Ellen Gallagher

Verket är uppbyggt av reklamuppslag som Ellen Gallagher grävt fram ur amerikanska tidskrifter riktade till en svart läsekrets – med titlar som Ebony, Our World, Sepia – och har skapats genom en serie förvandlingar. Gallagher har bearbetat materialet med fotogravyr, fotomontage och torrnålsgravyr, hon har gjort gravyrer med tatueringsmaskin och tillfogat urklippt papper, leksaksögon och plastelina. I detta fantastiska skådespel sammanblandas rollerna på ett respektlöst sätt och konstnären framställer det kapitalistiska löftet om integration och samhörighet genom konsumtion som en hjärtlös maskerad.

Ellen Gallagher
Dirty O´s, 2006
Courtesy Hauser & Wirth Collection, Switzerland
© Mike Bruce

I Eklips. Konst i en mörk tid visas DeLuxe tillsammans med ett urval teckningar från Gallaghers serie Watery Ecstatic. I dessa verk fortsätter hon att ifrågasätta vårt invanda sätt att reflektera över minnet och historien. Idén om ett svart Atlantis spelar här en avgörande roll. Historien grundar sig på den atlantiska slavhandeln, närmare bestämt the Middle Passage – som överfarten kallades – där sjuka och döende bland de bortrövade passagerarna kastades överbord eller själva tog sitt liv genom att hoppa i havet.

Med denna grymma historia i åtanke påbörjade en elektronisk musiktrio från Detroit ett projekt med namnet Drexciya. Trion skapade en myt om undervattensmänniskor, en särskild art som utvecklats ur de drunknade slavarna. Drexciya hävdade att de skapat sina ljudlandskap genom att kanalisera hörselhallucinationer som bestod av meddelanden eller ekon från the Middle Passage. Hos Drexciya ersätts exempelvis flygplan, tåg, bilar och cyklar av UAO:n [Unknown Audio Objects], imaginära ljudmaskiner som rör sig genom undervattenslandskapet. Dessa UAO:n tar sig fram med hjälp av instrumentala pulser och frambringar en vattenmiljö bestående av oklassificerbar form i rörelse. Som ett resultat av dessa okända former av självgenererad rörelse (och därmed ljud) kan lyssnarna inte utgå från att det finns något självklart förhållande mellan musiker och komposition. Identifikationen mellan de två blir därför opålitlig.

Denna gåtfulla och associationsrika hållning vävs in i det mörka ämne som Gallaghers teckningar behandlar. På detta sätt blir the Middle Passage den slutgiltiga formen av bortförande: främmande figurer kidnappar människor i deras hem, för bort dem från deras familjer och transporterar dem över obekanta vatten.* Men för Ellen Gallagher utgör den resa som the Middle Passage innebär också en ursprungsmyt som afrikan-amerikaner kan anknyta till i betydligt högre grad än stagnerade ideologier eller frälsningsfantasier om moder Afrika. I bilder som återger djupen i det stora hav som förbinder alla kontinenter – bland tång, fisk och andra vattenvarelser – döljer sig detta spöklika, bräckliga och underbara samhälle.

När bild nu läggs till bild i Gallaghers konstnärskap växer sig metaforerna för de krafter som är i rörelse under ytan – och då inte bara vattenytan – allt starkare. Gallagher säger själv att det just handlar om rörelse, om att dyka ner i ett förändrat medvetandetillstånd, om Resan som möjlighet och grund för att skapa någonting nytt. Verkligheten är alltid mer än nuet, och detta ”mera” kan förstås som en passage till en symbolisk och därför samhällelig sfär av möjligheter.

*Se Ishmael Reed, Greg Tate och Kodwo Eshun i The Last Angel of History, regi John Akomfrah / Black Audio Film Collective 1995.