Paul McCarthy

Vätskorna har med andra ord minst tre olika symboliska nivåer: som färger, som konsumtionsvaror (mat) och som kroppsvätskor. Det rör sig om stora mängder som inte går att kontrollera utan flyter ut på ett sätt som lätt oroar och äcklar betraktaren.

Paul McCarthy på Moderna Museet, 2006
Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

Måttlösheten och förlusten av kontroll är återkommande motiv redan i de allra tidigaste verken från slutet av 1960-talet. Too Steep, Too Fast är en performance som McCarthy senare också presenterar som skriven anvisning (instructional work): ”Spring nedför en backe. Backens lutning ska öka så att det känns som att man faller” (1968, 1970, 1972). Här finns ett element av omedelbar fysisk fara, och kontrasten mellan den torra, sakliga anvisningen och genomförandet av verket är nästan komisk. I flera av hans filmade performance från 1970-talet blir komiken uppenbar, exempelvis Spinning (1970), där han snurrar runt, runt i ett relativt trångt rum så att de utsträckta armarna snart slår i väggarna. Temat är också påtagligt i många verk med labyrintisk arkitektur och roterande eller omkullvälta rum, exempelvis Inverted Hallways och Inverted Rooms (1970), där man på grund av symmetrin i bilderna inte omedelbart upptäcker att fotografierna monterats upp och ned, och skulpturen/installationen The Box (1999), en fullskalig kopia av McCarthys ateljé – med allt dess innehåll fastskruvat i golvet – som välts över ända. Varianter av detta är snurrande rum eller kameror, som i Picabia Love Bed, Dream Bed (1999), upp-och-nedvända kameror som förvirrar varseblivningen och rubbar vår uppfattning av rummen samt rörelser som skapar eller återspeglar förändrade medvetandetillstånd. Kontrollförlusten återkommer även i de rörelser och ord som i performanceverken upprepas likt mantran och tycks försätta konstnären i trans. McCarthy tycks också bortom kontroll i många videor där han är hysterisk, komisk och patetisk, men där detta snabbt kan slå över i något farligt, liksom fallet kan vara med alkoholiserade, misshandlande män. Det våld som är latent och ibland bryter ut framstår alltid som meningslöst och obegripligt, till skillnad från det våld vi möter i underhållningsindustrin, medierna och politiken, som man försöker förklara och ibland motivera: ”Jag tycker att själva tillvaron är förvirrande, överväldigande, oförklarlig. Jag brukade betrakta tillvarons absurditet och pajasfiguren som centrala inslag i det jag höll på med, tillvarons och pajasens absurditet.”

Paul McCarthy/ Damon McCarthy
Caribbean Pirates, 2005
Courtesy the artists and Hauser & Wirth Zürich London
© Ann-Marie Rounkle

I sina performancer och videor har McCarthy gått från strukturella experimentfilmer och videor som dokumenterade ett slags action painting till att ikläda sig olika persona, att spela roller. Det har inneburit en växande uppsättning rekvisita som också kan få status av konstverk i sin egen rätt, i form av reliker och skulpturer. Till rekvisitan hör exempelvis masker. De kan leda tanken till såväl skräckfilmer som Disneylandfigurer och anknyter till den surrealistiska traditionens fascination för skyltdockor och robotar – och deras freudianskt influerade kopplingar till ”det kusliga”. Maskerna, rekvisitan och scenografierna gör McCarthys fantastiska performancer och installationer teatrala och medierade. Det skiljer honom från performancekonstnärer som är intresserade av genren som ett uttryck för något autentiskt och omedelbart. Å andra sidan framställer McCarthy det medierade och iscensatta som lika skrämmande och verkligt som om det vore ”på riktigt”.

Under de senaste tio åren har McCarthy varit engagerad i ett antal väldiga konstnärliga projekt som var för sig resulterat i videoverk med ett stort antal skådespelare i kostymer, scenografier som omvandlats till installationer, skulpturer och skulpturgrupper, fotografier och arbeten i alla möjliga andra tekniker. Arbetsnamnen The Pirate Project och The Western Project har till stor del ersatts av namn på den till synes outsinliga ström av verk som projekten alstrar, men de anger tematiska utgångspunkter. I Caribbean Pirates är det en stor fregatt med en besättning av sjörövare som befinner sig i centrum. Utom synhåll för den egna civilisationen lever sjörövarna ut sina grymma fantasier, plundrar och våldtar. I Fort F… är det en annan myt, en annan del av den amerikanska självbilden, ”how the west was won”, som parodieras. Även här handlar det om kolonialism. Den stora uppsättningen skådespelare gestaltar både pilgrimer och kavallerister.