Verk i utställningen

Ignasi Aballí (1958)

Ignasi Aballís verk Persones består av en lång rad smutsiga skoavtryck utmed en vägg. Skoavtrycken har uppstått genom att konstnären lutat sig med ryggen mot väggen och stött ena foten mot den i en loj gest. Verket fungerar också som ett slags koreografi eftersom publiken bjudits in att fullfölja verket genom att luta sig mot och lämna smutsiga avtryck av fötter på den i vanliga fall så oklanderligt vita museiväggen. Aballí intresserar sig för frågor om frånvaro och försvinnande och om hur man på olika sätt kan fånga tiden. Han arbetar ofta konceptuellt med utgångspunkt från sin bakgrund som målare.

William Anastasi (1933)

Sedan början av 1970-talet har William Anastasi arbetat med en serie blindteckningar på tunnelbanan i New York. Då var han ofta på väg till John Cage för ett parti schack. I knät höll han ett skissblock och i varje hand höll han en penna. Han satte på sig stora hörlurar och slöt ögonen för att höja koncentrationen och nå ett meditativt tillstånd. Kroppen följde tågets krängningar, inbromsningar och accelerationer. Likt en seismograf nedtecknade Anastasi förändringarna i sin omgivning. Genom att låta sig bli ett instrument för tågets rörelser avsade han sig upphovsmannaskapet till sina teckningar. Verkets titel anger tidpunkten för dess tillblivelse.

Janine Antoni (1964)

Janine Antoni använder sitt hår som pensel då hon målar gallerigolvet med hårfärgen Loving Care. Antoni är intresserad av de dagliga ritualer vi involverar vår kropp i. Hon tar vardagliga aktiviteter som att äta, bada och moppa golvet, och omsätter dem till skulpturala processer. När hon gör detta imiterar hon också konstens ritualer. Hon mejslar med sina tänder och hon målar med sitt hår och sina ögonfransar. Materialen hon använder är sådana som naturligt kommer i kontakt med kroppen och definierar den i kulturen såsom tvål, ister, choklad och hårfärg. Materialens speciella förhållande till kvinnan gör att läsningen av hennes verk påverkas av betraktarens kön menar Anton

John Baldessari (1931)

Som son till en hyresvärd fick John Baldessaris ibland måla om hyreslägenheter. Han lekte med tanken på att han gjorde en målning när han målade en vägg. Det blev en stimulerande konceptuell övning till ett monotont arbete. Han började då tänka på vad som skiljer en målare från en annan. I Sex färgsprakande insiderjobb låter Baldessari en person under sex dagar måla om ett rum i de sex primär- och sekundärfärgerna. Allt filmas ovanifrån. Timmar av målande blir minuter av film. Titeln är en ordvits. Insiderjobb anspelar på ett kriminaldrama a la Hollywood. Tiden motsvarar veckans sex arbetsdagar. På sjunde dagen får målaren likt Gud vila.

Lynda Benglis (1941)

Hos Lynda Benglis består en serie arbeten, Pours, av färg uthälld ur stora målarburkar, lämnad att torka direkt på golvet. Färgen ter sig därigenom mer som skulptur, en stelnad färgmassa som inte har något ”underlag” i form av duk eller pannå. Till skillnad från Pollock hänger målningen inte på väggen, utan installeras istället direkt på golvet. Bortsett från de måleriska och skulpturala kvaliteter Benglis verk har i sig är hennes arbeten också en kommentar till Pollock, vilket blir särskilt tydligt genom de bilder som publicerades i den amerikanska tidskriften Life 1970, tillsammans med en mindre bild av Pollock målande.

Öyvind Fahlström (1928–1976)

Öyvind Fahlström var en mångsysslare som arbetade exprimentellt och gränsöverskridande. Han var både konstnär, författare, filmare och kompositör. Och det var i mötet med popkonsten och seriekulturen i New York i början av 60-talet som hans konst definitivt förändrades. Han började göra sina variabla målningar i form av spel och spelplaner. Spelformen blev till ett sätt att visa på maktspelet bakom politiska, sociala och ekonomiska sammanhang. Betraktaren bjuds medvetet in för att flytta målningens olika delar och nya kombinationer kan på så sätt uppstå.

Ceal Floyer (1968)

Ceal Floyer intresserar sig för ljus, skugga och färg och för hur vi uppfattar och tolkar världen med våra sinnen. Hon använder sig ofta av modern teknik när hon gestaltar sina idéer och verken kännetecknas av både elegans och skenbar enkelhet. Här visas en monitor där skärmen helt uppfylls av färger som avlöser varandra. Det är i själva verket närbilder av ett vattenglas där penslar med olika pigment doppas ner. Pigmenten motsvarar videoteknikens grundfärger. Floyer låter således den analoga färgen möta den digitala.

Pinot Gallizio (1902–1964)

År 1959 publicerades Pinot Gallizios manifest för ett industriellt måleri. Den industriella konsten skulle tillverkas på maskinell väg och vara tillgänglig för alla. Konsten skulle göras bland folket eller inte alls. Visionen var att tusentals kilometer av duk skulle framställas på löpande band för att sedan spridas till folket och befria dem från den borgliga konsten som blivit föremål för spekulation och som bekräftade klasskillnaderna i samhället. Kvantitet och kvalitet skulle bli ett och därmed göra slut på konstverkets status som lyxföremål. Gallizio var också en av grundarna till den vänsterradikala konströrelsen situationismen som ville frigöra konsten från kapitalismens varufetischism.

Cai Guo-Qiang (1957)

Cai Guo-Qiang använder krut och fyrverkerier för att teckna i luften. Ibland är verken över på några sekunder ibland resulterar verken i spår av explosionerna på papper eller duk. Sedan 1989 har Guo-Qiang gjort ”projekt för utomjordingar”, explosiva verk i stor skala utförda direkt på marken så att konsten skall kunna ses från andra planeter. År 1998 gjorde Guo-Qiang ett projekt på det frusna vattnet mellan Moderna Museet och Vasamuseet. En gata av stubiner och krut fick för ett ögonblick vattnet mellan de två öarna att dela på sig likt Moses i Bibeln en gång fick Röda havet att dela på sig då han ledde judarna mot det förlovade landet

Sadaharu Horio (1939)

Sadaharu Horio ställde ut första gången med Gutai 1966. Med över 100 utställningar och performances per år betonar han att utställningen inte är en speciell situation utan en förlängning av livet. Han menar att alla vardagliga aktiviteter i grunden är performance. Varje ögonblick är unikt och oersättligt. Horio hänger sig åt stundens möjligheter med barnets öppna sinne. Som en ständigt pågående ritual målar han varje dag färg på vardagsföremål i sin omgivning. För att slippa välja färg följer han den ordning färgerna ligger i inuti färglådan. Därigenom undviker han det personligt avtrycket. Vem som helst kan ta över denna målande ritual och föra den in i evigheten.

Yves Klein (1928–1962)

För Yves Klein representerar den blå färgen tomrum, himmel och hav – det ogripbara. Nästan alla hans verk är monokroma (enfärgade) och målade i hans signaturkulör International Klein Blue. I denna färg har ett speciellt bindemedel använts som inte påverkar det ultramarina pigmentets lyster och karaktär. Kleins antropometrier är målningar som gjordes inför publik, som performances. Modellerna målade direkt på varandras kroppar och tryckte sig sedan mot duken, eller släpade varandra över den, likt levande penslar. Iden om måleriet som ett direkt avtryck av kroppen sägs Klein ha fått när han såg en sten i Hiroshima som bar en skugga av en människa, inbränd av atombomben. Denna syn kan också givit honom idén till hans eldmålningar.

Akira Kanayama

Akira Kanayama var sekreterare i Gutai-gruppen. Han sa skämtsamt att uppdraget gav så mycket arbete att han inte hade tid att måla själv längre utan lät en radiostyrd leksaksbil måla åt honom. Resultatet blev Work (1957). Work kan ses som en kritik av Jackson Pollocks droppmålningar, som de har en viss yttre likhet med. Hos Kanayama har det manliga geniet som uttrycker sina känslor genom målarfärgen ersatts av en leksaksbil som slumpmässigt surrar runt på pappret och lämnar färgspår, eller som i verket Footprints där konstnärens fotsulor efterlämnat färgavtryck. Kanayama ifrågasatte därmed konstnärens personliga betydelse för konstverkets kvalitet och genialitet

Paul McCarthy

The Black and White Tapes är en sammanställning av tretton tidiga performances från 1970-talet. Det här urvalet visar den begynnande utvecklingen av teman, den råa kroppsligheten, och den performance-persona som kommit att känneteckna hans konstnärskap. Paul McCarthy utforskar likt Hermann Nitsch och Wieneraktionisterna ett slags kontrollförlust, men utan rituella inslag och med direkta kopplingar till hollywoodsk yta och materiellt överflöd. Den flytande formen (färgen) hos såväl Nitsch som McCarthy binds inte heller direkt till en duk, utan spiller ut på ett sådant sätt att den närmast kan liknas vid kroppsvätskor som plötsligt och panikartat finns överallt.

Ana Mendieta

I början av 1970-talet började Ana Mendieta att skapa silhuetter och ”earth-body sculptures” med blod, jord, eld och vatten som huvudsakliga material. Med kroppen som verktyg gjorde hon mänskliga avtryck i naturens. Performancerna dokumenterades på film. Ana Mendieta blev den första som kombinerade de två samtida uttrycken land-art och kroppskonst. Resultatet blev en konst som berörde ämnen som liv, död, plats och tillhörighet. Mendietas ritualistiska användande av blod, krut, jord och eld har även kopplingar till den kubanska religionen Santería. Som trettonåring skickades Mendieta från Kuba till USA där hon växte upp på flera barnhem. Sökandet efter identitet och tillhörighet kom att genomsyra Mendietas konstnärskap.

Saburo Murakami

Saburo Murakami deltog i grundandet av Gutai-gruppen och var en av dess mest tongivande medlemmar. Han formulerade gruppens koncept med utomhus-utställningar och skapade performance-akter i vilka han gick till angrepp mot måleriet för att flytta dess gränser och testa om konstformen kunde vara annat än färg på en duk. Verket Sex hål, är ett både bokstavligt och teoretiskt knytnävsslag på måleriet i vilket han med olika kroppsdelar slog sig igenom flera lager av brunt papper uppspänt på ram. Resultatet blev nya sorters ”målningar” och var det första konstnärliga försöket att diskutera relationen mellan performance och objekt.

Rivane Neuenschwander

Rivane Neuenschwander kallar sin konst för ”flyktig materialism”. Hon använder sig av vardagliga material för att tala om tidens gång, livets skörhet och mänskliga relationer. Hon låter ofta slumpen och tolkningsprocesser avgöra hur det slutgiltiga verket blir. Till exempel har hon låtit två kockar skapa en måltid utifrån en inköpslista som hon hittat på golvet i en matvaruaffär. I verket Secondary Stories (2006) blåses färgglada cirklar av silkespapper runt ovanför ett innertak med hjälp av fläktar. Då och då faller de slumpmässigt ner på golvet som droppar av färg och bildar nya mönster.

Hermann Nitsch

Wieneraktionisternas teatrala och aggressiva måleri-performances och kroppskonst kopplade konsten till rit och religion. Hermann Nitschs arbeten liknar på många sätt den antika teatern med sin strävan efter katarsis, ett slags helande rening genom lidande. De gör motstånd mot det faktum att den moderna västerländska människan har kommit långt ifrån de ritualer som skapade extas med renande och pånyttfödande effekt. Enligt dessa tankar kan man inte heller uppleva stark lycka om man inte också kan uppleva smärta, sorg och skräck. Wieneraktionisternas arbete kan ses som en del av en österrikisk expressionistisk tradition med inslag av katolicism, psykoanalys och uppror mot en borgerlig, hierarkisk samhällsordning.

Niki de Saint Phalle

I början av 60-talet skakade Niki de Saint Phalle om på den mansdominerade konstscenen med sina skjutmålningar (Tirs). I dessa målningar placerade hon färgburkar under tjocka lager av gips på en träskiva. Därefter sköt hon på långt avstånd med gevär, när kulan träffade färgburken så rann färgen ut på ett slumpartat sätt över den gipsade ytan. Själva akten att skjuta blev till en medveten handling som också kunde ses som en performance. Hon beskrev att hon i denna handling sköt på alla män, sin bror, samhället, kyrkan och skolan.

Jackson Pollock

När Jackson Pollock slog igenom 1947 hade han börjat måla på ett helt nytt och fullständigt revolutionerande sätt. Han lade ut stora dukar direkt på golvet, doppade penslar och pinnar i färgburkar och lät den flytande färgen droppa ner på duken medan han själv rörde sig runt dukens fyra sidor samtidigt som han lyssnande på Jazz eller Bepop på hög volym. Han såg i den här arbetsmetoden ett släktskap med indianernas rituella sandmålningar, där sand färgades in i olika pigment för att strös ut i vackra mönster. För Pollock blev själva handlingen-att måla- lika viktig som det färdiga verket. Hans sätt att måla på kallades för Action Painting. Han räknas som en av de centrala konstnärerna inom den abstrakta expressionismen.

Robert Rauschenberg, Niki de Saint Phalle

I maj 1961 hölls vernissagefest till utställningen Rörelse i konsten. Niki de Saint Phalle hade fäst massor av påsar fyllda med färg vid en teaterfond. Ovanpå låg ett plastskynke och en matta, som sammantaget utgjorde ett dansgolv. När dansen började brast påsarna och en abstrakt mlning tog form. Efter festen var Robert Rauschenberg och Billy Klüver (grundare av Experiments in Arts and Technology, E.A.T.) ensamma kvar och på scenen låg fortfarande målningen. De tog med den ut och Rauschenberg föreslog att de kunde bättra på verket och samtidigt fånga taxichaufförernas uppmärksamhet genom att lägga målningen mitt på Djurgårdsvägen. Bilarna efterlämnade hjulspår på duken och slutligen stannade också en taxi.

Carolee Schneemann

Carolee Schneemann är en pionjär inom performance och feministisk konst. I början av 60-talet använder hon sin kropp som konstnärligt material och blir den första amerikanska konstnären som arbetar med ”bodyart”. I Eye Body framträder hon naken, insmetad med färg, fett och kalk. Hon för måleriet från duken till kroppen. Genom sin nakna kropp utmanar Schneemann både samtidens kvinnoroll och den konstsyn där kvinnans kropp är ett objekt att avbilda och beskåda. Hon kritiseras för att vara spektakulär men hon har ett syfte. Hon blir både målningens subjekt och objekt och återtar därigenom makten över den kvinnliga kroppen och sexualiteten. Utöver performance arbetar hon med assemblage, film, video, och installationer.