Museet är tillfälligt stängt med anledning av Folkhälsomyndighetens allmänna råd kring coronaviruset. Vi håller stängt tills vidare. Läs mer om stängningen och biljettåterköp

Konservatorsateljén med konservator i arbete.

Papperskonservator Tora Hederus jobbar med verk av Paul Klee. Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet

20.1 2016

Konservering och omramning av Paul Klees konstverk på papper i Moderna Museets samling

Som förberedelse inför utställningen Klee / Aguéli, 2016, har konstverk på papper av Paul Klee (1879–1940) undersökts av museets konservatorer. 2014 donerades två verk av Klee från Peggy Bonnier och sen tidigare finns sju verk från Carl Gemzells samling på museet. Verken har konserverats och fått nya monteringar och ramar som tar hänsyn till Klees ursprungliga presentation.

Teknik och material

Utmärkande för Klees konstverk på papper är att de ofta består av varierande material, till exempel tidningspapper eller baksidan av grafiska blad, och som regel är de monterade på ett underlag av papp. Tack vare Klees egen katalogisering av verk och information från hans son Felix vet man att Klee själv monterade sina verk på papp och framställde sitt eget klister (Quabeck). Ibland arbetade han utomhus vilket kan ha bidragit till ett levande och rörligt utseende hos pappret.

Om man studerar Will weg, muss weinen 1938 (donation från Peggy Bonnier 2014) på nära håll kan man se små tryckbokstäver dolda under det bemålade tidningspapper som Klee har använt.

Underlag

Klee använde en tunn träfiberkartong klädd i papper som underlag till sina verk. De fick individuellt övervägda mått och dekorerades ofta med handmålade linjer. Klee tillförde årtal, katalognummer och ibland titel enligt sitt eget system. Efter 1925 blev numreringen alltmer kryptisk och ersattes av en kod med bokstäver och siffror, detta bland annat för att dölja den stora årliga omfattningen av verk. Underlagen förenklade överlämningen av verken och var också ett sätt för Klee att presentera verken. Historiskt har detta faktum många gånger förbisetts när man monterat om och anpassat pappersverken till senare tiders omramningar. I flera fall har verken fått dekorativa guldramar och underlagen har vikts eller skurits ned av rammakare för att passa i små ramar eller för att få verken att klassas som måleri. Dessa förändringar har genom tiderna åsidosatt Klees intentioner och hans sinne för detaljer, vilket är en viktig aspekt i presentationen av hans verk på papper (Kaiser Schulte et al).

Konservering av Klees verk på Moderna Museet

Efter noggrann dokumentation öppnades de befintliga ramarna upp av museets konservatorer. Under arbetets gång stod det klart att flera av underlagen var nedvikta eller avskurna och att majoriteten var missfärgade med synliga spår från tidigare skadliga monteringar. Syrahaltiga material leder till en ökad nedbrytning av organiska material som papper. I konserveringen ingick konsolidering av lösa färgskikt, tejpborttagning, och rensning av gammalt klister från tidigare monteringar.

Tredimensionell och sprött ytskikt på Hochwasser – Wald 1938 (donation från Peggy Bonnier 2014).

Konsolidering: Färgskiktet på Hochwasser-Wald (1938) undersöktes under mikroskop och områden såg ut att vara konsoliderade sedan tidigare. En extra konsolidering var nödvändig eftersom delar av det översta färgskiktet i vissa områden hade lyft och riskerade att lossna.

Lagning av reva: Underlaget till Will weg, muss weinen (1938) var runt kanterna monterat med en syrahaltig och skadande tejp. Denna fuktades upp med en poultice och togs bort. Även det spröda tidningspappret hade en reva som tidigare lagats med tejp. Tejpen kunde försiktigt lossas med värmespatel och pincett. Revan lagades med japanpapper, som ofta används för lagningar inom papperskonservering tack vare papperets höga kvalité. Vid öppnandet av Will weg muss weinen fann man på underlaget ytterligare en variant av titeln ’Ich geh, muss heulen’ som tidigare hade varit dolt av inramningen.

Tejpborttagning och rensning av lim: Underlaget till Mann des vinters (1924) rengjordes från skadande tejp och missfärgat lim med hjälp av fukt från en poultice och rensning med vaddpinne.

Före och efter rensning av lim på Mann des winters 1924 (donation från Carl Gemzell).

Klee i nya ramar

Zentrum Paul Klee i Bern forskar om Paul Klees monteringar och inramningar av verk. Genom att studera arkivfotografier och originalramar till Klees målerier har man kartlagt synliga ramar till verk under Klees levnad och detta har väglett valet av enklare träramar som stämmer överens med Klees tid som lärare på Bauhausskolan (Quabeck).

Moderna Museet har valt en ram av vaxad valnöt och en montering med syrefria material som ger plats för de naturliga nivåskillnaderna i verken och tillåter oss att säkert hantera, visa och bevara verken i framtiden. Underlagens mått och proportioner användes som riktlinje i val av nya ramar. Passepartouter lämnar plats mellan glas och verk och täcker delvis över skador och missfärgningar på underlag. Val vid inramning kan påverka hur vi ser och upplever konst och med nya ramar kan vi nu uppleva verken utifrån Klees egen estetik. I samband med konserveringen har vi fått ta del av information från underlag och tidigare ramar som har dokumenterats i väntan på framtida forskning.

Tora Hederus och Alison Norton
Papperskonserveringen

Publicerad 20 januari 2016 · Uppdaterad 24 juni 2019

Nyheter