Hej och välkommen!

Moderna Museet är utan tvekan den viktigaste institutionen i Sverige vad gäller modern och samtida konst och har sedan lång tid tillbaka en trogen skara Vänner. På senare år har dock som bekant antalet medlemmar uppvisat en vikande trend och därmed har även föreningens ekonomi försämrats. Detta är naturligtvis problematiskt då det ytterst påverkar vänföreningens möjligheter att ekonomiskt och på andra sätt stödja museet. I syfte att vända denna trend, och locka fler och nya medlemmar till föreningen, har styrelsen under ett par års tid arbetat med ett moderniseringsprojekt som utmynnat i det vi kallar Klubb Moderna och som beskrivs närmare på annan plats här i tidningen. Analysen är gjord, besluten är fattade, nu gäller det att implementera förändringarna på ett bra sätt. Vi måste alla kavla upp ärmarna och hjälpa till på olika håll. Först och främst naturligtvis genom att förnya medlemskapet men också genom att värva nya medlemmar bland vänner och bekanta.

Det kan nämligen inte nog understrykas vilken viktig roll som föreningen spelar för museet och därmed även för konstlivet i Sverige i stort. Konsten är viktig. Konst kan förändra våra vanliga, invanda sätt att tänka och tala. Konst kan rubba det slentrianmässiga, det ouppmärksammade, det vedertagna. Kort sagt, se livet, världen, mig själv med nya ögon. Vare sig det handlar om tanke eller känsla, skönhet eller fasa, är konsten en innovationskraft som för oss framåt.

Och jag själv, vem är jag? Född samma år som Borg och Stenmark, gift för andra gången och pappa till tre döttrar och ett förflutet inom finans och fastigheter men idag främst frilansare med olika styrelseuppdrag. Men i detta sammanhang naturligtvis först och främst konstälskare! Jag har följt Moderna Museets program ända sedan mitten av 1970-talet och bland de första utställningarna jag såg minns jag särskilt starkt Olle Baertling, On Kawara och Bill Viola. Jag har aldrig arbetat med konst professionellt men har sett mycket konst både i Sverige och utomlands.  Det är därför kul med Instagram och jag lägger ofta ut bilder från mina ”konstrundor” under @ovinpa.

Att gå på museer, konsthallar, gallerier, konstmässor, biennaler, pop-up utställningar i ovanliga lokaler eller för den delen besöka skulpturparker är helt enkelt det roligaste som finns. Jag har naturligtvis mina favoriter men i princip tycker jag att all konst är spännande att se – att lära sig något nytt, skratta åt, förundras över, provoceras av eller till och med förfasas över. Det är lika intressant att se en retrospektiv utställning av en konstnär som en temautställning eller att på en ny galleriutställning se hur en viss konstnär utvecklats sedan sist. Eller botanisera i permanenta museisamlingar, något som man ibland kan glömma på grund av alla specialutställningar. Jag gjorde precis det på Moderna Museet för några veckor sedan och slogs än en gång dels av vilka otroliga verk som finns i samlingen – flera av vilka jag aldrig sett tidigare – dels av vilka spännande möten det blir när verk hängs om i nya sammanhang. Jag fastande särskilt för Andy Warhols multipla Marilynmålning hängd mot kaffekopp-tapeten av Thomas Bayrle och av de fantastiska färgerna i Christina Quarles målning ”For Sorrow or Inspiration”.

De senaste årens specialutställningar har också varit spektakulära: Olafur Eliasson, Alberto Giacometti bara för att nämna några och nu senast Lynette Yiadom-Boakye som håller absolut högsta internationella klass. Nu kommer Annika Elisabeth von Hauswolff – en konstnär som hela tiden utvecklas och hittar nya riktningar. Första gången jag såg hennes verk var i mitten av 90-talet då hon kramade stora ballonger; jag föll direkt pladask och sedan dess har mycket hänt så det ska bli jättespännande. Vi ses där!

Per-Anders Ovin, nybliven ordförande för Moderna Museets Vänner