Dana Schutz

Dana Schutz
Surgery, 2004
© 2008 Dana Schutz
Courtesy of Zach Feuer Gallery, New York

”Självätarna” är ett erbarmligt folkslag som för att kunna existera måste äta av sitt eget kött och blod. Vi möter dem när de planterar och sköter växter, utför kirurgiska ingrepp på varandra och ibland när de äter, något som alltid sker utanför ett socialt sammanhang. Existentiellt sett är ”självätarna” ett sorgligt släkte, i synnerhet ur romantisk och modernistisk synvinkel. Men ur ett ekologiskt och ekonomiskt/politiskt perspektiv, med sikte på ett i längden hållbart samhälle, är de kanske försvarbara?

Dana Schutz väjer inte för den absolut svåraste frågan i vår tid: mänsklighetens möjligheter att överleva sin egen rovdrift och undvika undergång. Med glimten i ögat tycks hon säga: Fan ta den som inte tror att människan är smartare än att hon självmant låter sig gå under. Ändå finns det en stor existentiell oro i den ”second world” där hennes figurer lever: Okej, vi överlevde … men hur länge kan vi äta av oss själva innan vi har förtärt oss helt och hållet? Hur långt sträcker sig vår förmåga att lappa ihop varandra och oss själva? Klarar vi att hålla oss kvar på jordskorpan eller blir paranoian så massiv att vi tvingas att – som mannen i Gravity Fanatic 2005 – tejpa fast oss i underlaget för att inte sväva ut i oändligheten?

I en tidigare serie arbeten möter vi Frank from observation. I de landskap som han – den siste mannen på jorden – vandrar runt i finns också en kvinna. Hon är inte synlig, men utan henne skulle bilderna av Frank aldrig kunna visas. Hon är konstnär och skapare av både Frank och den värld han lever i. Låt oss kalla henne Dana. De två sista människorna på jorden har fått helt andra könsroller än de båda första människorna hade. I deras gudsförgätna värld är det bara hon som står för aktiviteten. Frank ser inte särskilt smart ut, men han verkar snäll. Han fogar sig efter hennes instruktioner och klär av sig naken för en studie på stranden eller flyter runt som en klimatvåldtagen isbjörn på ett flak i havet, utan att ifrågasätta sitt beteende. Hans roll är passiv och han liknar mest en flummig 60-talsrelik: ”Easy come, easy go” tycks vara hans filosofi.

Dana Schutz arbetsmetod kommer också till uttryck i serien How we would … där hon gett sig själv uppgifter som hänger ihop med frågor som ”Tänk om …” eller ”Hur skulle det vara om …” Hon har också tittat närmare på de självbespeglande hemsidor där olika individers specialintressen redovisas, vilket hon har gestaltat i serien I’m into … På hemsidor är just detta en vanlig inledningsfras när folk beskriver sin läggning eller redogör för sitt specialområde. Dana Schutz har intresserat sig för dessa hemsidor men tagit ämnet ett steg vidare genom att hitta på nya intressen som inte är verkliga. Hon har utmanat sig själv genom att måla det hon inte trodde gick att måla, och ur detta måleri uppstår ett kluster av märkliga intresseredovisningar som speglar en ny sorts människotyp i vardande eller en parallell, helt annorlunda värld.

Dana Schutz måleri är en kaskad av färger, rytmer, dekorativa inslag och abstraherande element och rymmer en blandning av det nedärvda måleriets alla färdigheter och gester. Hon låter flera av modernismens mästare och deras erfarenheter blanda sig med hennes. I en målning lutar sig en kvinna på samma sätt som en av damerna i ett senkubistiskt verk av Pablo Picasso. Bladen och grenarna som figurerna rör sig bland är tecknade med samma enkla skönhet som hos Henri Matisse. Och tingens närvaro är lika definitiv som i popkonstmästaren Claes Oldenburgs bjärta objekt. För den konsthistoriskt bevandrade betraktaren finns här idel kopplingar till både nytt och gammalt inom måleri och skulptur.

Dana Schutz
Worship Channel (I´m into Jesus), 2008
© 2008 Dana Schutz
Courtesy of Zach Feuer Gallery, New York