Mike Nelson

Vid mitten av 1990-talet, strax efter det att Nelson avslutat sin konstutbildning i London, uppfann han motorcykelgänget Amnesiacs, en uppdiktad samling Kuwaitkrigsveteraner med minnesförlust. Med detta gäng som alibi gav Nelson sig själv möjligheter att arbeta fiktivt och intuitivt i en tid då konsten i stor utsträckning präglades av teori och dokumentära strategier. Under några år ”hjälpte” Amnesiacs Nelson att göra verk som var rekonstruktioner av deras fragmentariska minnen.

Detta besynnerliga samarbete resulterade i märkliga rumsinstallationer som i sin tur ledde Nelson vidare till att arbeta med verk bestående av flera rum, uppförda på ett sätt som gjorde att man lätt tappade orienteringen. De fysiska platserna, exempelvis förråd, källare, skrymslen och vrår, blev metaforer för inre rumsligheter: minnen, tankar och känslor. Som besökare innebar det att man i sitt eget huvud fick göra en rekonstruktion av ”rekonstruktionen”. För trots att Mike Nelsons konstverk kan sägas bestå av berättelser saknar de – bortsett från titlar – bakgrundsinformation och text. Berättelserna bärs i stället helt av den information vi får från rummen och tingen, vilket ger betraktaren ett generöst tolkningsutrymme.

Det finns i regel stora mängder föremål i Nelsons installationer men aldrig någon direkt mänsklig närvaro, snarare en högst närvarande frånvaro. I verken finner man besynnerligt realistiska spår av aktivitet, vilket diskvalificerar miljöerna som ren scenografi. Där finns damm, smuts, fingeravtryck på tapeten intill en strömbrytare och så vidare. När man träder in i ett verk är det nästan med en känsla av att man gör olovligt intrång på en hastigt och kanske bara tillfälligt övergiven plats. Efter en stund är det lätt att glömma att man ens tittar på konst, man blir förförd av den narrativa strukturen, omfamnad och uppslukad av den konstruerade miljön – liksom i en novell av Jorge Luis Borges, H.P. Lovecraft, Stanislav Lem eller bröderna Strugatsky. Trots att Nelson inte använder det skrivna ordet i sina verk är litteraturen en stor inspirationskälla.

Mike Nelsons verk installeras ofta i gallerirum men ibland även på platser utanför konstens traditionella område. De för då vanligen en aktiv dialog med platsen eller lägger sig som ett lager av historia ovanpå den existerande miljön. På Istanbulbiennalen 2003 gjorde Nelson verket MAGAZIN, Büyük Valide Han. I ett historiskt men länge negligerat område av staden byggde han en installation i form av ett mörkrum där hundratals fotografier hängde på tork i linor ovanför huvudet på besökarna. De svartvita bilderna visade sig vara bilder av byggnaden och de omgivande kvarter som man förtvivlat hade kryssat genom för att hitta till Mike Nelsons svårtillgängliga bidrag till biennalen.

MC-gänget Amnesiacs föll i dvala efter bara några års tjänst hos Nelson men är nu tillbaka för att hjälpa honom att konstruera det verk som visas i Eklips. Amnesiac Shrine or Double Coop Displacement är både likt och olikt hans tidigare verk. Olikt genom att det är jämförelsevis mycket stramare, mer transparent och minimalt. Källarutrymmena, korridorerna och rummen är ersatta av en labyrintisk bur gjord av trä och hönsnät. Allt viktigt finns ändå med: rumsligheterna, den labyrintiska känslan och klaustrofobin. Genom dörrar gömda i nätet kan man gå in i konstruktionen och navigera sig fram till mitten av det pentagram som rummen tycks bilda. Här finns också ett antal ihåliga kapslar som är belysta inifrån och på golvet några svedda pinnar.

Om de installationer Mike Nelson tidigare gjort har känts vardagligt levande i och med de detaljerade spåren av mänsklig närvaro, så känns Amnesiac Shrine som ett avskalat tecken. Han har reducerat verket så långt det var möjligt utan att förlora essensen, vilket också skulle kunna vara definitionen av en helgedom. Något dyrkas alltså här, men vad? Och vet medlemmarna i Amnesiacs om det själva eller är det bara en obegriplig bild av dunkla och utfrätta minnen? Genom att flörta med ockultism fortsätter Nelson att spela på ett slags narrativt mellanrum som antyder en resa eller flykt in i ett alternativt universum.

Men Amnesiac Shrine or Double Coop Displacement är också en gruvlig påminnelse om närvaro, här och nu. Strukturen med de två burarna är modellerad utifrån Bruce Naumans Double Steel Cage från 1974, ett av de verk han gjort där vi som besökare uppmanas gå in i rum och situationer där vi gör fysiska erfarenheter och ”förstår” verken via kroppen. Att gå in i Amnesiac Shrine är ingen trevlig upplevelse. Intellektuellt känns det som om verkets transparens borde stilla känslan av instängdhet. Men att kunna se vad man är avskärmad från och inse att de personer som står utanför buren kan betrakta oss bidrar paradoxalt nog till att förstärka barriären mellan ute och inne.