till en känsla av ett ordinarie musikevenemang som kunde ägt rum var som helst. Baklängestexten skapar sin egen märkliga grammatik och låter som hemliga formler från något mystiskt recept. Lucas Ajemians kraftfulla tenor jamar ut och framhäver de nyskapade orden. Allt blandas till ett ordnat sammelsurium av konstmusikalisk information som går att tolka på många olika nivåer men även helt enkelt kan upplevas som ett ovanligt och suggestivt stycke musik inspirerat av ett av de mest betydelsefulla banden från heavy metal-eran. Black Sabbath har pondus än i dag och spelar med samma uppsättning bandmedlemmar som när de började.

Lucas Ajemians konst handlar om översättningar och/eller övertagande av annans egendom. Han bryter ner och rekonstruerar och gör om det redan använda till nytt allmängods. Som guden Shiva i den indiska mytologin som söndrar och förstör för att kunna skapa nytt. Kreativiteten i Lucas Ajemians värld rör sig mellan himmel och helvete men landar ofta i det jordiska och musikmassmediala. The Quiet American, 2003–2004, är ett sådant verk. Via sitt arbete med MTV Networks kom han över den färdigredigerade versionen av den musikvideo som Madonna hade låtit filma före George W. Bushs anfall mot Irak. I den framställde hon sig själv i trasor och lanserade sig som en rebellisk och modemedveten Che Guevara. Videon innehöll en protestsång mot det krig som alla visste skulle komma. Jonas Åkerlund regisserade, men bara några dagar före utgivningen bestämde sig Madonna för att dra tillbaka videon. Hon och hennes rådgivare var rädda för missförstånd, och för att ingen skulle tro att hon ville misskreditera de väpnade amerikanska styrkorna stoppade hon den. Därav Lucas Ajeminas titel: The Quiet American.