Anri Sala

Ljudet till filmen saknas och för att rekonstruera innehållet i samtalet anlitar Anri Sala en dövtolk som kan läsa på läppar. När hans mor konfronteras med vad hon en gång sagt kan hon knappt tro att det är sant, att det verkligen är hennes ord. Filmen glider mellan dokumentär och iscensättning eller fiktion. Eftersom betraktaren relativt lätt inser att en del scener är konstruerade och förberedda – som när konstnären hittar kartongen med filmen – skapas även en osäkerhet om hur sanna de mer trovärdiga scenerna egentligen är.

Även filmen Dammi i Colori (2003) har en dokumentär karaktär och kretsar på ytan kring Albaniens politiska situation, samtidigt som de frågor den ställer om till exempel utopier har giltighet även utanför Albanien. I filmen berättar Edi Rama, en konstnär som blivit borgmästare i Albaniens huvudstad Tirana, om sin idé att låta måla stadens fasader i starka färger, något som också till stor del har förverkligats. De starka färgerna var en synlig förändring i staden och samtidigt ett löfte om att även andra förändringar var möjliga och också skulle komma att äga rum. I en intervju har Anri Sala beskrivit hur ord som ”absurd” och ”surrealistisk” börjat användas av medelklassen i många öststater för att beskriva verkligheten, medan samma ord i västvärlden används för att skildra andra, mer exotiska eller frånvarande verkligheter.

Senare filmer av Anri Sala har en mer avskalad och mindre berättande struktur, ibland är det bara en enkel scen som filmats med statisk kamera. Som i Uomodoumo (2000), där kameran filmar en ensam man i en kyrka. Mannen sitter i en kyrkbänk och ser ut att vara på väg att somna. Hans huvud är på väg att sjunka ner och han rycker det på plats med jämna mellanrum. Kvaliteten på filmen, ljuset och avståndet till mannen gör det svårt att avgöra om det är en hemlös person som söker en stunds vila i kyrkan eller om hans överrock i själva verket är elegant och det i stället rör sig om en människa i en helt annan situation. Liksom i Intervista är informationen betraktaren får otillräcklig för att tolka bilderna. Jacques Rancière pekar på denna informationsbrist eller tolkningssvårighet som en röd tråd i Salas konstnärskap.

Titeln på Anri Salas separatutställning på Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris, Entre chien et loup (Mellan hund och varg), syftar på halvmörkret i gryning och skymning när det är svårt att se skillnad på en hund och en varg – ”vargtimmen”. Anri Salas filmer utspelar sig ofta i detta halvmörker, men osäkerheten om vad vi egentligen ser är också metaforisk och handlar inte bara om ljusförhållanden. Den tvingar oss att skärpa våra sinnen och bildar således en grund för ett riktigt bra konstverk.

I många av Salas filmer förekommer djur. De befinner sig också i mörkret i den bemärkelsen att deras förståelse av sin situation och den värld människan skapat är högst begränsad. I videon Ghostgames (2002) ser man två personer ägna sig åt en lek eller ett spel på vad som kan antas vara en sandstrand i mörker. Det hela går ut på att med hjälp av ljuskäglorna från ficklampor försöka förmå krabbor att krypa mellan benen på motspelaren – och på så sätt göra mål.

I Time after time (2003) är det en mager häst vid en vägkant som blir synlig då bilarnas strålkastarljus drar förbi – varje gång en bil passerar lyfter hästen ena bakhoven, men den förblir stående på samma plats. Kamerans fokus skiftar mellan hästen och bakgrunden, som består av några hyreshus med ett fåtal tända fönster. Det är lätt att tänka sig att hästen är skrämd eller paralyserad av närheten till bilarna och deras ljus, men kanske sover den bara. Återigen är det svårt att veta utifrån vad vi ser i filmen. När krabborna reagerar på ljuset uppfattar vi dem som stressade, som offer för en grym lek. Ljuset är i båda filmerna artificiellt, skapat av maskiner och av människans vilja till civilisation och upplysning – medan djuren, som är en del av naturen, reagerar med skräck och oförståelse. Men det är inte säkert att de upplever det så. Kanske är det bara betraktarens projektion, en möjlig tolkning bland många.