Nathalie Djurberg

Bretons uppfattning att humorn befriar och höjer oss var ett viktigt inslag i surrealismens syn på konstens utopiska möjligheter att skapa en bättre och skönare värld. Humorn i Nathalie Djurbergs filmer kan också vara svart och absurd. Först verkar allting vara enkelt och oskuldsfullt. Filmernas figurer är gjorda i modellera och agerar i tecknade eller enkelt uppbyggda scenografier. Formen påminner om barnteveprogram och det känns onekligen som att bli barn på nytt när man ser hennes filmer. Världen är stor och innehåller spännande nya saker.

Nathalie Djurberg
Noshörningen och valen, 2008
© Nathalie Djurberg
Courtesy Zach Feuer Gallery, New York, Gió Marconi, Milano/Milan

Snart förstår man dock att de spännande nya sakerna har en mörk och hotfull sida. Flickor som leker bland prunkande blommor börjar plötsligt slåss med varandra, en man som alltmer närgånget börjar skoja med två flickor blir brutalt nedslagen och i en annan film dränks två flickor i avföring. Djur förekommer också. Fast inte alltid som gosiga gulledjur utan också som otämjda eller lömska varelser. Sagovärldens idyll slits sönder av våldsam brutalitet och ångest. Det handlar om ensamhet och om människans bitvis absurda beteende. Men också om krig, rädsla, osäkerhet och sexualitet. Om döden.

Hennes filmer handlar även om sociala orättvisor. Men var på skalan av politisk korrekthet befinner sig hennes verk? Det är inte entydigt. I allt större utsträckning, i allt fler medier, bombarderas vi av sex och våld i alla möjliga och omöjliga tappningar. Underhållning glider ihop med information. Politik blir teater. Teater blir politik. Å ena sidan är vi uppfostrade till att bli aktiva medborgare genom att hålla oss informerade om vad som händer i världen. Å andra sidan kan vi inte längre strukturera eller hålla isär vad som är sant och falskt, rätt och fel, verklighet och fiktion. Allt är till salu. Det är svårt att värja sig, att freda sitt eget liv i en sådan miljö.

Jag misstänker att det finns en hel del av Nathalie Djurberg själv i filmerna. Det är hon mot resten av världen. Hon bearbetar sin egen förtvivlan och rädsla – och lever ut lite av sina hemliga fantasier … Den sardoniska humorn i hennes filmer skapar distans till de allvarliga ämnena. De tvära kasten mellan skratt och förtvivlan anknyter till Freud – humorn blir en form av olydnad, en vägran att ge efter för de sociala fördomarna.

Hennes verk tangerar diskussionen om hur estetiska upplevelser kan förenas med etiska frågeställningar. För Bertolt Brecht fanns den estetiska upplevelsen framför allt inom fiktionens område. Som han själv påpekade uttrycker till exempel ett tidningsfotografi av en fabrik ingenting om arbetarnas sociala, ekonomiska eller politiska villkor. För att åskådliggöra sådana villkor måste man skapa teater.

Just sagovärlden är ett tacksamt instrument om man vill berätta om komplicerade mänskliga beteenden. Filmerna kritiserar uttryckligen olika slag av översitteri och det är alltid den slagne eller utnyttjade som segrar till sist. Men just tack vare humorn och fabeln blir till exempel våldet i Djurbergs filmer aldrig explicit. Det äger snarare rum i min, betraktarens, föreställningsvärld. 1800-talsförfattaren Thomas de Quincey menade att ett konstverk om ett mord inte är berättelsen om mordet, utan själva mordet, det vill säga att framställningen av en händelse får ett större värde än den ursprungliga händelsen. Det innebär att perspektivet vid betraktandet av mordet inte kan vara offrets, utan måste vara mördarens eget – eller betraktarens. Om man verkligen lyckades med att inta offrets ståndpunkt skulle fruktan bli så överväldigande att den estetiska upplevelsen inte skulle vara möjlig.

Det är väl därför som Nathalie Djurbergs filmer är både roande och oroande, privata och allmängiltiga – både ger tillfredsställelse och framkallar smärta. Dubbeltydigheten gör dem svåra att fånga in. Verken balanserar mellan hopp och förtvivlan. Anspänningen innebär att jag ständigt är på min vakt och inte ger vika för vare sig det ena eller det andra. I förlängningen handlar det därför också om att jag som människa vägrar att låta mig ringmärkas eller kontrolleras.